Allt det gamla är kvar och det nya har inte börjat. Det Kuba är känt för, förändring, är något som inte längre äger rum. Anders Ehnmark läser om steget som
aldrig togs.

Historien om Kubas revolution är i korthet följande. Först en framgångsrik befrielse då en liten grupp studenter, sjutton inalles, med sju gevär, lyckades störta tyrannen Batista. Efter denna händelse på sent 1950-tal undantagstillstånd. Steget från befrielse till frihet, alltså en ny ordning, fick vänta på grund av yttre och inre konflikter, delvis självförvållade. Det väntar alltjämt. Undantagstillståndet tog inte slut.
Det är i korthet historien.

Ett ofta hört ord på Kuba, åtminstone om man talar med dissidenter, är transición, övergång. Det är det där steget som inte togs. Oppositionen, som tvingas arbeta i det fördolda, gör utredningar om hur övergången till demokrati ska gå till. Hur göra Kuba demokratiskt utan att uppge revolutionens rättvisevinster, är deras fråga. Det sista en markering mot den vilda motrevolutionen i Miami.

Övergång är också ett nyckelord i böcker som skrivs om Kuba just nu. En ö i transition heter en mycket vacker amerikansk bok om väntans tider. Väntan är lång och övergången osäker, är temat. Kuba morgonen efter heter en annan, mera konventionell amerikansk bok om vilket helvete det är på Kuba. Närhet till en stor förändring där med, men den sägs vara förestående.

Läget är egendomligt. Något tog slut, men något annat kom inte i stället. Kuba lever i ett mellanrum och har på sätt och vis gjort det länge. I den första boken, antologin Cuba on the Verge, An Island in Transition, redigerad av Terry McCoy (Bulfinch Press), finner man några fina berättelser om mellanrummet. Konstnärer i exil förenar sig med konstnärer som blev kvar för att förstå vad som hänt, eller närmare bestämt inte hänt.

Abelardo Morell, en i USA välkänd fotograf, säger att Havanna måste avbildas inifrån mörka hörn. Man kan inte ha dagsljus därför att staden vilar i minnets halvljus. Det är hans eget predikament men också stadens, menar han. Livet stannade den där gången, då steget skulle tas. Allt det gamla är kvar och det nya har inte börjat. I suggestiva bilder visar Abelardo Morell hur livet står stilla i en oändligt vacker stad.

Pablo Medina, författare, också uppvuxen i amerikansk landsflykt, skriver om stillaståendet som livsvillkor. Det Kuba är känt för, förändring, är något som inte äger rum på Kuba, men väl runt omkring. Här finns sedan långt tillbaka inget utrymme för förändring. Stillhet och oföränderlighet i stället, något som uthärdas med hjälp av la viveza, en kubansk dygd, livaktighet, eller för att vara exakt: ett jävla drag, nämligen i det privata livet.

En författare som blev kvar på Kuba, Abilio Estévez, femtio år, framstående romanförfattare och dramatiker, förklarar närmare det med stillheten förenade draget. Det är som i slutscenen i Zolas roman Germinal, säger han, då Etienne och Catherine, instängda i gruvan, finner varann just när hoppet är ute, allra sist, en stor kärlek just då. ”Vi kubaner”, säger han, ”har lärt oss att koncentrera oss på det enda som tillåter något slags oberoende”.

Det är inte mycket transición i dessa berättelser. En bonde är lycklig över att han behöll sina oxar och hoppade över de ryska traktorernas tid. Nu rostar traktorerna medan han fortsätter plöja, ensam. En vacker flicka sminkar sig för kvällens arbete. Hennes man håller upp spegeln. Hon är jinetera, prostituerad, och familjeförsörjare. Snabba samtal, återgivna av dramatikern Abelardo Estorino: Vad händer, inget händer, röker du, jag längtar så jag kan dö efter en Marlboro.

I Trinidad på sockerbruken aristokratiska hus i ruiner. Biljardbord.
Opinionsläget mycket svårt att avläsa. Ingen talar om opinionsläget. La doble cara, säger Jon Lee Anderson, som skrivit en biografi över Che Guevara, dubbelheten, ögontjänarens minspel, är regel. I stillhetens tid måste minspelet vara mycket rörligt.

