De senaste årens globaliseringsdebatt har fött ett nytt fenomen: nationalvänstern. Rasmus Fleischer varnar för ett dyrköpt kliv och förklarar varför »folk« och »nation« plötsligt blivit hörnpelare i politisk retorik hos allt från SAP till bortre vänster. Igen.
På Ung vänsters kongress i somras var förbundsstyrelsen stenhård på en punkt: »Frågan om suveränitet och nationalstaterna som arena för folkets kamp mot överheten är inte en fråga bland andra. Det är kanske den mest centrala frågan i dagens politiska landskap.«
Låt oss säga att det stämmer. I så fall finns det inte en vänster, utan två.
En nationalvänster och en globalvänster. Allt mer tyder på att det faktiskt är så: i såväl akademisk som partipolitisk debatt som i val av förhållningssätt till EU och av fackliga strategier återkommer i dag skiljelinjen kring det nationella.
Efter stormig debatt enades Ung vänster slutligen om att verka för nationellt självbestämmande som motvikt mot kapitalets globalisering. Övertygelsen stärktes av nejsegern i EMU-omröstningen som försatte förbundsledningen i en märklig völkisch-eufori; pressmeddelanden skickades ut där ordet »folk« förekom i nästan varje mening och motsättningen mellan arbete och kapital var som bortblåst till förmån för en retorik där »svenska folket« sagt ett »medborgerligt Nej en folklig skrevspark« mot »etablissemanget« och »den verklighetsfrånvända chicvänstern«. Vänsterpartiets ungdomsförbund gav även en förklaring till varför man anser att demokrati är omöjlig utanför nationalstatens ram: »Det finns inget europeiskt folk, ingen gemensam europeisk debatt, ingen gemensam folklig kultur«. Med andra ord: demokrati förutsätter etnisk homogenitet.
I Sverige finns nationalvänstern representerad i samtliga vänstergrupperingar från LO och SAP till yttersta vänstern och utger sig alltid för att vara en radikal och folklig revolt mot en världsfrånvänd elit. Medan socialdemokratins nationalism en gång representerade ledningens flört med högern är det i dag en traditionalistisk vänsteropposition inom partiet som mer uttalat identifierar sig med det nationella.
I vänsterpartiet där radikaliseringen av den nationella linjen är som starkast är det två unga ideologer som argumenterar mest envetet: Ung vänsters ordförande Ali Esbati och svenska Attacs grundare Aron Etzler, den senare också chefredaktör för partitidningen Flamman och författare till stridsskriften Ta det tillbaka. Flamman domineras i dag helt av nationalvänstern och i sin bok argumenterar Etzler för en »nationalistisk antifascism« när han ska formulera ett ideologiskt ställningstagande kring globaliseringen.
»Människors rätt till ett värdigt liv där de har sina rötter« ska vara målsättningen, inte fri rörlighet. »Vanliga människor … har en stark nationell identitet och en känsla för sitt land och sin hembygd«, till skillnad från globalismen hos »subkulturer för de som inte vill höra hemma i samhället«.
Vilken är då den globalistiska »chicvänster« som bespottas så? En bok har blivit dess främsta symbol; allt som oftast formuleras i dag nationalvänsterns idéer i uttalad polemik med Imperiet av Michael Hardt och Antonio Negri. Oavsett bokens betydelse i sig kom Imperiet, dess författare och dess läsare att bli symboler för allt det som nationalvänstern avskydde. »Denna förmenta marxism är inget annat än ett pillande i imperialismens underliv«, rasade Mikael Nyberg, författare till boken Kapitalet.se och redaktör för Clarté, i en artikel om den »postmoderna kalkonmarxismen«. Genom att varva exempel på USA:s militära agerande med lösryckta citat ur boken har han envetet försökt etablera en guilt by association-logik i syfte att smutskasta all icke-nationell vänster. Utan undantag är Imperiets kritiker kvicka att påpeka att vissa borgerliga tidskrifter minsann gillat boken. Aron Etzler påpekar triumferande: »Negri och Hardts hyperrevolutionära teser leder nämligen till ungefär samma slutsatser som de liberala ledarskribenternas i Dagens Nyheter«. Alltså: anser man att försvagandet av den nationella suveräniteten i grunden är något bra är man liberal en logik som bygger på att den korrekta ståndpunkten är negationen av vad Dagens Nyheter tycker.
