Paraboler är nycklar till ett annat liv. Omstridda i Stockholm, förbjudna i Teheran. Farnaz Arbabi åkte till Iran, tittade på MTV och försonades med sina identiteter. Hellre parabol än rötter.
Paraboler är poppis i förorten. Alla vill ha en kanal till hemlandet från sitt nya hem. Vissa säger att det försvårar integrationen. Andra säger att det inte skadar att förstärka den egna identiteten. Integration. Identitet. Kan en parabolantenn ge mig det?
I Teheran är internet tillåtet men parabolantenner förbjudna. Ändå är det fler som har parabol än dator. Detta trots att säkerhetspolisen gör regelbundna razzior och konfiskerar inte bara parabol och tillhörande dosa utan även utländska tidningar och musik. Och om du har alkohol hemma kan det vara farligt. Farligare än att inte ha betalt tevelicensen i Sverige.
Parabolantenn. Här i Teheran står den för Frihet. Kontakt med den förbjudna världen utanför.
Hemma hos mina kusiner tittar vi på Shakira, Robbie Williams och The fashion channel på storbildsteven.
Det stora samtalsämnet vid middagsbordet är inte läget i Irak, utan parabolantennens fortsatta existens. Någon känner någon som känner någon vars granne råkat ut för parabolrazzia. Och regeringen ska snart ta beslut om en eventuell legalisering av parabolen. Razzia. Legalisering. Låter som knark!
Dubbelheten är tydlig. Å ena sidan vill de iranska ledarna få in utländska turister och affärsmän. Å andra sidan minimera eller helt och hållet förbjuda influenser från utlandet och allt som kan påverka invånarna i västlig riktning. Men internetcaféerna blomstrar och universitetet startade en ny multimediautbildning i höstas.
Människor i Teheran lever otroliga dubbelliv. På arbetsplatsen följer de censuren, säger rätt saker och ser ut precis som man ska. Men i hemmet gör de allt det förbjudna: dansar, dricker sprit, pratar politik.
Det dubbla präglar hela staden. Teheran är väldigt västinfluerat – samtidigt mellanösternmuslimskt. Det finns inte Coca-cola, men det finns Zam Zam-cola. Det finns inte McDonalds, men det finns Nike. Inga amerikanska flaggor, men Tommy Hilfiger-kläder. Här har folket vant sig vid att leva dubbla liv. Iran/Persien har genom historien invaderats från alla håll och kanter, men alltid lyckats behålla den egna kulturen. Det sägs att iranierna influerade sina fiender mer än de själva har influerats av de andra. Detta på grund av att de utåt sett levt lydigt, följt reglerna, nickat och bockat, och samtidigt haft hemmet som en skyddad zon, som det ställe där de kan vara sig själva, oavsett hur förbjudet det är.
Sist jag var i Iran var för nio år sedan. Då var jag sexton och tyckte att mina jämnåriga kusiner var otroligt barnsliga. Dom ville spå i kort och prata killar och tvinga mig att lyssna på Ace of Base och Dr Alban. Nu är samma kusiner gifta och väntar barn. Hemmafruar. Plötsligt är dom mycket mycket än äldre än vad jag är. Livet är annorlunda i Teheran, det är självklart. Undrar om jag är annorlunda i Teheran?
Jag har alltid känt mig oerhört svensk, även om många haft invändningar, både svenskar som tycker jag är svartskalle och iranier som tycker att jag sviker mitt ursprung. I skolan var jag bäst på svenska, till och med bättre än mina helsvenska klasskamrater. Och i tonåren hittade jag på ett smeknamn som skulle göra mig ännu svenskare: ”Farre”. Det var först för några år sedan som jag, via mitt arbete med teater och journalistik, började undersöka mitt utländska ursprung. Det var då jag upptäckte henne. Den förtryckta iraniern.
Jag har känt till henne rätt länge, även om jag inte brytt mig särskilt mycket om henne. Ibland har jag förnekat henne, ibland tyckt att hon är överflödig och jobbig. Jag har alltid trott att hon inte är jag, hon inte är en del av mig. Innan jag åkte till Iran kändes hon som en helt främmande människa. Som att jag har två skilda identiteter (en Farre och en Farnaz) och inte kan integrera dom med varandra. Men i Iran flöt alltsammans ihop. Jag kunde inte längre säga ”det där var en iransk tanke” eller ”det där var svenskt gjort av mig”, allt blev liksom ett hopkok, en iransk-svensk röra och det var rätt skönt. Ett identiteternas icke-tillstånd. Jag var både och, eller varken eller. Lite etno-queer, liksom.
Det dubbla fanns även inom mig, dubbla identiteter, dubbelliv. Svensk i skolan, iransk hemma. Olika språk för de olika liven. Olika maträtter. Olika samtalsämnen.. Det tog lång tid innan jag fattade att det INTE är olika tankar. Att det är samma person, samma kropp och själ, samma åsikter, samma värderingar, men uttryckta på ett annat språk. Och att språken, svenska och persiska (båda indo-europeiska) har mer gemensamt än svenska och finska, eller arabiska och persiska.
Innan jag åkte fick jag ofta frågan: skulle du kunna tänka dig att flytta tillbaka till Iran? Varpå jag alltid svarade, nej, nej aldrig i livet! Men nu… Jag trodde aldrig jag skulle säga det, men jag kände mig verkligen hemma i Iran.
Jag har funderat över det där med att känna sig hemma. Många som har bott i andra länder med annorlunda kultur än i Sverige, brukar säga att de känner sig hemma överallt. Måste bero på att om man är född i ett annat land funderar man automatiskt mer på vem man är och var man hör hemma. ”Det var någon som sa ”människan har inte rötter, hon har fötter” och jag tycker det är ett schysst motto. Identiteten är inte medfödd utan konstrad.
För mig var resan till Iran inte så mycket ett utforskande som ett försonande. Med mig själv, min bakgrund, med den stackars förtrycka iraniern inom mig.
Och det kanske är det som krävs – en resa tillbaka för att hitta sig själv.
Eller räcker det med att skaffa parabolantenn?
Farnaz Arbabi är regissör och dramatiker.