Kan demokratierna bli totalitära samhällen? Det är en fråga som Suzanne Brögger funderat över och som väckt debatt i både Sverige och Danmark. Hon beskriver en samtid som förlorat sin samhällskritik. Där allt blivit likgiltigt mediabrus. Ulrika Kärnborg åkte till Köpenhamn för att fråga vad Brögger egentligen menar.

Kritiken har tynat bort. Kan man fastställa skådeplatsen för dödsfallet till just den här, till synes solitt borgerliga delen av gamla Köpenhamn där Suzanne Brögger har sin skrivarlya?

I en uppmärksammad artikel i danska Weekendavisen, senare publicerad i DN, hävdade ju Brögger att en tvåhundraårig europeisk upplysningstradition av kritik mot rådande maktförhållande är över. Samhällsdebatt ses nu som gnäll och utslag av negativt tänkande som ingen modern människa behöver. Själv har jag kommit för att fråga Brögger om hon skyller kritikens död på utopins försvinnande, inte bara den socialistiska utan också modernismen eller liberalismen.

När Brögger sen ixerar mig med ett nyiket uttryck i den bruna blicken och samtidigt häller upp te i tunna kinesiska koppar, tänker jag att vårt gemensamma upprymdhet inför det samtal som snart ska äga rum kanske är ett gott tecken. Kritiken lever och frodas. Fast i andra, oväntade, fora.

Det samhälle du beskriver i din artikel, utan konstruktiv kritik och intellektuella som vågar tala öppet, känner jag igen från det sena 90-talets Sverige. Men är inte det egentligen ett fascistiskt eller totalitärt samhälle?
– Jo, om man nu, med risk för att låta paranoid, anser att yttrandefriheten delvis är beskuren, så är det ett totalitärt samhälle. Jag ställer mig hela tiden frågan: varför existerar det ingen kvaliicerad debatt i dansk oƒentlighet? Varför säger aldrig någon något som gör skillnad? Varför reduceras alla inlägg till ett mediabrus som är helt likgiltigt?
Jag har funderat mycket över om ett samhälle kan vara totalitärt utan att vara en traditionell diktatur. Om det kommer att uppstå, eller kanske redan har uppstått, ett totalitärt samhälle som vi inte känner igen för att vi aldrig har sett det tidigare?

Ger du Berlinmurens fall skulden till den kritikens död som du skriver om? Din egen generation, fyrtiotalisterna, tycks ju ha gått igenom tre faser: först kritik (ofta marxistisk) mot den bestående samhällsordningen, sen en fas av kritik mot den egna kritiken, och till sist ett nolläge där ingen vågar öppna munnen av rädsla för att bryta konsensus.
– Nej, jag vill inte ge min generation skulden för att den var radikal. Att 68-generationen blev så politisk tror jag beror på att den reagerade mot föräldrarnas passivitet under andra världskriget. Därför såg den generationen fascism i vartenda hörn. Men det är naturligtvis aldrig fel att revidera sina åsikter när man märker att verkligheten förändras.

Det är heller inte det jag menar. Jag tycker bara att denna högerliberala konsensus – som kanske är överspelad nu – är märklig. Klassklyftorna är trots allt större än på många år, likaså vidgas för var dag gapet mellan rika och fattiga i världen.
– Jag har aldrig kallat mig för marxist, men jag tycker att den marxistiska analysen är mer relevant i dag än den var för trettio år sen. Det sägs att över två och en halv miljarder människor försörjer sig på under två dollar om dagen. Med andra ord lever en majoritet av jordens befolkning utanför moderniteten och globaliseringen, samtidigt som de drabbas av konsekvenserna. Så visst är det konstigt att det politiska engagemanget inte är större. Om inte annat borde folk vara engagerade för deras egen skull. Men det är de alltså inte.

Du skriver också att tabut mot samhällskritik har lett till hat mot den främmande, till exempel mot invandrarna i Danmark. Hur visar sig det hatet?
– Genom att kritiken mot invandrare har ökat. Många danskar upplever att de står utanför samhällsutvecklingen, och så startar jakten på syndabockar, helt i trettiotalets anda.

