Kulturkrig?

Theo-cons mot liberal elit. Ett nytt tvåfrontskrig sägs vara på väg till Europa. Politik blir moral och mänskliga rättigheter hotas.

Det amerikanska valet påstås, där som här, ha vunnits av George Bush på ”moralfrågor”. Som sådana benämns framför allt dödsstraff, abort och samkönade äktenskap. Tanken att språket skapar verkligheten verkar inte helt ha slagit igenom på landets nyhetsredaktioner, kommenterade Maria Södling (DN 21/11-04). Eftersom etiketten moralfrågor på dödsstraff, abort och homosexualitet i en nätt handvändning sorterar bort deras status som ”frågor om mänskliga rättigheter, kvinnors autonomi och hälsa görs de samtidigt oberörbara som politiska frågor”.

I det sekulariserade Sverige har etik och religion placerats i en egen zon och skilts från annan kunskap om samhälle, politik och kultur. ”Det betyder att frågor om etik och religion hamnar utanför det offentliga samtalet, förvandlade till privat tyckande.” Alla frågor som rymmer värderingar är moraliska. Men de kan också beskrivas som mänskliga, medborgerliga, sociala, juridiska. Det är orimligt att viktiga samhällsfrågor privatiseras med argumentet att de är ”moraliska” och därmed omöjliga att diskutera.

Möjligen började man tala om ”etik” för att svinga moralfrågorna ur det privata träsk där de ofta hamnar, upp i de mer universella sfärerna. Det omöjliggjordes av de retoriska parhästarna ”moral & etik” som först kördes i full karriär av kristdemokraterna i Sverige. Med moralkakornas dagordning följer också att religionen blir endimensionellt beskriven, som uteslutande konservativ. Ingen kallar frågan om bostadspolitik moralisk. Den har för låg laddning, skulle ge för lite tillbaka på investerad retorik. Och ingen talar heller om till exempel radikala katoliker.

Fallet Rocco Buttiglione visade hur vanskligt det blir att kalla bara somliga politiska frågor moraliska. Själv påstod han, och hade sina anhängare i svensk press och politik, att han kunde skilja på sitt uppdrag och sina ”privata” moraliska uppfattningar. Vilket naturligtvis var en moralkaka av den näringsfattigare sorten eftersom han de facto ville tilldela vissa människor begränsat människovärde, flyktingar framför allt. Men också homosexuella och kvinnor skulle få sina möjligheter att styra över sitt eget öde beskurna.

För det centrala i moralfrågediskussionen tycks vara att den handlar om att exkludera vissa människor från fulla mänskliga rättigheter utifrån hur de förhåller sig till den heterosexuella sexualitetens normer. Den ensamma mamman, kvinnorna som gör abort, hbt-personer, alla är de mindre värda i de ”moraliskas” ögon.

”Gamla tiders troende var redo att uthärda nästan vad som helst för att få tro rätt. Dagens andlighetskonsumenter kan tänka sig att tro på nästan vad som helst bara det känns rätt” raljerar Per Svensson över en sekulariserad värld på resa i USA (Exp 9/12-04).

Den amerikanska trosvissheten oroar i dag många européer, skriver han, och det finns en ganska utbredd föreställning om att högerkristna fariséer ätit sig in i Amerikas hjärtkammare. ”Vi nås av rapporter om en president som ber. Det talas mycket om ett delat USA, det talas om ett ’kulturkrig’. I den ena skyttegraven religiösa landsbygdsreaktionärer. I den andra sekulära, toleranta storstadsliberaler. Det är en för journalistiskt och polemiskt bruk tacksam kartbild.”

Svensson påminner också om det som tappas bort i medierapporteringen, den amerikanska långa och mäktiga traditionen av religiöst grundad reformism och radikalism som medborgarrättsrörelsen. I en ny bok av statsvetaren Morris P. Fiorina, Culture War? The Myth of a Polarized America, hävdas att medierna tagit på sig irrglasögon: det är den politiska eliten – partiaktivisterna, de intellektuella och kommentatorerna i media – som är polariserade i moralfrågorna, inte väljarna, är Fiorinas tes.

Men i det ”kulturkrig” som nu utmålas som dominerande USA och stampande i Europas farstu utkristalliseras en (o)helig allians mellan högerkristna, konservativa katoliker och muslimer. Den senare gruppen tillhör ännu inte eliten med självklar rätt, särskilt inte i propagandabilden som målas upp. Och då döljer bilden snarare den vanliga populismen: att ”eliterna” använder islam som hot när de agerar efter eget huvud. Smart, det verkar mindre snarstucket att exempelvis begränsa aborträtten med hänvisning till andra människors ”moral” än sin egen.