Samma tankemönster präglar LO-företrädares argumentation för det nationella. Eftersom moderaterna vill öka arbetskraftsinvandringen måste facket verka i motsatt riktning, hävdade fackjuristen Kurt Junesjö för en tid sedan i en debatt om facket och invandringen i tidningen Arbetaren, för »när började moderaterna värna mänskliga rättigheter för de små?«. LO:s integrationsansvarige Thord Pettersson deltog i samma debatt och lade till att eftersom »alla har rätt till sysselsättning« (läs: alla svenskar) måste Sverige »tillvarata den arbetskraft som redan finns i landet« och stänga utländska arbetare ute. Även han motiverade sin ståndpunkt med negationens logik: »Mycket lite av borgerlig politik har någonsin varit löntagare tillgodo. Det sunda förnuftet säger att så är även fallet i denna fråga« en formulering som sen beröms av Ali Esbati då han själv tar avstånd från tanken på fri invandring i en idéartikel publicerad i Röd Press och Clarté.
Här går en av vattendelarna mellan den globalistiska och den nationella vänstern. »Det sunda förnuftet«, skulle de förra säga, är en väldigt begränsad politisk kompass. Att reflexmässigt negera motståndarens politik, att nästan lägga en ära i att säga nej och inte ja det karakteriserar en reaktiv vänster. En vänster som bara är kapabel till handling genom att svara på motståndarens senaste drag, om det så är ett toppmöte, ett krig eller ett utspel om öppnare gränser. Varje grundimpuls att hitta positiva tendenser i samtiden att ta fasta på avfärdas med svepande begrepp som »postmodernism« av nationalvänstern, för vilken det faller sig mycket mer hemtamt att ropa nej och mana till motstånd mot imperialismen.
Nationalvänsterns filosofiska grundvalar kan variera ett udda exempel är Torbjörn Tännsjö som i LO-tidningen 37/03 sjöng det nationella självbestämmandets lov genom att åberopa klassiska liberaler som Bentham och Kant men i de allra flesta fall spökar den ortodoxa marxismens dialektik, som ju predikar att det är ur negationen utvecklingen sker, genom ett metafysiskt schema hämtat från Hegel.
Klyftan mellan en affirmativ och en negativ politik för globaliseringen skär också tydligt genom förslagen till nytt partiprogram för vänsterpartiet. Programkommissionen tar klart ställning i frågan genom att låta programmets själva slutord bli: »Folkrätten och principen om nationellt självbestämmande måste försvaras.«
Vänsterpartiet är dock knappast ensamt om att sätta folkrätten på piedestal. Hela det svenska vänsterspektrat från SAP till miljöpartiet och kpml(r), från LO till SAC motiverade sina fördömanden av USA:s anfall mot Irak med att det är principiellt fel att bryta mot folkrättens skydd för nationens självbestämmande. Under 2003 drevs parollen »Försvara folkrätten« kanske hårdare än någonsin tidigare, inte minst av Nätverket mot krig och deras kamrater i Ordfront.
Allra heligast hålls emellertid folkrätten av gruppen kring FiB/Kulturfront, Clarté och det lilla gänget Milosevic-kramare i deras krets med några socialdemokratiska riksdagsledamöter som frontgestalter. Apokalypsretoriken från deras håll kan låta som om Sverige var under ockupation eller stod inför en sista strid, som när Clartés Henrik Skrak manar till enhetsfront »med alla som vill bevara vårt nationella oberoende« (Socialistisk Debatt 34/02). Sådana ambitioner har ofta lett till märkliga allianser, till exempel när FiB/K och högerextrema Salt under en period blev nära vänner som en följd av deras gemensamma försvar av Jugoslaviens nationella suveränitet. Eller när det så kallade Enhetsinitiativet lades ner härom året, och det inte dröjde länge förrän ordföranden i dess lokalavdelning i Helsingborg Jörgen Kromann i stället dök upp som distriktsordförande för Nationaldemokraterna. För honom, som bara något år tidigare talat på första maj och är veteran från FNL-rörelsen och Hamnarbetarförbundet, var det inte svårare än så att hoppa över till ett renodlat högerextremt parti.
Ändå är borgerlighetens tal om »brunvänster« ofta lika tokigt som de senaste årens kampanjer för att koppla samman alla toppmötesdemonstranter och kritiker av den nuvarande globaliseringen med fascister och talibaner. Visst finns suspekta typer i periferin, men det vore galet att kalla nationalvänstern som sådan »brun«. Trångsynt nationalism är inte dess egentliga drivkraft, snarare är det dess reaktiva karaktär som leder till ett krampaktigt fasthållande vid nationalstaten. Hellre reglering än avreglering, hellre motsätta sig något än bejaka det, hellre hejda än intensifiera. Sådana är nationalvänsterns utgångspunkter.
