Konsumtion är en underskattad mening med livet. Autenticitet är en överskattad egenskap. Per Svensson älskar Mall of America och det som kommer efter.
Sen vintereftermiddag. Solen har legat på hårt. En snöskoter glider förbi på sjöisen. Det har säkert varit en fin dag för fiske. Snön är djup och tung av vatten. Kirsten Larson sitter i en driva utanför Nya Duvemåla.
Nyss var vi inne i Lindstrom. En gammal man kom fram för att hälsa vid statyn av Karl-Oskar och Kristina. Han var också från Sverige, sa han. Småland. Hade aldrig varit där, dock. Närmaste han kommit var Italien. Låg förlagd där när han flög bombuppdrag över Tyskland under kriget.
Vi fikade på ett bokkafé av den sort där gästerna ofta har grå hästsvans. Sedan kikade vi in i en kooperativ antikmall i två plan och hittade gamla svenska skidor och böcker. Till sist körde vi de få kilometrarna till Nya Duvemåla.
Huset är från 1860-talet. Byggdes av en svensk immigrantfamilj som bytt namn till Linn. Kåken har renoverats och flyttats en dryg kilometer hit till Chisago County Park, vid stranden av Chisago Lake (eller Kichisaga, som sjön en gång hette) i Minnesota. Nu föreställer det ett nybyggarhem som aldrig funnits och därför är verkligare än sina förebilder.
Autenticitet är en överskattad, och lyckligtvis, sällsynt egenskap hos verkligheten. Hösten 1993 träffade jag Miss Occupied Sarajevo. Hon hette Inela Nogic och var sjutton år. Fotografen Torbjörn Andersson och jag intervjuade henne i en galleria i centrum av det belägrade Sarajevo. Där fanns ett café som sålde Coca-Cola för 15 D-mark burken, upp mot sju månadslöner i Sarajevo vid den tiden. Colan kom, sas det, från FN-personalens kantin där priset låg på 2 D-mark burken. Inela talade
mycket om krigets tristess. Inte längre kunna gå på diskotek. Inte kunna köpa kläder. Inte få simma i Adriatiska havet. Tidigare under dagen hade hon berättat om hur dyrt och dåligt det smink var som nu bara kunde köpas på svarta börsen.
Konsumtion av varor, resor, platser är en ofta underskattad mening med livet.
Kirsten Larson är en svensk invandrarflicka som med sina föräldrar rest över Atlanten för att söka ett nytt och bättre liv i Minnesota. Hon är också en ganska dyr docka. Min dotter Elvira köpte henne på American Girl Place i Chicago. Det är en konceptbutik som säljer konceptdockor. Var och en av dem personifierar ett visst skede i amerikansk historia och en viss etnisk bakgrund. Var och en har en egen story, berättad i en svit böcker. Man köper dockan, kläderna, tillbehören och berättelserna. Man kan komma tillbaka med sin docka, för att köpa fler prylar, men också för att låta henne få håret fixat av dockfrisörskan eller för att besöka en restaurang som serverar både dockan och hennes ägarinna. När jag berättar om American Girl Place för journalistkollegor blir de förtjust upprörda. Elvira är bara förtjust.
Man kan inte köpa lycka för pengar, har man fått höra ända sedan man var liten. Men det finns ju många andra saker man bevisligen kan köpa: skönhet, till exempel, eller en ny identitet. Men trots, eller just för, att den kultur vi lever i bygger på denna möjlighet föraktas den ofta.
I sin senaste roman Tjuvarnas marknad öser Jan Guillou underhållande hån över nyrika direktörer som köpt sig standardiserade statushem och vräkiga vinkällare. Skryt måste komma inifrån, förstår man. Guillous förakt är den födde aristokratens förakt för uppkomlingen, han som låtsas vara något annat och finare än han är.
Man ska vara sig själv, brukar det heta. Det är ett konservativt krav. Den som anser sig ha en radikal hållning till världen, det vill säga bejakar människans förändringsvilja, borde snarare hävda varje individs rätt att vara den hon gör sig till, det vill säga hennes rätt att göra sig till.
Intellektuella har som regel särskilt låga tankar om Hennes & Mauritz-butiker, femtio slags tandkräm och andra yttringar av konsumtionssamhället. Intellektuella föreställer sig gärna ett bättre samhälle som ett samhälle där det inte shoppas så mycket. Först när människan inte frestas av för många elektriska espressobryggare kan hon förverkliga sitt sanna och goda jag, är tanken. Den är gammal. Dess beståndsdelar är platonismens misstänksamhet mot den materiella världen och den kristna puritanismens motvilja mot fåfängligheter och bländverk.
