Att vara hetero anses normalt. Men ingen vet vad det innebär. Och den lilla forskning som fanns dog med teveserien »Sex and the City«. Emma Olsson vill veta mer än bara en tom negation.

Heteroforskningen är hotad när långdragna teveserien Sex and the City lagts ner. Trots att heterosexualitet ständigt måste understrykas av reklamtuttkvinnor i undergivna poser och muskelmän som idrottar är den fortfarande en blind fläck.

En outforskad arena trots en kultur där det enda salongsrena och äkta begäret finns mellan två olika kön. För världens urbana medelklassbefolkning med shoppingpengar att spendera är det alltså något mer än bara en tevesänd stilguide och ett gigantiskt produktplacerat fråga-chansprojekt som går ur tiden.

Det saknas helt enkelt forskning på området »Hur och när kliver en hetero ur sin garderob?« Den sexuella praktik som samhället rekommenderar och tvingar fram är kartlöst land. Forskningen om sexuellt blivande handlar om andra begärsformer än de tvekönade. Den rådande ideologin, flicka möter pojke möter flicka, låtsas vara så självklar att den aldrig skulle ifrågasätta sig själv utan att strax efteråt svara: det här är jag. Jag är. Så slutar alla sagor. Väldigt sällan diskuteras varför.

Så när huvudrollsinnehavaren Sarah Jessica Parker, i serien fiktiv sexspaltskolumnist, gick från okänd b-komediskådis till världens modeöga, gick hetero samtidigt från töntig buskis till hetast.

I klorna på nymanikyrerade New York-brudar mellan 35 och 40 fanns utrymme för en flyktig basforskning.

Serien dök upp i svensk tv 1999, samma år som Fittstim gavs ut. På många sätt kom de med liknande budskap och manualer till samma typ av kvinnlighet. Det vill säga: kvinnlighet är att vara kropp och att kroppslighet kan vara politik.

Seriestjärnorna (Sarah Jessica Parker, Kim Cattrall, Kristin Davies och Cynthia Nixon) lär aldrig mer behöva jobba, och deras rollfigurer är lika ikoniserade som välpippade. Med Woody Allen som enda konkurrent har Sex and the City definitivt vunnit tävlingen om mest stadssexualiserande popkulturella framställning. Här är hela staden en potentiell älskare.

Utan serien skulle svenska krönikörer knappast bemöda sig med att klassa bögheteros och heterobögar och svenska sexrådgivaren Katerina Janouch skulle aldrig svara en orolig insändarkvinna med att pojkvännen nog inte är homo-, men kanske meterosexuell (storstadsbo med stark så kallad feminin framtoning, kulturintresse och skönhetsvårdskonsumtion som främsta kännetecken). Lika lite som att en ung svensk journalist skulle komma ut med en bok om dejtinglivet i New York lagom tills serietittarna riskerar att drabbas av abstinens. Och seriens kärlek till New York är klar som innehållet i en flaska LuLu Guiness-parfym, en turistmässig dunderhit att efterapa för Svenska Institutet och andra med uppgift att locka välbärgade urbanister till Stockholm.

I begreppsröran och förvirringen kring hur vi ska benämna den heterosexualitet som inte är mamma-pappa-barn är fiktiva journalisten Carrie Bradshaws spalter i tidningen New York Star en karta att följa, precis som hennes shoppingrundor är för de trash-chica efterföljarna av hennes konsekventa blandning av second- hand och prestigemärken.
Utan Carrie Bradshaw inte heller någon nosig undersökning av vad som egentligen händer i raggnings-, nyförälskelse- eller dumpningsfasen. Om vad som SKER i mötet med män med för stora eller för små tools, om sko- och fotfetischism och hur ovanligt och läskigt det är med gammeldags romans.

Kärlek behandlas ofta i populärkulturen, sex också, men i kombination med metanarrativet – det vill säga en berättelse som undersöker sexualitet och handlar om en journalist som undersöker just sexualitet – görs större öppningar för Carrie Bradshaw än för andra hjältinnor, hur kringskuren hon än må vara av amerikansk tevepuritanism och av den kommersialism som utgör hälften av seriens värde. Shoppingen gör att en fiktiv singelkvinna i New York inte bara överlever, utan också kan jämställa ett par skor med ett real-life äktenskap. Eller som Carrie Bradshaw säger om det största ämnet av alla, att gifta sig: »Det är lite som sfinxens gåta – varför finns det så många ogifta fantastiska kvinnor och så få fantastiska ogifta män?« Eller »Dolce, Dolce, Dolce« när det handlar om det ljuva livet i kombination med märkesskor från Dolce & Gabbana. Och de kan vara lika mycket värda som diskussioner om kinky sex, kompissex, bröstcancer, barn och sex med två bögar.

