Etik och profit det nya äktenskapet. Efter varje bolagsskandal får vi en etikdebatt. Men ju mer det talats om etik desto värre har det blivit. Vi borde inte prata om etik och moral överhuvudtaget, utan om det saken faktiskt gäller.
En av höstens mest intressanta böcker var Göran Rosenbergs Plikten, profiten och konsten att vara människa. Den har sålt bra och blivit mycket uppmärksammad, vilket förmodligen har att göra med att den belyser något mycket viktigt nämligen att det nakna egenintresset allt mer dominerar samhällslivet. Ändå är det som om en viktig pusselbit saknas i boken. För vad beror detta egentligen på? Och hur kan problemet lösas? Knappast, som Rosenberg tycks tro, genom ett diffust teoretiserande kring medborgares »plikt« i samhället eller, vilket är vanligt, fler högtravande tal om »etik«.
Bara genom att blicka tillbaka en smula är det möjligt att se ett mönster. För cirka tjugo år sedan tillkom den så kallade Leolagen som skulle reglera optionsprogram till företagsledarna i de börsintroducerade bolagen. På den tiden rörde det sig om miljonbelopp. I början av 1990-talet uppmärksammades fallskärmsavtalen i skuggan av bank- och fastighetskrisen, då avsatta eller avgångna vd:ar kunde utkvittera sina gyllene avgångsvederlag.
Vi talade då om nivåer på cirka 10 miljoner. Under senare år har olika bonus- och pensionsprogram inom till exempel ABB och Skandia hamnat under luppen. Nu rör det sig om ersättningar som ligger i hundramiljonklassen Percy Barnevik kunde inkassera så mycket som en miljard! Och trots den ekonomiska krisen med fallande vinster och till och med stora förluster har direktörslönerna ökat dramatiskt under senare år. Det betalas ut bonus även när vinsterna faller och i en del företag som går med förlust. Det finns inte längre någon ekonomisk rationalism i allt detta. Till de som har ska varda givet, under alla omständigheter. Piskan på de där nere. Morot för de där uppe.
Regelmässigt har ett och annat ljushuvud efterlyst etik och moral i näringslivet. Det brukar bli så efter sådana här avslöjanden. Konsulterna presenterar kurskoncept för näringslivet om hur ett lyckligt samäktenskap mellan etik och profit ska komma till stånd. För tillfället sitter en så kallad förtroendekommission som ska återställa människors tilltro till näringslivet ledd av före detta statsrådet Eric Åsbrink. Det är bara att önska lycka till.
Slutsatsen av allt detta är kanske lite överraskande. Efter varje ersättningsskandal har
etiken kommit i fokus. Men samtidigt har excesserna överträffat våra värsta farhågor. Ju mer det har talats om etik desto värre har det alltså blivit. Vi kanske inte ska prata om etik över huvud taget. Slutsatsen kan vara att näringslivet inte lyssnat på etikkonsulterna, att de inte förstått vad ett samhällsansvar kräver. Möjligen. Men det finns en annan och intressantare konklusion: det handlar inte om etik, utan om något helt annat.
Saken kan inte reduceras till enskilda personers moraliska vandel. Snarare rör det sig om strukturella förändringar i dagens moderna kapitalism. Nyligen konstaterades i en examensuppsats från Handelshögskolan att självsaneringen inte har fungerat vad gäller bonusar och andra förmåner. Trots detta upprepar Ebba Lindsö, vd på Svenskt Näringsliv, med en druckens envishet att det hela är »mycket allvarligt« men att vi ska lita till den självsanering som sägs vara på gång.
Människan är komplex och ingen enkel nyttomaximerande maskin, men inte heller av naturen god och snäll. Vi är alla både solidariska och egoistiska, kan tänka både på andra människors väl och ve men också ofta på oss själva i första hand. Den komplexiteten skapar både ett samhälle och gemenskaper bortom individen och de drivkrafter som driver entreprenörskap och ekonomisk utveckling. Mellan dessa poler måste det finnas någon form av balans. Och balanspunkten bestäms av hur det omgivande samhället ser ut. Den uppstår i en bestämd maktrelation mellan olika intressen.
Under senare decennier har makt överförts från politiker, nationalstater, folkrörelser och fackföreningar till företag och direktörer, särskilt internationella finansmarknader, bolag och koncerner. Det handlar alltså om en maktförskjutning, och detta är ett perspektiv som är högst kontroversiellt i den liberala hegemoni som dominerar den svenska offentligheten i dag.
En annan förklaring är att vi paradoxalt nog lever i ett samhälle med ökad social isolering mellan grupper och klasser. I elitens fall lever den allt mer isolerat. Samhället klyvs mitt itu, och polariseras. Denna polarisering erbjuder ingen känsla eller erfarenhet av att vi är beroende av varandra. Företagsledare lever i dag i allt högre grad i en internationell miljö och jämför sig med den internationella elit av företagsledare de är en del av. Amerikanska chefers bonusar blir snart svenska vd:ars extragodis. Behovet av att förankra sig nationellt och lokalt är inte längre prioriterat när kapitalet kan flytta från det ena landet till det andra.
Den naturliga slutsatsen är att den relation mellan politik och ekonomi som råder i dag i grunden bör förändras. Carl-Henrik Grenholm, professor i etik, talar om motkrafter och att om inte ägarna tar ansvar får den politiska sfären göra det: »Det behövs mer demokrati inom den ekonomiska sfären. Makten får inte bara fördelas på ett fåtal. Alla berörda måste få inflytande inom ekonomin.«
Alla har en del i ekonomin och har dragit sitt strå till stacken. Det är dags att ifrågasätta att det är just bara de i toppen av hierarkin som ska belönas. Ekonomin kan inte kopplas loss från samhället. I det långa loppet är detta till men för tillväxten och den långsiktiga ekonomiska utvecklingen.
Det fanns en gång ett kontrakt mellan eliten och alla andra. Visserligen tillfälligt och preliminärt, och under ständig omförhandling, men ändå reellt. Men vem ska ta ansvar för en annan ordning i dag? Det finns här ett för vänstern allvarligt problem. Om eliten sviker blir det lätt ett argument att alla vi andra kan slinta med det ena och andra, till exempel med skatten eller från att ta ansvar för de kollektiva försäkringssystemen. Men som alltid måste förändringen komma nerifrån. Då är det möjligt att med kraft och trovärdighet kräva att de där uppe ska ta sitt ansvar.
Håkan A Bengtsson