Suckar, suckar äro elementet i vars sköte Demiurgen andas, skaldade Stagnelius. I dag säljer Demiurgen, världsfursten, Dieseljeans.
Asketismens förhållande till den politiska radikalismen borde dock inte vara helt okomplicerad.
Jag läser en ganska färsk essä om shoppingens kulturhistoria, I want that! How we all Became shoppers (Perennial/Harper Collins) skriven av den amerikanske journalisten Thomas Hine. Han påminner där om att den härskande eliten i auktoritära och rigida klassamhällen ofta varit misstänksam mot simpelt folks lyxkonsumtion och sökt begränsa den med regler och förbud. Den som upptäcker att hon kan bli lite som en ny människa med hjälp av endast några mynt kan lätt få griller i huvudet.
Från Lindstrom körde vi tillbaka till Minneapolis och The Grand Hotel of the Mall of America. Det är inte så flott som det låter, men helt okej där det ligger och guppar i en urban utkantsarkipelag av andra hotellblock, motortrafikleder, företagslådor och parkeringsplatser. På kvällarna badade vi i inomhuspoolen som ska ge illusion av sydligt semesterparadis. Några hundra meter bort, på andra sidan den flerfiliga genomfartsleden lyste Mall of America. Det går shuttlebussar dit. Den som inte vill behöver aldrig ta på sig ytterkläder.
Mall of America är USA:s största shoppinganläggning. Det är byggt som en borg, en massiv kvadrat med ett torn i vardera hörnet, i vart och ett av dem finns ett varuhus Sears, Bloomingdale´s, Nordstrom och Macy´s. En bra bit över 500 butiker, drygt 50 restauranger, några barer/nattklubbar och ett biokomplex fördelar sig sedan över fyra gallerier i tre plan, samt en terrass på plan fyra. Den taktäckta gigantiska borggården rymmer Camp Snoopy, USA:s största inomhustivoli med pariserhjul, berg-och-dal-bana och forsränning. Och…tja, det finns ett hajakvarium också, och två gigantiska parkeringshus.
Vi bodde vid Mall of America i nästan en vecka. Vi strövade timme efter timme fram och tillbaka i de kilometerlånga galleriasystemen, åkte upp och ner i rulltrapporna, drack smoothies hos Orange Julius, kaffe hos Starbucks och Caribou, kollade kläder på Macy´s, Bloomingdales, Gap, Banana Republic, Brooks Brothers, Old Navy, Ann Taylor Loft, Abercrombie & Fitch, Quicksilver, Rampage. Victoria´s Secret, Nordstrom. Tittade in hos Tiffany Collection, Sports Factory, Barnes & Noble, åt friterade räkor på Bubba Gump Shrimp Co, revbenspjäll på Famous Dave´s BBQ och pasta på Tucci Benucchi. Elvira åkte Xcel Energy Log Chute gång på gång tills tivolit stängde.
Det var buskul.
Handel och trafik är gatans båda komponenter, skriver Walter Benjamin i
Passagearbetet. Svenska vänsterintellektuella har länge känt starka reservationer mot båda dessa komponenter, kommersialism och bilism. På senare år har dock också denna grupp varit benägen att ge Benjamin åtminstone ett halvt rätt, det är trots allt svårt att tänka sig Södermalm utan affärer, kaféer och krogar.
Köpcentrumet i förorten är å andra sidan förfärligare än någonsin, eftersom det nu också, och ibland på goda grunder, kan anklagas för att utgöra ett hot mot en levande innerstad.
Ett köpcentrum är, om man så vill, den fördärvliga syntesen mellan bilism och kommersialism. Man tar bilen dit för att konsumera. Två onda beteenden betingar och förstärker varandra.
Själv har jag vuxit upp vid ett på sin tid epokgörande shoppingcentrum. Jag var tolv år när Täby Storcentrum i september 1968 invigdes med en påkostad femdagarsfest. Det var ett stort och folkligt evenemang. Lill Lindfors, Stig Järrel och Martin Ljung, flyguppvisning, veteranbilsrally, Ola and the Janglers, världspremiär på Bergmans Skammen på den nya biografen Camera.
