Visst ser det dysternt ut: högernationalism i Europa, kriget mot terrorn och en vänster i Sverige som inte syns när det är val. Ändå finns gott om skäl att vara optimist, skriver Per Wirten.

För tre år sedan diskuterades Tony Blair och den så kallade Tredje vägen. Nästan hela Västeuropa styrdes av socialdemokratiska partier, den nyliberala dominansen var överspelad och i triangeln mellan London, Berlin och Paris fördes en kreativ debatt om vänsterns framtid. Där deltog inte bara politiker utan även akademiker som Pierre Bourdieu, Anthony Giddens och Jürgen Habermas. I Holland bevisade Wim Koks regering att låg arbetslöshet och ekonomisk tillväxt inte stod i nödvändig motsats till en generös – men reformerad – välfärdspolitik. Och i Tyskland blev Joschka Fischer den mest osannolike utrikesminister Europa sett sedan kriget.

”Ja till marknadsekonomi men nej till ett marknadssamhälle,” blev ett slags enande slutsats. Kritiker tyckte att det var en kapitulation för högern, rentav ett förräderi. De mer positiva betraktade det helt enkelt som en nödvändig, men rätt odramatisk, uppdatering av en gammal socialdemokrati som kört fast i betong, storskalighet och gamla ord som tömts på innehåll. I en bilaga till Arena publicerade vi i november 1999 det kontroversiella manifest som Blair och Schröder enats om. I en introduktion skrev vi att idén om den tredje vägen syftade till ”att vända ständiga reträtter till ett starkt självförtroende”.

Nu är det september 2002. Efter den här månadens val i Sverige och Tyskland är det sannolikt bara Blair och Persson är kvar. Resten av Västeuropa styrs återigen av högern. Socialdemokrater och olika vänsterpartier har skickats tillbaka till vedboden.

Betyder det att den tyska tidningen Die Zeit hade rätt när den nyligen dödförklarade den tredje vägen? De beska och kanske orättvisa valnederlagen i Frankrike, Holland och Italien ger ett entydigt jakande svar på frågan. Socialdemokraterna har misslyckats, inte levt upp till de högt ställda förväntningarna och dominansen blev därför ett kort mellanspel, egentligen bara en övergång mellan den nyliberala anstormningen och en tid av mer traditionell borgerlig politik. Många påpekar dessutom att besvikelsen över vänsterns politiska oförmåga lagt grunden för de nationella, värdekonservativa och mer eller mindre rasistiska partier som rullat fram under de senaste tolv månaderna. Även om 11:e september haft större betydelse för yttersta högerns frammarsch är påpekandet knappast grundlöst.

Som begrepp är den tredje vägen naturligtvis stendött. Men arvet efter de där åren är mer komplicerat och mångtydigt än det enkla svaret vill göra gällande. Det är till exempel ingen tvekan om att debattinitiativet, eller det berömda problemformuleringsprivilegiet, återerövrades av vänstern. Politikens tankerum blev på något vis större. Det möjliga vidgades. Trion Blair, Schröder och Jospin blev på så vis en oväntad förutsättning, bland många andra, för att kritiken mot den orättvisa världsordningen kunde få en så lavinartad utveckling efter tumulten i Seattle. Blair drog socialdemokratin till höger, men bidrog samtidigt till en ny vänster.

Den tredje vägen förskjöt hela det politiska landskapet, marginaliserade den programatiska nyliberalismen och gav debatten nya utgångspunkter. De mer konservativa regeringar som tillträtt efter exempelvis Kok och Jospin kommer säkert att fortsätta i de socialdemokratiska fotspåren. De kommer inte att storma och ödelägga välfärdspolitiken, eller det som eliterna numera föredrar att kalla ”den europeiska sociala modellen”. Den tiden är förbi. Inte ens Berlusconi verkar pigg på några mer omvälvande marknadsliberala reformer.

Snarare verkar tredje vägens hyfsat progressiva mittpolitik nu utgöra ett samlande försvarsverk mot politiker som Le Pen, Kjersgaard och Fortuyn (som verkar leva vidare trots att han är död). Det är som att Europas socialdemokrater vunnit en viktig seger, men samtidigt förlorat makten.

Det är svårt, kanske omöjligt, att ge ett generellt svar på varför så många vänster eller mitten-vänsterregeringar fallit. Varje land har sina orsaker.

Att de två socialdemokratiska regeringar som behållit sitt stöd – den brittiska och den svenska – har lyckats sänka arbetslösheten, få fart på ekonomin och återupprätta den skamfilade tilltron till politiken är viktiga orsaker till att de sitter kvar. Men framgångarna har nog förstärkts av att både Persson och Blair har vinnlagt sig om ett samband mellan ord och handling. Blairs retorik var inte marknadsföringstrick, den blev också politik. Det är en slutsats som inte innebär att jag är okritisk till de båda statsministrarnas politik. Jag kan i själva verket tycka att den på vissa områden är helt förkastlig. Men den är konsekvent.

Väljarna är alltså inte lurade, som en del svenska kulturskribenter och misantroper envist påstår, utan framgångarna grundas i det rakt motsatta. På så vis tror jag att politiken för första gången på decennier stärkt sin position på marknadens bekostnad. Med tanke på börsras och företagsskandaler kan man undra om förändringen är mer fundamental och djupare än vi just nu riktigt förstår.

Jospin och Schröder är i det avseendet tydliga kontraster. Den franske socialisten tog avstånd från den tredje vägen, kritiserade den från vänster, men drev ändå en politik i samma mittfåra. Och Gerhard Schröder var den som lät mest marknadsliberal av alla i början av sin regeringsperiod, samtidigt som han manövrerade ut hela partivänstern med Oscar Lafontaine i spetsen. Men sedan lyckades han ändå inte rubba den hårt reglerade tyska ekonomin många centimetrar, de utlovade marknadsreformerna körde fast och arbetslösheten förblev på 1990-talets nivåer. Båda trasslade in sig i motsägelser, blev oklara och sumpade sambandet mellan idéer och praktisk politik. Därför lyckades de inte heller fullfölja den tredje vägens ambition att skapa en stark, uthållig och förnyad allians mellan medel- och arbetarklassen, mellan kapitalismen och välfärdsstaten.

Det vilar fortfarande en vilsenhet över Europas vänsterpartier. De så kallade sociala rörelserna, frihets- och demokratifrågorna, feminismen och mångfaldstanken har äntligen slagit rot, men inte alltid omvandlats till politik och framförallt inte länkats till den traditionella jämlikhetspolitiken. Både Blair och Persson verkar exempelvis tämligen obekymrade över de växande klassklyftorna. Och hur de ska positionera sig i USA:s så kallade krig mot terrorismen verkar synnerligen oklart, när man tar del av de tankar som vädras av vissa brittiska statsråd öppnar sig det bottenlösa mörkret.

I januari 2000 kom Olle Svennings bok Vänstern i Europa. De nya liberalerna. Bokens sista stycke är mer aktuellt än någonsin: ”Karl Marx rekommendation om att socialismen ska utveckla liberalismen och sedan överskrida dess gränser kan rent av ligga inom räckhåll. Ännu är det inte alldeles givet att de europeiska socialistledarna har insett möjligheten.”

Det här är en optimistisk text. Jag kunde lika gärna skrivit en extremt pessimistisk. Det är som att Europa efter den elfte september befinner sig i två samtidiga tillstånd, som sekunderna innan man vaknar eller somnar.

Per Wirtén