I New Statesman (15/11-04) beskrivs detta kulturkrig i termer av växelverkan. Religiösa grupper har politiserats, politiken har blivit mer religiös. Läget i Storbritannien stämmer rätt bra med det svenska. Det är många som vantrivs i kulturen. Den ena kulturpersonligheten efter den andra konverterar, och uttrycker som författaren Kristian Lundberg avsky för ”svenskt samförstånd”, och ibland anar man att det handlar om det hårda ställningstagandet, en sorts rening i ett smutsigt och tamt samhällsklimat där katoliker finns i svenska akademien och på landets fängelser.

Den nya efterfrågan på ”moral” – och särskilt just i frågor som handlar om familjepolitik – avslöjar ett bristtillstånd. Det är något som saknas i det folkhem där golvdraget ökar, som av sina belackare påstås premiera trygghetsnarkomani framför ”offervilja”. Och redobogenheten att offra något, när människor talar om det, går det kalla kårar nerför ryggen. Å ena sidan: det högtidliga, vackra i offerviljan. Jag tänker på att offra allt för sina barn, eller att göra något mot det allmänna förnuftet, vårda gamla pappa hemma, eller vara lojal mot en omöjlig vän. Klassiska kvinnliga, för att inte säga moderliga, dygder alltihop. Det är sådana offer som är detta samhälles grund, och det är bara mot sådana offervilliga kvinnor och vårdare som samhället beter sig riktigt illa. Så det duger inte att bli sentimental över. Och den andra offerpolen är krigens, nej, inget att hämta där heller (mer än den våldsamma retorik som åkallar krigsmetaforer i frågan). Så vad är det för offer folk talar om? Misstänkt ofta kan man tro att de i stället för offer menar ”konsekvenser”. Den som blir gravid måste bli mor, den som sagt ja måste förbli gift to the bitter end, den som begått ett grovt brott, mister livet, den som älskar någon av samma kön döms till behärskning. Annars: utstötning.

Därför är det obegripligt att skribenter som Marie Söderqvist (Exp 27/10-04) och Natalia Kazmierska (i en annars lysande artikel om vårt behov av katolska syndabockar, Exp 8/11-04) koketterar med att Buttiglione ”tycker som folk mest”. Söderqvist smeker sin självbild som ”dålig” skild kvinna med en ”oäkting” jollrande hemma. Men jag tror det är något annat att vara ”dålig” eller ”oäkting” i ett samhälle som styrs av den ”privatmoral” Buttiglione omfattar. ”Han kan i alla fall göra skillnad på personlig moralisk övertygelse och politisk ämbetsutövning till skillnad från statskyrkans gammellutheranska fans”, skriver Kazmierska med den så vanliga slutledningen; att moralisk övertygelse är en intim dekordetalj som kan plockas bort, som om den inte drev en politiskt verksam människa.

Samma underliggande uppfattning om diskrepansen mellan ”privat övertygelse” och regerande, statligt omfattad övertygelse, dyker upp när argumentet ”om nu påvens sexualmoral är så förtryckande, hur kommer det sig att nativiteten är så låg i Italien” anförs. Som om ett sådant samhälle – där vi har en officiell och auktoritär dogm som vi struntar i så gott vi kan – vore ett ideal. ”Nåd” är ett annat ord som också dyker upp hos dem som försvarar den ”moraliska” linjen, men den förblir i resonemangen en teoretisk tröst. ”Nåd” om man är en gravid kvinna som inte vill föda är bara en sak: en säker abort.
Om striden är en strid mellan troende och sekulariserade kan det bli värre. Frågan är om vi inte är där. Mordet på Theo van Gogh i Holland tyder på den sortens sammanbrott för det offentliga samtalet.

Å andra sidan finns tecken på att just fokus på sexualitet och familj tyder på att religionen i många fall tillgripits som stöd för trygghet och tradition i familjeprojektet – familjen var en viktig variabel i det amerikanska valresultatet. Då handlar det snarare om att fråga sig ”varför en del upplever kvinnoemancipation och individuell valfrihet som ett hot mot familjegemenskapen” skriver DN 26/11-04. ”En del” är i sanning en pockande dimunisering av komplexa maktförhållanden.