Täby Storcentrum var Stockholms första inomhuscentrum, byggt som en stor hall i två etage. I ena änden Domus, i den andra Epa (så småningom NK). Vid sidan av varuhusen fanns det ett 40-tal butiker Metro, Rolins järnhandel, en sportaffär, en delikatessaffär, en leksaksaffär. Tog man rullbandet, eller som det hette på den tiden speedrampen, upp till det övre planet kunde man där luta sig mot balkongräcket eller promenera ut på gångbron som förband Pressbyråsidan med Broddmansidan, och kika ner på dammarna, vinterträdgården, raderna av plastfåtöljer och myllret av människor på nedre plan.
Vi tror att Täby Centrums övertäckta torg kommer att bli en populär och naturlig träffpunkt för samhällets invånare både sommar- och vintertid, där man kan flanera, träffa vänner, shoppa och koppla av oberoende av väder och vind, sa byggmästaren John Mattson i sitt invigningstal.
Sune Lindström, den socialt radikale arkitekten bakom mönsterförorten Täbys stadsplan, hade förklarat att Täby Centrum skulle vara det gamla stortorget och den gamla stadsparken i ett. En kulturskribent jämförde anläggningen med saluhallen i Florens.
Det hjälpte inte. Varje köpcentrum var på 1970-talet dömt att framstå som sinnebild för tidens ondska: den kalla kommersialismen och modernitetens tilltagande meningslöshet.
I mars 1972 besökte Expressen Täby Storcentrum: Två vakter med basker och
batong strövar över innetorget. Där har varit besvär med demonstrerande
vänsterungdomar förstås. Men också med knarkhandel och butiksstölder, två
företeelser som hör ihop. Det är mest skolungdomar där inne när klockan är halv tolv på dagen. De sitter på serveringen och upptar vilosofforna. De köper glass och cigaretter i tobaksbutiken. De lyssnar på skivor inne i TV-radiobutiken. De driver runt och kollar in. Det är själlösheten som är köpcentrumets kardinalsynd. I en kultur som anser sig värdera uppriktighet, naturlighet och äkthet högre än nästan allt annat är det förstås oförlåtligt.
Men vad tonåringarna i Täby i själva verket gjorde var att ta den offentliga arena som stod dem till buds i anspråk, på samma sätt som generationen före dem tagit Storgatan i anspråk, på samma sätt som generationerna före föräldragenerationen tagit marknadsplatserna i anspråk, på samma sätt som dagens generationer tar galleriorna och multiplexanläggningarna i anspråk. Varför måste det alltid vara så
mycket sämre att shoppa sig en själ än att få den gratis av sina föräldrar eller en fritidsassistent?
Drygt trettiofem år efter invigningen av Täby Storcentrum står jag och tittar ur över ett annat shoppingcentrum, Southdale i Edina utanför Minneapolis, bara en kort bilresa från Mall of America. Det är som att komma hem. Jag känner igen allt. Där borta låg Metro, där Broddmans, där nere tobaksaffären. Täby Centrum planerades efter amerikanska förebilder, heter det i en jubileumsbok som JM Bygg gav ut när anläggningen fyllde tjugofem år.
Täby Centrum byggdes som kopia med Southdale som original, vågar jag nu påstå. Southdale öppnade 1956 och var USA:s första inomhusmall (längre historia har inte den shoppingform som för mer än någon annan anses inkarnera det typiskt amerikanska).
Varje tid har sina karaktäristiska shoppingformer. Det sena 1700-talets och det tidiga 1800-talets form var passagen, gallerian som skär genom stadskvarteren. Passage de Panoramas i Paris invigdes 1800, Burlington Arcade i London 181819… Det sena 1800-talets och tidiga 1900-talets form var det stora varuhuset. Au Bon Marché i Paris öppnade 1852, Macy´s i New York 1858, Gum i Moskva 1888, NK i Stockholm kom till genom en fusion 1902 och flyttade in i palatset vid Hamngatan 191416.
Det är i passagerna och på varuhusen bilden av den klassiska urbaniteten träder fram. Anonymiteten med alla dess möjligheter till förställning och förförelser. Förtingligandet. Voyeurismen. Flanörens ensamhet och frihet. Den opersonliga intimiteten. Den intima opersonligheten. Varufetischismen. Spänning och romantik, glitter och glamour. Glidande och osäkra identiteter. Melankoli. När man uppför varuhusen känner sig konsumenterna för första gången i historien som massa. (Tidigare var det bara bristen som lärde dem.) Därmed stegras i hög grad handelns förföriska och spektakulära element, konstaterar Benjamin i en av Passagearbetets anteckningar.
