Den grova organiserade brottsligheten växer så lyder det mantra som fått motivera en snabb omsvängning mot hårdare tag i svensk kriminalpolitik. Mattias Hagberg har läst forskning i stället för media och avslöjar här en av vår tids största myter.
Valrörelse. Ett flygblad landar i min hand. Avsändare är moderata ungdomsförbundet och bladet sammanfattar i några få punkter förbundets politik. Straffen i Sverige, läser jag, är så slappa att kriminella begår brott om och om igen. Lösning: hårdare straff och 4 000 nya poliser.
Inget konstigt med det, bara en av högerns klassiska profilfrågor upprepad inför ännu ett val. Det märkvärdiga i dag är i stället hur snabbt denna moderata kriminalpolitiska idé brett ut sig över samtliga politiska fält. Tydligast märks det bland ledande socialdemokrater; steg för steg har kampen mot den grova brottsligheten och vedergällningslösningar lyfts in i den s-märkta politiska retoriken, starkt inspirerad av den hårdare syn på brott och straff som Tony Blair gjort till ett av sina främsta kännemärken.
När justitieminister Thomas Bodström sammanfattar sin kriminalpolitiska vision är det således ingen slump att hans utgångspunkt är att det nu är dags att återerövra frågan från moderaterna och att han sedan avslutar med ett plagiat av en av Labours mest kända deviser: Vi socialdemokrater har visat att vi är beredda att vara hårda mot brottsligheten, men samtidigt hårt bekämpa orsakerna till brottsligheten (Nerikes Allehanda 020228).
Men det handlar inte bara om socialdemokrater. Söker man sig bakåt i tiden och studerar tidningsartiklar, utredningar och politiska uttalanden från 1950-, 60- och 70-talen blir det tydligt hur inställningen till brott och straff i stort har förändrats i vårt land. Särskilt är det ordet organiserad som sticker ut. Gång på gång återkommer det; först när diskussionen om narkotikaligor dyker upp i slutet av 1960-talet, sedan allt oftare under 70- och 80-talen för kulminera med ett totalt genomslag på 1990-talet då MC-gängen får förkroppsliga denna organiserade brottslighet.
Efter 1990 har föreställningen om en växande organiserad brottslighet spelat en central roll i debatten och på ett avgörande sätt påverkat svensk kriminalpolitik. I sin senaste motion om rättsväsendet skriver moderaterna att livsutrymmet för medborgarna krymper i takt med att en våldsam och välorganiserad brottslighet breder ut sig. Den svenska rättsstaten visar således allvarliga tecken på att inte kunna garantera medborgarna ett fullgott samhällsskydd.
Från socialdemokraterna låter det likadant. När regeringen författar direktiv till den senaste utredningen om polisens organisation handlar det om att säkerställa en effektiv och slagkraftig polisresurs för att möta den nya hotbilden, särskilt den grova organiserade brottsligheten med internationell anknytning (SOU 2000:25, Den centrala polisen).
Språket är genomgående krigiskt. Ord som strategier, beredskap, slagkraft, bekämpa, eliminera och slå tillbaka återkommer gång på gång. Och eftersom ett krig behöver soldater reagerar ingen tongivande politiker när Anders Mellbourn, chef för utrikespolitiska institutet, en dryg vecka efter kravallerna i Göteborg tar ett samlat grepp om samhällets säkerhet och efterlyser fler poliser som skall utrustas militärt för att kunna ingripa i lokala konflikter. Mellbourn vill se samverkan mellan militär och polis från flera olika EU-länder och skriver att det är idéer som är svåra att svälja men att det är sådana handfasta och obehagliga saker vi nu måste diskutera (DN 010624).
Kanske illustreras mentalitetsförskjutningen allra bäst genom en studie av den Nationella insatsstyrkans utveckling. När riksdagen beslutade att upprätta detta specialkommando 1990 fanns en tydlig oro bland de folkvalda; styrkan bestående av 56 mycket vältränade och specialutrustade poliser sågs som en klar utvidgning av statens repressiva befogenheter och omgärdades därför av hårda regler: den fick endast sättas in på direkt order av regeringen, och bara efter det att en terrorattack genomförts.
