Magnus Linton läser böcker om maskuliniteter och ser åtminstone ett gott tecken i vår dystra tid.
Vi lever i en skarv. Mycket ser illa ut i världen nu men när det gäller ett område är situationen ljusare än någonsin. Faktiskt. Och det bästa är att det handlar om den politiska uppgift som är viktigare än alla andra: en radikal förändring av de normsystem som kons1rar maskuliniteter.
När Susan Faludi i sin bok Ställd kom fram till att män och kvinnor har ett gemensamt intresse av att göra upp med ett kapitalistiskt system som producerar och reproducerar ömsesidigt förtryckande ideal hade hon fel. Det är tvärtom. En hel hop vänstergubbar jublade över Faludis tes för att den så fint kunde paras med marxism och för att den lovade dem vinst när projektet var genomfört. Men tyvärr. Sanningen – det är jag rätt övertygad om – är att män inte har ett dugg att vinna på en riktigt radikal uppgörelse med den könsmaktsordning som dominerat hela människans historia. Och det är förstås därför så lite händer. Sekularisering, familjpolitik, lagstiftning – allt är goda saker som tar oss en bit på vägen mot ett mer jämställt samhälle. Men likväl är det yta. Därför är det sorgligt talande att det blir sån uppståndelse när Gudrun Schyman påpekar ett enkelt faktum alla borde kunna skriva under: ”kvinnoförtrycket är det mest universella, äldre än klassamhället, och har bestått över klassamhällets konvulsioner.”
Så är det ju. Varje människa med ögon ser att det. Man kan resa till vilken som helst plats på jorden, bege sig till vilken som helst epok i historien eller knalla ner till vilken som helst konsumbutik i detta land – den systematiska underordningen av kvinnor är alla samhällens mest bärande struktur. I Sverige som i alla andra länder finns djupt rotade kulturella föreställningar som ger män makt att styra kvinnors liv; att män mördar sina döttrar är ovanligt i Sverige, men att män mördar sina fruar är vanligt. Medvetet och omedvetet fortsätter män att socialiseras in i positioner och beteenden som gör att överordningen omskapas och lever vidare trots reformer. En genuin och inte ytlig uppgörelse med detta system kostar. För män. I sin bok Men?s Lives uttrycker maskulinitetsforskaren Robert W Conell saken rakt: ”På ett grundläggande sätt innebär ett försök att mobilisera heterosexuella män för en antisexistisk politik att be dem agera mot sina egna samhälleliga intressen.”
Men det är här det blir positivt. Tiden håller på att byta fot och vi glider över i en ny historisk epok – Manuel Castells kallar den informationsåldern – som har ett antiauktoritärt grundfundament och därmed öppnar för radikala värderingsförskjutningar. Dagens instabila samhället skapar inte bara rädsla och oro utan är också en förutsättning för den positiva normupplösning som pågår – en hel rad konservativa idéer bryter just nu ihop och viktigast av dem är förstås föreställningen om vad en man är för något. Av att kön är en konstruktion följer att det både kan dekons1ras och kons1ras om. Som Carina Kullgren konstaterar i boken Sprickor i fasaden – manligheter i förändring: ”om normsystemet är en effekt av samhälle och kultur så är detta lika instabilt och föränderligt som samhället självt”.
Det ger hopp. I Fronesis senaste och alldeles lysande nummer dissekeras just mannen som norm och konstruktion. Efter att redaktionen förklarat sig – ”att inte fokusera på maskulina identiteters roll i reproduktionen av könsmaktsordningen är att understödja mäns makt” – diskuterar olika forskare nya förändringspotentialer med utgångspunkt i de senaste decenniernas djupa samhällsförändringar. Arbetets omdaning är förstås en. Christer Eldh konstaterar att yrkesidentitet blir en allt osäkrare grund för maskulinitet, dels för att den tekniska utvecklingen gjort fysisk styrka mindre relevant och dels för att den moderna arbetsmarknaden blir mer och mer beroende av ”feminina” egenskaper. Utvecklingen, menar Eldh, har inneburit att det maskulina kraftfält som fortfarande består av jämförelser män emellan håller på att förflyttas från yrkeslivet till fritiden och att detta skapar helt nya identitetsprocesser. Detta kan, i bästa fall, öppna för djuplodade förändringar också av könsmaktsordningen.
Robert W Conell synar en annan avgörande och lika föränderlig arena för skapande av könsidentitet – skolan. Helt riktigt konstaterar han att den ”osynliga agendan” är mycket mäktigare än den synliga. Problem skolan erkänner i fråga om genus och därför diskuterar under välmenande rubriker som ”lika möjligheter” eller ”kamp mot diskriminering” är, menar Conell, mycket mindre betydelsefulla än det breda spektra av komplex interaktion som skolan över huvud taget inte ser och därför inte heller gör något åt. Men det blir bättre. Conell konstaterar att kunskap och erfarenheter nu finns i överflöd och att vissa tecken på aktion kan skönjas. Såväl i Sverige som i Conells hemland Australien och andra länder håller en mer avancerad feminism på att ta sig in på många skolor och i takt med detta har nya normkritiska ämnen och undervisningsmetoder uppstått. Det går sakta. Men saker händer.
Till detta vill man lägga Gudrun Schyman. I sammanhanget är förstås en politiker i ett litet land obetydlig, men den senaste månaden har ruskat om svensk politik på ett sätt som känns befriande åtminstone ur ett provinsperspektiv. Sverige har äntligen fått en politiker som på allvar bestämt sig för att justera fokus till maktordningens jordmån. Att några möglande kommunister som ägnat hela sina liv åt att prata om ”män som grupp” (klass) nu plötsligt finner det avskyvärt att prata om ”män som grupp” (kön) är talande. Att många andra verkar ha samma problem är lite mer oroande. Men inte avgörande. Den här frågan har bara en riktning. Om fem år kommer Göran Perssons och Bo Lundgrens efterträdare att stå i talarstolarna med munnen proppfull av ord som ”kategori” och ”strukturell överordning”. Schyman lär dem se. Andra och sig själva. Det är bra det.
Magnus Linton