Den amerikanska mallen är en hybridform, hälften passage, hälften varuhus. Den typiska grundlayouten är två anchor stores (varuhus) sammanbundna av en galleria (passage). Denna form kan sedan multipliceras, varieras och kompliceras. Walter Benjamin kunde ha känt igen Mall of Americas struktur. Skillnaden är att det inte finns någon mystik kring en mall, inget utrymme för spekulativa djupdykningar eller intellektuell förförelse. Det är svårt att tänka sig ett passagearbete cirklande kring förortens köplador. Eller kanske inte ändå. Megavolymen The Harvard Design School Guide To Shopping, redigerad av Rem Koolhaas med fler, aspirerar antagligen på att bli betraktad som ett slags postmodernitetens passagearbete, ivrigt men ändå liksom förstrött drivande tesen att shopping kan vara den enda återstående formen av offentlig aktivitet, en aktivitet som nu har infiltrerat, koloniserat eller rent av ersatt nästan varje annan aspekt av det urbana livet. Flygplatser, museer, järnvägsstationer, sjukhus, skolor det finns knappast längre någon miljö eller institution som inte förvandlats till en shoppingarena, hävdar redaktörerna.
Det låter dramatiskt. Men köpcentrumets image har länge varit den motsatta. Hur spännande kan en eftermiddag i kassakön i Täby Centrum bli?
När Sune Lindström visionär talade om konsumtionshallen i förorten som en
uppdaterad version av det gamla stortorget och den gamla stadsparken, talade han med för tiden typisk tunga. Victor Gruen, arkitekten som skapade originalet, Southdale, samt ytterligare ett fyrtiotal malls, var österrikare, formad av europeisk urban kultur. Gruen hade flytt till USA undan nazismen på 1930-talet. Han hamnade i ett land på väg att falla sönder i förorter utan stadga och centrum. Han föreställde sig köpcentrumet som ett transplanterat hjärta som skulle pumpa inte bara ekonomiskt utan också medborgerligt liv inte bara i det öde förortslandet utan så småningom också i de övergivna amerikanska stadskärnorna.
Han fick rätt fast han hade fel. Han hade fel fast han fick rätt.
Mallen, Gruens skapelse, blev en formidabel succé trots eller just för att den förhöll sig till den klassiska organiska staden som catch-brottning till gatuslagsmål, ett ofarliggjort och hårt koreograferat substitut.
När vi sent på kvällen parkerade utanför hotellet vid Mall of America stod en storvuxen man utanför entrén med en cigarett i handen. Jag kände igen honom. Kvällen dessförinnan hade jag hört honom föreläsa på bokhandeln Borders i Chicago (i sig ett exempel på hur shopping smälter samman med andra former av samtida aktivet, bokhandeln blir också café, mötesplats, ett kommersiellt kulturhus med författaraftnar och andra aktiviteter).
Paco Underhill är en ledande expert på konsumentbeteenden, chef för en
multinationell konsultfirma och författare till böcker som Why We Buy och
nu senast Call of the Mall en kåserande och i sin konkretion fascinerande berättelser om hur en genomsnittlig amerikansk mall fungerar, och inte fungerar, ett försök att svara på frågan varför amerikaner älskar att hata sitt köpcentrum.
Mallen påminner om televisionen, skriver Paco Underhill i sin bok: en annan fullständigt fejkad miljö som försöker utge sig för att vara en sann reflektion av de vi är och det vi vill. Vi föraktar den, men vi kan inte sluta titta. Eller shoppa.
Köpcentrumet är, liksom televisionen, en produkt av efterkrigstidens optimism. Det är den amerikanska kommersialismens motsvarighet till den svenska socialmodernismens vision om en plats för (nästan) alla, USA:s variant av folkhemsdrömmen och som sådan visade den sig också logiskt nog lätt att fusionera med den svenska utopin. Täby Centrum är ett konkret exempel.
I den mån amerikaner hyser romantiska känslor för sitt köpcentrum har de kanske att göra med en föreställning om mallen som en lagom plats lagom äventyrlig, lagom trygg, lagom irriterande, en plats för trygghet och igenkännande, en plats där man, som Underhill uttrycker det, kan låta sig uppslukas av white-bread middlebrow median-income America.