När nationella insatsstyrkan så existerat några år uppstod ett problem: det inträffade inga terrordåd i Sverige. De specialtränade poliserna saknade arbetsuppgifter och började upplevde situationen som frustrerande: Om vi nu finns med en kompetens som kan användas även mot annan brottslighet än terrorism, varför inte utnyttja den kompetensen?, klagade de.
Stödda av en medierapportering som eldade på föreställningen om en okontrollerad tillväxt av en grov organiserad brottslighet fick polisen snart gehör hos politikerna. 1996 integrerades styrkan med piketpolisen i Stockholms län, i december 1999 flyttades huvudansvaret över från regeringen till polisen i Stockholm och nu får den sättas in vid andra tillfällen där deras kompetens behövs. Den tidigare oron var plötsligt glömd.
Hur allvarligt är då hotet från den organiserade brottsligheten egentligen? Frågan är avgörande eftersom omsvägningen i svensk kriminalpolitik motiveras med kampen mot just denna grova brottslighet men svaret är tyvärr svårt att fånga. Per definition är den organiserade brottsligheten anonym och därför svår att mäta, men en sak är klar: den i media och i den politiska retoriken ständigt upprepade bilden av en organiserade brottsligheten i växande har inget stöd i forskningen.
När Rikskriminalpolisen, RKP, undersöker den organiserade brottsligheten kommer de till slutsatsen att den har en låg påverkan på Sverige. RKP skriver att det huvudsakligen handlar om ligor som smugglar narkotika, alkohol och tobak. Våld förekommer mellan olika grupperingar, men våldet har inte ökat eller blivit grövre, snarare tvärtom. Dessutom drabbas sällan eller aldrig personer utanför de kriminella grupperna (Den organiserade brottsligheten i Sverige, RKP 2001:13).
Också när Brottsförebyggande rådet, Brå, försöker ringa in och beskriva den organiserade brottsligheten är tonen mycket försiktig. Visst finns det en organiserad brottslighet, konstaterar rådet i en rapport från i år, och visst är den förknippad med grova våldshandlingar, men dimensionerna i den offentliga debatten är uppblåsta.
I ett särskilt avsnitt av den senare rapporten tittar en av författarna, Sverker Jönsson, närmare på de uppmärksammade MC-gängen. Den bild som framkommer där skiljer sig kraftigt från den gängse. Sverker Jönsson skriver att det är tveksamt om de så kallade kriminella MC-gängen bedriver någon organiserad brottslighet alls. Däremot är det klart att vissa medlemmar är kriminella. Men eftersom de delar en så udda livsstil som är så sluten och så lätt att avskilja från oss andra tillskrivs deras brott hela gruppen. Jönsson gör till och med en jämförelse med bilden av tattare under välfärdsstatens uppbyggnad och skriver: I stället för tattarna (de är inte längre en möjlig fiende) utnyttjas i dag andra förbrytarorganisationer för att motivera kampen mot brottsligheten och legitimera det statliga våldsmonopolet (Organiserad brottslighet, BRÅ 2002:7).
Ovanstående har emellertid fått klent genomslag i debatten. I stället har polisens arbetsätt förändrats och befogenheterna utvidgats rejält de senaste tio åren med den organiserade brottsligheten som motiv. Det har handlat om nya vapen och specialträning av olika insatsstyrkor, men den viktigaste förändringen handlar om polisens övergripande sätt att arbeta. I en rapport från förra året, skriven av kriminologen Lisa Westfelt med den talande titeln Organisatoriska förändringar inom svensk polis under 1990-talet med avseende på kampen mot organiserad brottslighet (2001), tecknas utvecklingen: Den öppna polisens arbetsmetoder har blivit mer och mer lika säkerhetspolisens. Traditionellt har polisens arbete handlat om att reagera på begångna brott, något som nu håller på att förändras; allt oftare handlar det om att förekomma brott och bevaka presumtiva brottslingar: telefonavlyssning, förspaning och övervakning har blivit en naturlig del av den öppna polisens arbete. Samtidigt har gränserna mellan den vanliga polisen och säkerhetspolisen börjat luckras upp. Ett exempel är den Kriminalunderrättelsetjänst som inrättades 1995, ett annat är den sammanslagning mellan Rikskriminalpolisen och Säkerhetspolisen som den senaste polisutredningen föreslår.