Rötterna till dagens situation i fråga om svensk vänster och det nationella hittar man, bland annat, i den globaliseringsdebatt som brakade loss i Sverige under 1990-talet. Inte minst två böcker, som kom på svenska 199798, slog an tonen. Först den alarmistiska bästsäljaren Globaliseringsfällan av Hans-Peter Martin och Harald Schumann, vars varningar för valutaspekulation och globaliserad ekonomi hörsammades brett. Men eftersom författarna var positivt inställda till EU som motvikt till det globala kapitalet kunde stora delar av svensk vänster inte godta förslagen på lösningar som då i stället söktes hos Paul Hirst och Grahame Thompson. De slog i sin bok Myten om den globala ekonomin an tonen för »globaliseringsförnekarna«, en på den tiden utbredd uppfattning enligt vilken fenomenet globalisering över huvud taget inte existerade; det var bara en myt politiker hittat på för att dölja sin egen ovilja att bryta med nyliberalismen.
Stora delar av vänstern, särskilt de som såg sig som radikala, gjorde Hirst och Thompson till sina främsta auktoriteter i globaliseringsfrågan. Budskapet de förde fram var emellertid snarast socialkonservativt; stater definierades som organiska »ödesgemenskaper« med uppgiften att skapa »social samsyn«.
I deras argumentation för en återgång till en nationellt dominerad ekonomi hade analysen bara plats för två egentliga aktörer: (national)staten och (det multinationella) kapitalet medan fackföreningarnas uppgift definierades som att »hålla efter sina medlemmars missnöje« och lägga band på lönekraven.
Om Hardt och Negri har fått bli »globalvänsterns« teoretiska symbolgestalter har den svenska nationalvänstern lyft fram Samir Amin som sin globaliseringsideolog. Precis som för 20 år sedan hävdar denne beroendeteoretiker att länderna i Syd måste »stänga av sig« från världsmarknaden för att kunna utvecklas. Hans imperialismanalys är i grunden leninistisk; eftersom lösningen på de globala orättvisorna är ett återupprättande av nationalstaternas suveränitet är det därmed av princip rätt att stödja nationalistiska ledare i tredje världen. Attacs Aron Etzler och andra globaliseringsdebattörer inom både vänsterpartiet och LO har förutom Samir Amin ivrigt också framhävt Walden Bello, som förespråkar en liknande »avglobalisering« där ekonomi och politik flyttas tillbaka till nationalstatens nivå, som motpol till Hardt och Negri.
Bortsett från att det kan tyckas märkligt att självutnämnda revolutionärer hyllar en borgerlig 1600-talsprincip om staters okränkbara suveränitet, finns det flera allvarliga problem med helighållandet av folkrätten. En vänster som vill försvara den nationella suveräniteten men samtidigt, till exempel, vill komma åt de pengar som i dag förvaras i skatteparadis blir utlämnad till att fromt hoppas att invånarna på en liten ö i Karibien ska rösta för att avskaffa ett system vars fördelar de är vana vid om skatteparadiset råkar vara en demokrati, vill säga.
Även om begreppet »folk« plötsligt blivit hyperpopulärt i retoriken kring vissa frågor är det naturligtvis inget nytt att vänstern talar i folkets namn. Men Folket är lika lite som Arbetarklassen ett neutralt begrepp; för en vänster som låter sin politik luta sig på begreppet »folk« för detta med sig långtgående konsekvenser särskilt som kategorierna folk, nation och etnisk grupp alltid har överlappat varandra.
Ända sedan Thomas Hobbes på 1600-talet har politiska tänkare beskrivit Folket som ett homogeniserat subjekt med en egen »folkvilja« formad till en viss identitet, och inte bara en beteckning på mängden av människor. Först vid 1700-talets slut, med framväxten av nationalismen och den moderna nationalstaten, fick dock denna kollektiva identitet sin politiska sprängkraft och definitionerna av »folk« och »etnisk grupp« brukar än i dag flyta samman.
Under början av 1900-talet var det högern som hade tolkningsföreträde för begreppet folk, som en nationellt homogeniserande kategori att ställa mot arbetarrörelsens klassbegrepp. När socialdemokratin under 1920-talet erövrade ordet »folkhem« var det ett medvetet sätt att utmana högern genom att framställa sig som mer nationell. Flera forskare har visat att socialdemokratin när den övertog den konservativa folk- och fosterlandsretoriken med dess överföring av familjegemenskapen till »folkets« nivå också tog ett ordentligt kliv i nationalistisk riktning medan klasskampen underordnades det nationella intresset.