Detta är middle America när det är som bäst, försäkrar Mauren Bausch, vice VD på Mall of America, när jag träffar henne i hennes förvånansvärt anspråkslösa kontor någonstans nere i dinosauriens mage. Hon serverar kaffe i en Gevaliamugg och säger att tivolit är centralt. Det är tivolit som förvandlar Mall of America från ett stort köpcentrum till en attraktion.
Nöjesparkerna och köpcentrumen närmar sig varandra från var sitt håll. Disneyland blir mer och mer mall. Mallen blir mer och mer ett Disneyland. Handel och nöjesindustri fusionerar.
I ett ännu mindre rum sitter Doug XXX med Green Bay Packers-souvenirer och fotografier av hustru och barn. Han är turistansvarig på Mall of America. Enligt Doug är 40 procent av mallens besökare turister. Det gör Mall of America till en större turistattraktion än Disneyland, Grand Canyon och Graceland tillsammans, säger han stolt.
Det säger också något om vad Mall of America egentligen är. Inte en mall
utan en förstorad fantasibild av en amerikansk mall, en shoppingens äventyrspark, där turister, amerikaner och icke-amerikaner, får återuppleva eller uppleva hur det känns att leva i en konsumtionsdröm, Mall of America är den amerikanska kommersialismens Nya Duvemåla om man så vill. Kirsten Larson älskar Mall of America.
Originalet, den amerikanska förortsmallen, har enligt expertisen sin storhetstid bakom sig. Skiftet ägde rum någon gång i början av 1990-talet. Det var intressant nog då, 1992, när Mall of America invigdes. Det är som med varuhusen, de stora och stabila institutionerna lever vidare, men själva konceptet har nått vägs ände. Antalet nyetableringar av köpcentrum har sjunkit drastiskt i USA. (Får en att undra hur amerikaniserat Sverige egentligen är, för här tycks det inte finnas någon ände på hur många köpcentrum landet kan härbärgera.)
Vi kommer aldrig mer att uppleva dessa köpcentrum som så glittrande och
inbjudande och underbara som vi en gång gjorde. Vi kommer aldrig att älska dem på samma sätt igen, konstaterar Paco Underhill i Call of the Mall, i ett slutkapitel med rubriken The Postmall World.
Inte längre bärkraftiga malls töms och överges och lämnas kvar som förortslandskapets motsvarighet till glesbygdernas ödegårdar. Redan är de föremål för nostalgiska k-spaningar, redovisade på nördsiten deadmalls.com.
Mall of America är the end of the line. Det kommer att byggas nya supermalls i Asien, men inte i USA. Shoppingmalls förutsätter att folk har massor av tid att vandra runt, jämföra priser, umgås. Folk vill inte göra det längre, säger Judith Martin, professor vid institutionen för urban studies vid University of Minnesota i Minneapolis/St Paul och ledamot av stadsplanenämnden i Minneapolis.
Så vad kommer i stället för mallen? frågar jag samtidigt som jag kollar in böckerna i hennes arbetsrum: MikeDavis, Home from Nowhere, Variatons on a Theme Park.
Big Box stuff, Wall-Mart, K-Mart. Det är det ena. Det andra är att man mitt i en stor shoppingstrip ute i en förort bestämmer sig för att bygga en gata.
Å ena sidan stora lågprislådor eller jättelador med megasortiment, så kallade kategoridödare tänk Bauhaus, tänk Toys R´Us. Å andra sidan Faketowns, kopior av den amerikanska småstadens mainstreet, uppsmällda mellan köplådorna, snabbmatställena och motorvägarna, fyllda med lattekaféer, franska bagerier och inredningsbutiker. Eller, än mer i tiden, återvunna stadskärnor, förvandlade till gigantiska friluftsmalls, ibland som vid The Magnificent Mile i Chicago med regelrätta, men mer sofistikerade, malls (Water Tower Place) inbyggda i konceptet.
Märkesbutiker, kaféer, uppsminkade gatumiljöer. Storstad, men ändå tryggt, trevligt och säkert.
Vissa av dessa miljöer kan få förortens köpcentrum att framstå som en autenticitetens urbild. Men autenticitet är, som sagt, en mycket överskattad egenskap.
Vi älskade Magnificent Mile ljuset, glittret, atmosfären, alla de fantastiska affärerna ännu mer än Mall of America. Kirsten instämmer. Hon kommer ju därifrån, från American Girl Place, och hemma är ändå alltid hemma.
Per Svensson är kulturchef på Expressen.