Jag vill tro att konflikten mellan sekulära och religiösa värderingar också handlar om den yrselframkallande svävning som ett liv på den västliga delen av planeten nu väcker hos oss. Allt fast förflyktigas, den fulla innebörden av detta har kanske nått fram först nu, allt är utbytbart och marknadsbedömt. I New Statesmans frontrapport från kulturkrigets Great Britain är det just denna kritik av ”relativismen” som återkommer. Anything goes. Marknaden styr, och kära gamla pomo, postmodernismen, lärde oss att alla traditionella berättelser tagit slut. Det är kanske inte så att dessa berättelser är kioskvältaren i sig, de traderas och överlever, men frågorna de ställde finns det en enorm efterfrågan på. Vilka är vi? Vart är vi på väg? Hur ska man leva? De frågorna är religionen en mästare på att ta hand om.

Kanske är det en strid på två fronter: kampen om vilken plats Gud ska ha i det nya Europa, kalkerad delvis från USA, och kampen om hur vi ska hantera omsorg om barnen, som är en strid där starkt radikala krafter står mot mycket traditionella. Carl Hamilton gör i sin bok Det infantila samhället det lätt för sig genom att ”skylla” barndomens urholkning och barns ökande ohälsa på kvinnors förvärvsarbete. Det är ett typiskt exempel på den nya ”moraliska” hållningen som ur en vinkel blir obegripligt reaktionär för att den inte ställer flera frågor utan bara följer magkänslan. Men det är en central bok för att förstå diskussionen. Vad man än ser som det centrala, Guds plats eller barnets, blir synen på kön och reproduktion central, och drar allt övrigt med sig: klass, etnicitet, religion.

Gud fick ingen plats i den nya konstitutionen för Europa och det är en av dropparna som fått bägaren att rinna över: i före detta kommuniststater är medborgarna trötta på ”church-bashing” skriver Guardian Weekly (10-16/12-04) där den ena backlash-varningen efter den andra uttrycks av religiösa företrädare. Den sekulariserade makten beskrivs som dogmatisk, en ideologi med religionens förtecken, och håller på att ta över Europa i en ”Kulturkampf” förklädd till liberalism, tolerans och modernitet. ”Politisk korrekt” kallas liberalismen förstås också i artikeln som obehagligt nog nämner Pim Fortuyn och Theo van Gogh i samma andetag: ”de var båda försvarare av tolerans och sekularisering med intoleransens medel”. Buttiglione intygar att han redan är i gång med en europeisk rörelse, stödd av Vatikanen och för ”Christian values”. ”Theo-cons” kallas anhängarna, teolog-konservativa ungefär.

I The Nation (6/12-04) skriver George Lakoff om kärnan. Att de ”sekulariserade” staterna och deras icke-troende medborgare retoriskt skildrats som människor utan värderingar annat än den att allt som känns bra, också är bra. Men nu är det dags ”för 55 progressiva miljoner amerikaner att hävda sin moral: Vi tror på omsorg och ansvarstagande, rättvisa och jämlikhet, frihet och mod, livsförverkligande, möjligheter och gemenskap, samarbete och förtroende, ärlighet och öppenhet”. ”Moraliska värderingar” som politiskt program är den idealiserade familjen projicerad på en nation. Progressiva värderingar är den ansvarstagande, jämlika familjen, menar Lakoff. Den ”moralpolitik” som nu sprider sig är ett försvar av faderns lag, av den symboliska fadersmakten. Presidenten är den starke fadern och nästan alla ”moralfrågor” handlar om att kväsa allt som utmanar denna makt, i full skala eller på mikronivå. Därför blir särskilt aborträtten det kanske viktigaste slagfältet. Renhet och oskuld förkroppsligad av det ofödda barnet.

Och därför finns det kanske anledning att frukta en backlash som skulle drabba framförallt kvinnor. När Schyman lämnat vänsterpartiet och fem kvinnor lämnar redaktionen för Mana blir (hos t ex Sverker Lenas, DN 16/12-04) ”feminism” lika med Östermalmskärringar och en medelklassmentalitet som överger klass och etnicitet som betydelsebärande utgångspunkter: det är den världsliga anklagelsen för egocentrism. I det större moralbaket är den moderna människans självupptagenhet en central ingrediens. Eftersom kvinnor som grupp förändrats mest under moderniteten blir de bärare av allt förhatligt med den. Och det är särskilt kring kön och reproduktion våra utopier och mardrömmar rör sig just nu.

Men att döma av det kristna Europas reaktioner inför Turkiets EU-kanditatur lär den breda alliansen mellan högerkristna, konservativa katoliker och ortodoxa muslimer dröja. Jag frågar en teolog om konflikten är överskattad. Hon säger att i frågan ”är detta gott eftersom gud tycker det” eller ”tycker gud om det för att det är gott” är andra ledet det rimliga.

Ulrika Milles är frilansjournalist.