Nu får det vara slut med krypandet för direktörsklassen. Håkan A Bengtsson ilsknar till och kräver en ordentlig debatt om ägandet.
Den teoretiska modellen av marknadsekonomin, som den beskrivs av nationalekonomerna, är egentligen ett slags anarkistisk eller socialistisk utopi. Där fattas besluten decentraliserat av individer som har makten i sin hand. Genom sina val styr de företagens väl och ve. Deras sammantagna beslut skapar en kollektiv rationalitet. Folkstyre på marknaden.
Men. Detta är förstås en teoretisk modell. Om alla hade ungefär likartade resurser, i varje fall sett över hela livet, skulle det rentav vara en eftersträvansvärd utopi.
Men en utopi är som bekant ett land ingenstans. I verkligheten kännetecknas kapitalismen (i synnerhet den oreglerade marknadsekonomin) av enorma klyftor i termer av löner och förmögenheter. Vilket gör att våra röster på marknaden väger olika tungt. Och det decentraliserade beslutsfattandet gäller uppenbarligen inte själva produktionen av varor och tjänster.
Kapitalismens historia berättar i stället om motsatsen. Arbetet har organiserats hierarkiskt. Taylorismen och scientific management utarmade arbetets innehåll och överförde kontrollen över och kunskaperna om arbetsprocessen till maskinerna och företagsledningen. Och ägandet påminner inte direkt om en decentralistisk utopi. Ägandet har historiskt sett varit extremt centraliserat. De nationalekonomer som kommenterar denna anomali mellan utopin och verkligheten hävdar att detta är nödvändigt för att skapa stabilitet och långsiktighet i företagen och på marknaden. Annars skulle systemet inte fungera.
Så elementära krav som att A- och B-aktier ska likställas vad gäller rösträtt möts av fnysningar. Den socialdemokratiske näringsministern Leif Pagrotsky menade nyligen att detta var en helt bisarr tankegång: Det är ju verklighetsfrämmande att en framgångsrik familjeföretagare inte ska få erbjuda andra att frivilligt satsa pengar i företaget samtidigt som företagaren kan behålla kontrollen.
Uttalandet är intressant av flera skäl. Det illustrerar att marknadsekonomin i teorin är en sak och kapitalismen i praktiken är en annan. I den verkliga världen är det inte bara en fråga om en marknad utan också om makt!
Förekomsten av strukturella maktrelationer är en dimension som lyser med sin ideologiska frånvaro i de rosenröda beskrivningarna av kapitalismen. Det vittnar dessvärre också om att regeringspartiet i dag tycks ta den rådande maktordningen för given. Man behöver inte längta tillbaka till löntagarfondernas förlorade värld för att se skillnaden mot fordom dags. 1977 gav LO och SAP ut ett studiematerial om ekonomisk demokrati: Vem bestämmer vår framtid?. Rubriken var formulerad som en fråga. Ett ifrågasättande var accepterat. Framtiden var inte given, utan möjlig att styra och påverka. Och i slutklämmen i studiematerialet heter det att den ekonomiska hushållningen måste aktualisera en rad frågor, som vem ska bestämma och i vilket syfte.
Nu vore det kanske förmätet att rekommendera Leif Pagrotsky eller hans regeringskollegor att retroaktivt gå denna studiecirkel. Betydligt klokare är att utifrån en ny blick granska ägandets roll i ekonomin och om det finns möjligheter att vidga demokratin i den ekonomiska sfären. För världen har inte stått stilla. Aktieägandet är inte jämlikt fördelat över befolkningen. Stora grupper äger inga aktier alls. Enorma aktieposter ägs av ett fåtal privatpersoner. Aktieägandet speglar fördelningen av förmögenheter och inkomster i samhället. Däremot har ägandet breddats på ett intressant sätt. Sedan ett par decennier är aktiesparandet en folkhobby. Det samlade pensionskapitalet är en stor indirekt ägare i det svenska näringslivet. Försäkringsbolag, AP-fonderna och andra institutionella ägare tillhör de stora aktörerna på Stockholmsbörsen. I hög grad är detta resultatet av politiska beslut. Pensionssystemet gör alla löntagare till aktieägare. Bakgrunden är framväxten av ett välfärdssamhälle och en modern välfärdsstat. Denna kapitalackumulation innebär att löntagarna och alla medborgarna är med och äger en del av Sverige. Det är måhända ett uttryck för ett slags församhälleligande, för den som vill hitta referenser till Karl Marx.
Ernst Wigforss lanserade på sin tid en idé om framväxten av samhällsföretag utan ägare. Vi har i varje fall fått nya stora ägare som på olika sätt är passiva eller bara ser sitt aktieinnehav som en finansiell placering, men inte mycket mer. Det allt mer spridda ägandet, med institutionella storägare, innebär också problem. Vem tar ansvar för långsiktighet och utveckling? För många har det uppenbarligen varit viktigare att sko sig själv kortsiktigt än att utveckla företag och nya produkter och tjänster. Vi har rentav sett en ny variant av direktörernas revolution. Direktörer och styrelseledmöter i de stora företagen har tilldelat sig själva de mest absurda förmåner. Ett nytt frälse, en direktörsoligarki har växt fram. Percy Barneviks pension på en miljard – en miljard! – från ett ABB som numera går på knäna är bara den mest iögonfallande toppen på ett isberg.
Fallskärmarna försvann uppenbarligen inte med bank- och fastighetskrisen i början av 1990-talet. I dag kan AP-fonder som alltså förvaltar vårt gemensamma pensionskapital betala ut bonus till sina chefer trots att fonderna visar minusresultat.
Det alarmerande är att den politiska och fackliga kritiken är så förhållandevis tam. En förklaring är förstås att de alla har sina fingrar i denna syltburk, inte minst genom att de sitter i styrelserna för dessa fonder. Kanske finns en rädsla som härrör från löntagarfondsstridens dagar som gör att även företrädare för vänstern fogligt sätter sig i direktörernas knä.
Vi behöver en opinionsbildning som utövar tryck för en annan och sammanhållen strategi. Även samhällsföretag behöver aktiva ägare. Det institutionella ägandet bör inte bara betraktas som en form av penningplacering. Därför måste kopplingen mellan medborgarna och ägandet etableras på ett synligt och mer demokratisk sätt. Vi kan som indirekta ägare exempelvis sätta stopp för de enorma förmåner som direktörer och styrelser tillskansar sig. Ett annat krav är att den kortsiktiga finansiella avkastningen inte får vara den enda variabeln. Det handlar också om att gynna den långsiktiga ekonomiska och sociala utvecklingen, inte minst lokalt och regionalt. Det är för övrigt denna som på sikt kan ge en hållbar tillväxt och därigenom en avkastning till pensionssystemet som kommer oss alla till del. Lärdomen från IT-hysterins värsta år borde väl ändå ha lärt oss vad som i det långa loppet inte skapar tillväxt och välstånd!
Vänstern behöver en strategi och ett bredare, systemkritiskt perspektiv på ekonomin. Det öppnar för möjligheter att på sikt och steg för steg demokratisera ekonomi.
Det handlar om en långsam process, inte om att etablera en annan ordning över en natt. Men det är viktigt att komma ihåg att även demokratiseringen av den politiska sfären tog lång tid. Det finns med andra ord inga hållbara skäl att vänta.
Håkan A Bengtsson