Det här är en process som får sitt kanske tydligaste uttryck i Per Albin Hanssons tal från denna tid, och i hans klassiska valskrift Sverige åt svenskarna svenskarna åt Sverige! (1926). Titeln syftade på en »ömsesidig erövring« inte bara folkets erövring av landet, utan också på att staten genom socialpolitik skulle erövra folkets lojalitet och stärka de fosterländska känslorna. Medan dagens nationalvänster betraktar »folket« som en given enhet var Per Albin på sätt och vis mer klarsynt när han erkände att folket är något som nationalstaten också kons1rar. Detta, fast radikalare uttryckt, är också en av de teser som drivs av författarna till Imperiet: det inte är »folket« som är nationens grund tvärtom är nationalstaten en maskin som kontinuerligt reproducerar föreställningen om ett nationellt folk, en uppfattning vars överlevnad är beroende av nationalstatens.
Att demokrati förutsätter ett nationellt folk är i olika varianter ett av nationalvänsterns vanligaste argument. Vi har redan sett det hos Ung vänster, medan vänstersocialdemokrater som Göran Greider och Carl Tham uttrycker sig något mer försiktigt: nationalstaten måste försvaras eftersom den är den enda arena där det i dag finns en hyggligt fungerande demokrati. Programförslaget hos det vänsterparti som håller kongress nu i februari är mer rakt på sak: »Denna folksuveränitet … har historiskt formats i och genom nationalstaten. Ett försvar av demokratin kräver i dag också ett försvar av den nationella självbestämmanderätten.«
Den senare är en formulering värd eftertanke. Drömmen om en lycklig demokrati på territoriellt begränsad nivå blir nämligen lätt problematiskt så fort exempelvis frågan om migration den kanske största av alla framtidsfrågor kommer på tal. Om invånarna i en välbärgad kommun till exempel skånska Vellinge genom folkomröstning säger nej till att ta emot en grupp flyktingar, är det då demokrati? Dilemmat är klassiskt och förekommer på varje geografisk nivå. Även inom EU har folksuveräniteten blivit ett argument för att sluta gränserna utåt: »Den invandring vi har är totalt oplanerad. Den är inte bestämd av folket utan har bara ägt rum«, säger Jonas Widgren, chef för europeiska migration management-tankesmedjan ICMPD, i en intervju i Arbetaren (44/03).
Nationalstaternas makt är inte borta. Vad globalisering av migrationsrörelser, finansmarknader, informationsekonomi och miljöproblem innebär är att nationalstaternas territoriella suveränitet upplöses. Allt fler politiska och ekonomiska beslut som fattas i Sverige eller EU får direkta konsekvenser för medlemmar av andra »folk« än de som mer eller mindre suveränt fattat besluten.
I detta faktum, menar nationalvänsterns kritiker, borde en framtidsorienterad diskussion om politik ta sin utgångspunkt; om nu demokrati betyder folksuveränitet och folksuveränitet innebär en etnisk uteslutning är det i så fall inte hög tid för visioner för något bättre än demokrati?
För nationalvänstern är migration som politisk fråga lika med rätten till generös asylprövning, vilket man ofta (men inte alltid) går med på. Att ifrågasätta statens suveräna makt att avgöra vilka som får beträda dess territorium kommer dock inte på tal. Här har denna vänster gott sällskap med den liberala näringslivshögern i att man gärna talar om ökad invandring, men samtidigt utgår från att skärpt kontroll av gränserna är ett måste. Trots högljudd debatt i frågan om arbetskraftsinvandring skiljer sig inte parternas grundperspektiv nämnvärt, och självklart ligger det i bådas intresse att diskussionen begränsas till dessa två positioner medan militariseringen av Europas yttre gränser fortsätter utan större debatt.
LO kopplar sitt motstånd mot friare invandring till ett krav på »ordning och reda« på arbetsmarknaden och kräver mer resurser till polisen för jakt på irreguljärt invandrad arbetskraft. I väntan på detta ägnar Byggnads ombudsmän sin arbetstid åt att leta upp papperslösa invandrare som i flera fall har utvisats som direkt följd av fackets passkontroller. Skillnaden kunde inte vara större mot exempelvis Spanien, där fackföreningar av olika slag har valt att inte ta hänsyn till arbetares legala status.