Har danska intellektuella ägnat energi åt att problematisera den här främlingsfientliga opinionen?
– Jo, det har ju varit stora debatter exempelvis i samband med att kvällstidningen Ekstrabladet haft artikelserier om hur de ”främmande” suger ut det danska samhället. Sen har det också varit en diskussion om muslimska mäns syn på frigjorda danska kvinnor, om att de inte kan skilja på ”frigjorda” och ”prostituerade”. Då var det en turkisk professor som gick ut och förklarade kulturskillnaderna.

Det låter som det slags debatt vi i Sverige hade för tjugo år sen. Är Danmark mer främlingsfientligt än Sverige?
– Kanske har de danska politikerna i högre grad försökt ljuga om konsekvenserna av
invandringen. Statsminister poul nyrup rasmussen sa till exempel för ett tag sedan att Danmark aldrig kommer att bli ett multikulturellt samhälle.

Sen ser ju danskarna att det inns människor med utländsk bakgrund överallt omkring dem. Då upplever de att de har blivit lurade, att det danska samhälle som politikerna talar om inte längre finns.

Men de har inget språk att uttrycka sig på – vreden blir till främlingshat. För det totalitära samhället går ju, som vi sa tidigare, inte att kritisera.

Jag förstår de intellektuella som teg under Hitler eller Stalin, eller andra som under lågkonjunkturer hotas av fattigdom och svält om de inte uppträder som maktens lydiga underhuggare. Men varför, om din analys stämmer, tiger folk frivilligt i dag?
– De är rädda för att framstå som förlorare. För trettio år sen var ordet förlorare något som framkallade medkänsla eller solidaritet. I dag används det som skällsord och barn i småskolan pekar ut varandra som förlorare. Jag antar att de är livrädda för att hamna utanför, att bli marginaliserade. Masskulturen betonar individualismen men föder också en stor ensamhet. Risken att stötas ut inns alltid där.

När du talar om förlorare, syftar du då på materiell fattigdom?
– Marginaliseringen kan självklart också leda till det, även om den fattigdom som inns i Danmark i dag inte liknar armodet på södra halvklotet. Det är en fattigdom som hankar sig fram på junkfood och junkinformation tills hälsan blir lidande och hjärnan urblåst. Vi behöver kanske ingen hitler för att utrota marginaliserade grupper. De kan sättas att ta itu med det själva, med hjälp av droger, lyckopiller eller fysiska umbäranden.
Jag skrev en gång om ik-folket, en nomadiserande stam i Afrika som tvingades bli bofast. Den ofrivilliga förändringen ledde till ik-kulturens gradvisa upplösning. De blev ett folk av egoister, de struntade i sina gamla och sjuka, satte ut barnen i vildmarken, åt där de sket och förorenade sina boplatser.

Ik-folket, är det vi?
– Kanske en karikatyr av några tendenser hos oss? Som att föraktet mot de äldre leder till historielöshet och förytligande.

Hur hänger allt det här ihop med utopins försvinnande?
– Vi fruktar de gamla ”demoniska” utopierna: kommunismen eller nazismen. Utopin har fått dåligt rykte för att den leder till totalitarism. Samtidigt kanske vi, som vi talade om tidigare, har fått ett nytt slags totalitärt samhälle som vi inte identiierar som sådant, som vi inte kan beskriva därför att det inte inns någon bakom kulissen som drar i trådarna.
Ta yttrandefriheten som exempel. Den har vi på pappret, så den kan ingen kritisera. Att sen de stora mediekonglomeraten, som så att säga har business som sin business, i praktiken omöjliggör fri opinionsbildning, är en annan sak. Att ha något på hjärtat har blivit skrattretande, för vart ska man gå med det man vill säga?

