Kristina Hultman åker till Turkiet och anser att EU har mycket att lära.
Efter semestern tänker jag framför allt en sak: Tack och lov att man beger sig ut i världen då och då. För första gången på länge har jag fått nya konkreta minnesbilder från Europa. Minnesbilder av likheter och skillnader mellan folk, länder och samhällsordningar.
Det är en präktig liten svensk kärnfamilj som tar båten från grekiska Samos till det turkiska fastlandet och Kusadasi. Tätt intill den grekiska flaggan som smattrar nere vid kajen pekar EU-baneret med sin gula cirkel i blått finger åt turkarna på andra sidan gränsen. För trots att mattförsäljarnas lockrop i basarkvarteren befinner sig så nära att de nästan borde kunna höras här på den grekiska sidan så signalerar den uppnosiga EU-flaggan nere vid kajen att: Vi är med, men inte ni.
Det är först när jag sitter på pensionatsbalkongen i Kusadasi ungarna sover med svetten pärlande nerför kinderna och jag hör kvällens första minaretutrop eka ut över Medelhavet som det slår mig vilka enorma konsekvenser det skulle få för Grekland, för Turkiet och för Europa om Turkiet gick med i EU. Vilken synvända!
I dag är Turkiet ett islamistiskt präglat land som samtidigt som det i snabb takt retirerar från Kemal Atatürks sekulära nationalism tampas med enorma sociala och kulturella förändringar. Med sig in i Europa skulle Turkiet ta alla de rödbrusiga tyska turisterna, sitt arméstyrda demokratiska arv, kurdfrågan, de envisa minaretutropen och som grädde på moset för oss gamla vanliga européer några verkliga godbitar ur det grekiska kulturarvet.
Det finns ett starkt skäl till varför turkarna vill med i EU och det är möjligheten att fritt fara över gränserna. För den sakens skull reformeras just nu ekonomin och med varierande resultat lär man nu i elfte timmen och med Abdullah Öcalan bakom lås och bom satsa på infrastrukturen i de mest eftersatta östra delarna av landet (Kurdistan).
Den turkiska inflationen galopperar följaktligen inte längre med samma rekordfart som under de katastrofala 80-och 90-talen. Fast nollorna på sedlarna hänger kvar som en ständig påminnelse om vad som varit, och får mina svenska ungar att göra stora ögon åt att glassen plötsligt inte bara kostar tusen drachmer utan FLERA MILJONER turkiska lira! (För att inte tala om hur perplexa de blir när främmande män på restauranger och basargator plötsligt nyper dem i näsan och rufsar om i deras exotiskt eldröda hår.)
Precis som i andra länder fick åren med hyperinflation katastrofala samhällseffekter. Bara verksamheter som inbegrep kapital gav utdelning, lönearbetets värde eroderades fullständigt. Så kollapsade nästan den inhemska industrin och jordbruket under 80- och 90-talen och arbetslösheten bland män är fortfarande mycket hög. Hur kvinnorna lever och arbetar i dagens Turkiet är det faktiskt svårt att få grepp om utan närmare vägledning. I det gatuvimmel jag möter syns de knappt, eller så är det jag som förblindas av att behöva titta bakom slöjorna.
I en av Istanbuls internationella boklådor hittar jag tack och lov Sirin Tekelis antologi Women in Modern Turkish Society (Zed Books Ltd, London 1995). Ett verkligt fynd för den som undrar hur ett samhälle kan förändras så enormt som det turkiska och samtidigt lyckas bevara gamla, fullständigt otidsenliga, könsrelationer.
Tre skäl ges till varför så många turkiska kvinnor valt slöjan.
Dels var det i besvikelse och frustration över de förljugna kemalistiska doktrinerna om att Turkiet var ett land där det rådde jämställdhet mellan könen. Islams särartsbudskap framstod som ett mer lockande alternativ, helt enkelt. Dels erbjöd islam kvinnorna möjligheten att äntligen bli befriade från det hårda arbetet det var drömmen om det trygga hemmafrulivet med man och barn som vi känner igen från vårt eget femtiotal. (En dröm som många kvinnor straxt blev snuvade på när männen som de skulle vårda så ömt inte fick jobb och de själva tvingades ut i en lågbetald, så kallad informell, pigsektor) Dels blev slöjan för unga studentskor helt enkelt en sista utväg från resterna av ett kollapsande patriarkalt samhälle som fortfarande inte tillerkänner unga kvinnor någon som helst egen sexuell identitet. Som beslöjad slapp du plötsligt de sexuella trakasserierna, fick sittplats på bussen, och ingav som totalt särskiljd från männen en helt ny sorts respekt. Nog så lockande för en osäker identitetssökande tonåring.
I början av nästa år för Sverige ordförandeklubban i Europa. Utvidgningen mot de baltiska staterna och Turkiet kommer då att stå högt upp på den europeiska dagsordningen. Och regeringen vill få upp jämställdhetspolitiken på bordet. Nog vore det intressant om Sverige tog sig an uppgiften att både tala jämställdhetsfrågor, mänskliga rättigheter och medlemsskap med ett pockande Turkiet.
För det är klart att Turkiet på sikt bör gå med. För det första: Med Turkiet som
ny medlemsstat skulle EU vara tvunget att knyta an till det bortglömda europeiska arv som vetter mot Asien och Mellanöstern. Man skulle bli tvungen att konfrontera korsfararnas plundringståg och revidera nidbilderna av Orienten. För det andra: Med dofterna från teträdgårdarna i Istanbul och bilden av kristenhetens och islams stolthet Aghia Sofia på näthinnan råder det ingen tvekan. Dagens Bryssel och Strasbourg har en hel del att lära av den kulturella smältdegel som Istanbul en gång var, och återigen håller på att bli. Tolerans mot oliktänkande får bli ledordet. För det tredje: För kvinnorna i den islamiska världen är det helt nödvändigt med en intensifierad debatt om hur livet faktiskt ska levas i världen framöver. Ska män och kvinnor ses som härskare och undersåtar, eller jämlikar fullt ut? Ska könen särskiljas, så som apartheid en gång skilde raser åt? En Europeisk union som öppet (om än vacklande) tagit ställning för jämställdhet mellan könen har en otroligt viktig roll
att spela här.
Och jag har svårt att tänka mig något annat islamistiskt orienterat land som skulle kunna vara mer moget för en sådan process än Turkiet, med sitt republikanska och sekulariserade arv. Och utan ett självkritiskt Europa, och utan ett samtal som inbegriper kvinnor såväl som män, ingen verklig EU-gemenskap.
Kristina Hultman
PS. Med denna semesterfundering avslutar jag mitt fyraåriga med- och
chefsredaktörsskap för Arena. Jag gör det med en känsla av stolthet över vad vi lyckats etablera på så få år. Ett bokförlag och en idésmedja, men framför allt denna förunderliga och egentligen fullständigt omöjliga tidskrift, genom vilken idéerna hela tiden tycks strömma, kors och tvärs. I sina bästa stunder har den faktiskt lyckats sätta några centrala punkter på debattens dagordning.
Stort tack alla ni som läst, tyckt, skrivit och reagerat.
Kristina Hultman