Carrie Bradshaws omdömen fungerar normförstärkande på så sätt att de manifesterar indelningen i två kön och understryker ett slags kvinnlighet där alla klassiska tecken och utspel är tillåtna och överspel till och med önskvärda. Berättelsens huvudfåra kan vara lam och det så hajpade provokativa sexet sker alltid behåförsett. Men under den yta som klassisk populärkultur alltid brer messmörstäckande över sina alster kan andra motiv och andra ideologier utspelas. En noggrannare tittare kan dra större slutsatser än vad den skinande ytan egentligen tillåter.

Kvinnlighetsexcessen (det att som Carrie Bradshaw excellera i drömmen om Kvinnan när det gäller både mode, coctails och manners) var ett av 1990-talets mest framträdande och feministiskt omdebatterade fenomen, och diskuteras fortfarande. Då avlöste rockens indieprinsessor varandra och sken i kapp med sina röda munnar och glansiga klänningar. Att reproducera överdriven kvinnlighet kan vara ett sätt att ifrågasätta den klassiska kvinnlighetens ekonomi och fingervisningar. I överdriften syns kärnan desto klarare, konstruktionerna visar sina ganska grovstickade sömmar.

I Sex and the City fick flickigheten ett kommersiellt bredare genomslag och blev en plattform för kvinnor som inte längre var flickor, men fortfarande varit det under de år när tidningen Darling trycktes på papper. Och de som var för unga för Darling fick se att det som klassificeras som klassiskt manligt beteende (sex med många partners utan känslomässiga hang-ups) passar fint i storblommig secondhandklänning tillsammans med dyra väskor och svartmatta dosor med Narssmink.

Tjejtidningar som Vecko-Revyn och Cosmopolitan juckade loss över Manolo Blahnik-skor och persikokäcka citat, men de missade målet: Parodierna på den heterosexuella normkroppen. Den som varken läcker eller har hål eller hår på fel ställen.

Visst blev det kaos när Carrie pruttade i sängen med superdarlingen Mr Big, men varken hon eller hennes tre medsystrar uppfyller de egentliga normerna på en titanskt kvinnlig Hollywoodkropp. Samantha klär sig som en färgblind övermatchad transvestit och är översexuell. Carrie ser ut som en häst och formulerar sig som en skojig vitsmaskin i Bingolotto. Hennes vänner måste vråla för att överrösta henne. Charlottes kyrkoingnuggade käcka optimism, blanka hår och lilla uppnäsa är en parodi över flickboksdygden och Miranda är en ofta plagierad stereotypfeminist med knallrött hår, som misstror män och alltid är arg. Knappast drömmen för den manliga blicken, men genom egna ögon framställd som det yppersta.

Den ohämmade egenkärleken är Sex and the Citys genomgående religion. Och för vad det är värt är det i varje fall en ovanlig egenskap för kvinnor med heterosexualitet på dagordningen.

Vad nu heterosexualitet är.

Det är här Carrie-forskningen kommer in. För självklart handlar det inte om en verklig faktainsamling, och seriens produktionsbolag HBO kommer knappast att skrivas in i historien hos genusvetenskapliga akademier. Carrie Bradshaws forskning är ytskrapande och sker i en skrattspegel. Men bättre lite Carrie-forskning än ingen alls.

För vi vet fortfarande inte vad det innebär att vara hetero. Så här skriver Fanny Ambjörnsson i sin avhandling I en klass för sig om hur gymnasietjejer förhåller sig till heteronormativitet (det vill säga att hela tiden räkna hetrosexuell läggning som dominerande och allt annat som avvikande): »Vi vet att vi är hetero genom vad vi inte är.«

Är att vara hetero bara att inte vara homo-, bi- eller transsexuell? Frånvaron av något annat? Och är vi så rädda för det avvikande att vi inte vågar säga vad vi är, att skrika jag är hetero utan att skämmas för sin vanlighet?

Eller är kanske heterosexualiteten, som bland annat queerforskaren Don Kulick hävdar, så instabil att den hela tiden måste skyddas? Alltså inte alls självklar utan så svår och pinsam att den bara kan tangeras genom gayforskning eller amerikanska teveserier.
Frågan kvarstår stenhårt. När kliver vi heteron ut ur garderoben?

Emma Olsson är frilansskribent.