De LO-förbund som är närmast totalt mansdominerade, Byggnads och Transport, är typiskt nog också de som hårdast värnar det nationella. Ledarsidan i tidningen Transportarbetaren drar sig inte för att hylla »den nationella lojaliteten som en motkraft i en internationaliserad ekonomi«. Dess redaktör Martin Viredius har förklarat att alla som inte håller med om detta »slår mot den svenska folksjälen«, definierad som »språk, historia, rättsuppfattning, traditioner, religion, kultur, specifik klasskamp, ras [sic!] och en rad andra tunga faktorer som binder ihop ett folk och gör nationalstaten naturlig« (Transportarbetaren 4/00).
Lika grova idéer om tradition, kultur och »nationell lojalitet« finns välrepresenterade i miljöpartiet. Inger Schörling, i dag EU-parlamentariker och inte efter några år i Bryssel längre räknad till partiets radikala EU-kritiker, formulerade en egensinnig varning efter att regeringen 1991 gjort klart att Sverige skulle söka inträde i EU: »Ni säljer ut allt det som Sverige har stått för sedan Gustav Vasas tid«. Och till den kongress partiet håller nu i februari där strategin inför sommarens EU-parlamentsval skaspikas menar Svedala-representanten René Lundström på fullt allvar att Tysklands egentliga syfte med sitt EU-engagemang är att invadera Sverige: »Detta som Tyskland två gånger har misslyckats med det gångna seklet, lyckas man uppnå inom EU:s ram«. I en direkt jämförelse mellan dagens tyska ledare och Hitler 1938 fortsätter hon: »Den som tror att Tyskland inte har ambitionen att vara Europas herrar är lika naiv som Chamberlain en gång var«.
De fenomen som lett fram till dagens snabba uppgradering av det nationella perspektivet inom svensk vänster är med andra ord många och spretiga. Fel vore att bara peka på en kontinuitet från äldre föreställningar: Per Albins uppfattning om det nationella som en förutsättning för modernitet och framsteg är till exempel något helt annat än dagens vänsters defensiva greppande efter nationen som en sista livboj i en imperialistisk flodvåg.
Bolsjevismens dogmatiska försvar av nationellt självbestämmande, som hela tiden levde vidare hos VPK, är däremot en av flera tydliga komponenter i nationalvänsterns genealogi. Liksom maoismens antiimperialism, som lade ännu större vikt vid nationen och har behållit sin position i kretsarna kring FiB/Kulturfront och Ordfront långt efter att Mao plockades ner från väggen. Kanske kan vissas helighållande av folkrätten också förklaras med att en desillusionerad maoism tog sin tillflykt till juridifiering av politiken.
Och när demokratin uppenbarligen urholkas på vissa plan ligger det nära till hands att likt vänsterpartiet greppa efter en dogmatisk tolkning av »folksuveränitet«, med allt vad det innebär av etniska föreställningar som slinker in bakvägen, i stället för att söka nya vägar. I frågan om migration finns också ett nästan psykologiskt moment i den nationella vänsterns kategoriska avfärdande av tanken på en vänster som verkar för en allmän avreglering av gränspolitiken med sikte på fri rörlighet; »avreglering« är per se något fult utifrån dess grundperspektiv att statliga regleringar är det enda som kan skydda folket från det globala kapitalet.
EU-frågan och globaliseringsdebatten har knutit ihop alla dessa trådar till det hårda nystan man med fog i dag kan kalla nationalvänstern. I avhandlingen Den nationella drömträdgården, där statsvetaren Jacob Westberg jämför nationella föreställningar i svensk och brittisk Europadebatt, framgår hur bilden av »Sverige som något unikt, en lyckosam medelväg« både i socialpolitik i och omvärldsrelationer skärpts påtagligt under de senaste tio årens EU-debatt.
Med ett bagage bestående av ett dialektiskt tänkande som säger att negationen och motsatsen visar vägen mot ett nytt samhälle, kan nationalistisk antiglobalism framstå som det självklara svaret på kapitalets globalisering. Vi lever dessutom i en tid då det blivit mindre gångbart att tala om arbetarklassen, medan det nationella folkets intressen är relativt okontroversiellt att hänvisa till.
Under vissa historiska perioder har frågan om vänsterns inställning till det nationella varit mindre het, antingen för att det rått konsensus kring den eller för att andra identiteter än »folket« överskuggat nationalismen. Vid andra tillfällen har den blivit vänsterns vattendelare. Första världskrigets utbrott var en sådan tid. Sannolikt står vi på tröskeln till ännu en. Tyvärr är stora delar av vänstern på väg att upprepa ett dyrköpt misstag.
Rasmus Fleischer