Menar du att hotet mot demokratin, eller mot yttrandefriheten, kommer från de stora företagen?
– Ja, och från de som bestämmer att allt Þer verksamheter som tidigare varit oƒentliga och underställda den politiska demokratin, nu plötsligt ska var privata och därför omöjliga att kritisera. På det sättet blir allt mer av det som skulle kunna vara föremål för politiska diskussioner, i stället förvandlat till ekonomiska skandaler och raþande berättelser om män som missbrukar sina höga positioner för egen vinnings skull; allt det vi serveras i tv-nyheterna som underhållning.

Vad tror du att bristen på samhällskritik får för konsekvenser för annan typ av kritik, till exempel litteraturkritiken eller annan kritik som bedrivs inom humaniora?
– Den blir också underminerad. Först måste man säga att många människor missuppfattar ordet kritik och tror att det betyder detsamma som att vara negativ. I själva verket är kritiken en del av vår upplysningstradition, ett sätt för oss att skärpa våra hjärnor och se tydligare. Men det verkar som behovet av just skärpa minskar. Folk känner sig så pressade att de inte vill ha kritik på fritiden, bara underhållning. Och så kan det gå som på sommarens rockfestival i Roskilde där behovet av att känna samhörighet till sist blev så stort att man trampade ihjäl varandra.

Bröd och skådespel?
– Exakt, men du frågade om litteraturkritiken. Min upplevelse är att litteraturkritiken i dag är minimalistisk och subjektiv. Man undviker att sätta litteraturen i större sammanhang. På det sättet omöjliggör man en kvaliicerad intellektuell dialog. Humaniora handlar ju egentligen om att skapa förutsättningar för ett samhälle att tala om sig självt.

I artikeln nämner du den danske 1800-talskritikern Georg Brandes som exempel på en stor intellektuell som samtidigt var utopist. Har inte alla stora kritiker burits av något slags övertygelse, även om den huvudsakligen varit estetisk? Vad jag vill fråga är: går det egentligen att föreställa sig en kritik utan en vidhängande utopi?
– Egentligen inte. Och jag tror att det i längden är svårt att leva i utopilöst tillstånd där man inte kan föreställa sig något annat än det existerande. I stället har vi fått en sorts pseudokritik.

Vad menar du med pseudokritik?
– Kritik mot utvecklingen som sådan. Här i Danmark har den manifesterat sig i motståndet mot bron eller mot emu. Mitt intryck är att den här kritiken ofta har haft fel, varit för okvaliicerad och emotionell. Den folkliga opinionen har därför lidit nederlag mot experterna.

I Sverige finns hos högern ett vedertaget begrepp för EU-motståndare och anti-kärnkraftaktivister. De kallas för nejsägare. Jag tycker att det är nedvärderande. Är inte utvecklingspessimismen också ett uttryck för den maktlöshet du talar om?
– Jo, det tror jag. Samtidigt är det en smula defaitistiskt att bara säga nej. För när man säger nej, avsäger man sig möjligheten att påverka utvecklingen.

Och så bäddar man för ett annat slags totalitärt samhälle som vi ser embryot till här och var i Europa, ett med så kallat högerkonservativa förtecken?
– Ja, det verkar ju vara det enda som återstår: idén om det ”rena” samhället. Och det är, tyvärr, en utopi av värsta tänkbara slag.

—
Suzanne Brögger
– Brögger debuterade 1973 med rapportboken Fräls oss ifrån kärleken och har sedan dess varit en av Danmarks främsta författare och kulturkritiker.
– Senaste romanen heter Jadekatten och är från 1998. I år kom Brögger också ut med tankeboken Ett fritt och muntert lik.
– Suzanne Bröggers favoritutopist är Charles Fourier, en av de tidiga franska socialisterna. Den danske författaren Ludvig Holberg (som bland annat skrev komedin Jeppe på Berget) är hennes favoritkritiker. Läsvärd samhällskritik hittar man, enligt Brögger, i den amerikanske sociologen Richard Sennetts bok The Fall of Public Man.

Ulrika Kärnborg