Lisa Westfelts rapport ingår i ett större projekt kring organiserad brottslighet och polisarbete inom EU, ett arbete lett av den holländska kriminologen Monica den Boer som menar att det skett ett skifte i Europa från vad hon kallar low, general policing till high, specific policing . Det ska förstås som ett skifte från upprätthållande av ordning och bekämpning av brott till skyddande av staten och dominerande politiska aktörer. Anledningen till dessa förändringar uppges återigen vara den grova organiserade brottsligheten.
Hårdare tag är med andra ord på modet trots att behovet verkar klart överdrivet. Varför har det blivit så? Vad grundar sig denna bild av brottsligheten på? Och varför detta behov av en allt mer repressiv kriminalpolitik?
På ett ytligt plan kan den uppskruvade bilden av situationen förklaras med kommersialiseringen av media eftersom mediadramaturgin kräver spektakulära brott och farliga brottslingar. Orsaken är enkel: den dramatiken säljer.
På samma ytliga plan kan omsvägningen i kriminalpolitiken förklaras med populism, en förklaring kriminologiprofessorn Henrik Tham tar fasta på i skriften Lag och ordning som vänsterprojekt. Han menar att det handlar om symbolpolitik; i en tid då politikernas makt minskar blir kriminalpolitiken ett av få områden där det fortfarande går att visa handlingskraft särskilt i ett samspel med media (Brå 1999:9).
Men Tham stannar inte där. I jakt på förklaringar vänder han blicken mot den socialdemokratiska regeringen eftersom det trots allt är den som har utformat dagens kriminalpolitik. Nyorienteringen, menar Tham, kan inte längre bara ses som en anpassning till ett förändrat samhällsklimat eller som en anpassning till trycket från höger. Något annat måste till. Därför, menar han, ska omsvängningen ses i skenet av ett socialdemokratiskt projekt som håller på att förlora sin identitet: den svenska modellen med sin karakteristiska samförståndspolitik är övergiven; välfärdstaten är förändrad; möjligheterna att genomföra ekonomiska reformer har minskat radikalt samtidigt som Sverige blivit ett mycket mer heterogent och splittrat land i takt med globaliseringens långtgående konsekvenser. I en sorts politisk förtvivlan över dessa processer, menar Tham, försöker en förvirrad socialdemokrati skapa samförstånd på de områden där man fortfarande känner att man har makt och det till vilket pris som helst. Avvikelser och vagt definierade yttre hot blir då effektiva redskap i konstruktionen av den homogena värld man försöker bevara.
Henrik Thams förklaring till varför socialdemokratin lämnat den humanitära och liberala rättsfilosofi som präglat partiet stora delar av efterkrigstiden för tankarna vidare till den tyske sociologen Ulrich Beck. För varför just en fokusering på grov brottslighet när det finns så många andra större och mer reella yttre hot miljöförstöring, ekonomiska kriser, teknisk sårbarhet, etc att använda om man vill skapa enighet och samförstånd i ett samhälle som håller på att spricka?
Kanske, svarar Beck i sina böcker Risksamhället (1986) och Democracy without Enemies (1998), för att de hoten är för stora och för svåra att skydda sig mot eftersom de är så intimt förknippade med vårt materiella välstånd. Han menar att vi i stället väljer att projicera vår oro, upprördhet och handlingskraft mot något som känns mer påtagligt och samtidigt mindre farligt och då passar den grova brottsligheten perfekt. Den står för ett hot, men ett hot som på ett ytligt plan går att motverka med kraftfulla åtgärder utan några omstörtande ingrepp i samhällets grundläggande funktionssätt. Därför kallar Beck vårt moderna kapitalistiska samhälle för ett syndabockssamhälle; när vi klär kriminella avvikare i rollen som det stora hotet har vi skapat en användbar syndabock.
Självklart finns en risk att man fastnar i den världsbilden. Särskilt som dagens ledande politiker, med god hjälp av media, håller på att suggerera fram en bild av en samtid och en framtid som skrämmer, en bild av okontrollerad och ohämmad organiserad brottslighet. Och någonstans där, i bilden av hotet och i kraven på hårdhet, riskerar brottsligheten att bli just så farlig som många befarar. För den som utpekas och behandlas som ett hot mot samhället tenderar förstås också att bli det.
Mattias Hagberg