Allra vackrast gamla Havanna medan det förfaller. Sakta övergång till grus. Tystnad. Man knullar.

Berättelsen är inte helt övertygande. För inte så länge sedan talades det ändå överallt om förändring. Oppositionen höll möten en trappa upp bakom marknaden. Regimens egna intellektuella som Armando Hart utforskade den kubanska frihetsfilosofi från 1800-talet som spelade så stor roll i början och nu behövs på nytt. Efter den sovjetiska parentesen, ganska lång, började blickarna söka de långa linjerna.

Jag kan inte tänka mig att allt det där är borta. Jag tror inte riktigt på stillheten. Revolutionen har alltid haft ett ganska stort samtycke, som den dock inte vågat mäta i demokratiska val, men nu när svårigheterna är så stora, på grund av blockaden utan tvivel, som alltid, men också satsningen på en turistindustri som håller på att skapa det Kuba länge saknat, ett klassamhälle, så vore det konstigt om inte samtalet om framtiden tagit sin början. Samtyckets grunder är delvis borta.

Den andra av de böcker jag nämnde, Mark Falcoffs Cuba the Morning After (AEI), har något att säga om det: förändringen under ytan av stillhet. Sovjets fall, det vill säga bortfallet av bistånd, klarade Kuba med ett nödrop. Särskilda perioden, som man sa om tidigt 1990-tal, var mycket svår. 16 timmars strömavbrott per dygn, ingen bensin. Cykel och stearinljus. 50000 flydde till Florida på tre veckor 1994.

Räddningen blev turism och dollarisering av den mot utlandet vända ekonomin. Mycket trevligt som alla vet som varit där. Gated communities längs havet. Problemet var bara att en relativt jämlik knapphet började övergå i ojämlik knapphet. Knapphet givetvis. Kuba började återse något som liknade medelklass eller rent av överklass. Mark Falcoff förutspår en de fattigas utvandring, vilket skulle vara ett hot mot USA. Allt är hos honom hot mot USA. Det är ingen riktigt bra bok, ideologi mer än undersökning, men den ser en rörelse under det alla kan se, orörligheten.

Patriarkens höst kallar Gabriel García Márquez en roman om de latinamerikanska diktatorernas långsamma död. Det är det tillstånd som råder på Kuba, patriarkens höst.
Arthur Miller berättar i Cuba on the Verge, An Island in Transition om ett möte med patriarken själv. Fidel är pigg och idérik och bär en ostruken kostym. Äter sallad av hälsoskäl och sover hela dan. Vill i gengäld sitta uppe hela natten. Talar ytterst ingående om allt. Han är som Pierre Schori sa en gång, och fått fan för sedan dess – en renässansmänniska. Det stämmer bra: flödande av infall men inte demokrat, absolut inte, det var inte många på den tiden (Machiavelli var det), ett råskinn snarare, men idérik, en renässansmänniska.

Han lever på rörlig fot. Nästa dag brakar det i buskarna och Fidel dyker upp ur det gröna
i en ny Mercedes. Vill prata. Äter en särskild sorts vitaminer som ger ett långt liv. Lever upp som en skådespelare då allas blickar vilar på honom, noterar Miller.
– När är du född? frågar han.

– Den 17 oktober 1915, svarar Miller.
Fidel håller pekfingret mot pannan under djup eftertanke. Säger sedan, lättad:
– Då är du elva år, fem månader och fjorton dagar äldre än jag!

Rapporterna talar i dag om bisarra utspel och tilltagande förtryck. Den gamle börjar allt mer likna García Márquez hjälte, han som serverade helstekt försvarsminister för att ge oppositionen något att tänka på.

Reportrar utan gränser lämnar en ingående redogörelse för förtryckets senaste fas på www.rsf.org
Patriarkens höst är snart slut. Ingen framtid är i sikte.

Anders Ehnmark är författare. Hans senaste artikel i Arena var »Chrustjev vs. Gramsci« (4/03).