Världen blir bättre medan vänsterdebattörer hävdar motsatsen, och förlorar slaget om verkligheten. Magnus Jiborn och Lars 1dson oroas över socialisters rädsla för fakta.
Ett tankeexperiment: I en diskussion med dina vänner över en öl på krogen kastar du ur dig påståendet att tillståndet i världen blir bättre och bättre för varje år. Vanligt folk lever längre och bättre liv än någonsin. Antalet krig har minskat dramatiskt och risken att dödas i krig eller av politiskt våld är mindre än någon gång tidigare i historien. Fattigdomen minskar så mycket att trots kraftig folkökning är inte bara andelen, utan också antalet extremt fattiga i världen på väg ner. I dag är andelen faktiskt så liten att vi på allvar kan tala om att utrota fattigdomen. Skulle du bli trodd? Skulle folk nicka instämmande och fylla i med detaljer och egna iakttagelser? Eller skulle du mötas av tvivel och huvudskakningar och till slut avfärdas som en modern Pangloss, filosofen i Voltaires Candide som trots katastrofer och elände envisas med att hävda att vi lever i den bästa av världar? Risken är stor för det sista.
Vi har provat, både på internationella forskarmiddagar och över öl på krogen. Och mött mycket tvivel inte minst bland alla som brinner för en bättre värld. Förvisso är det lätt att finna skäl för pessimism. Det räcker att slå på radion eller bläddra i morgontidningen: varje vecka rapporteras om nya våldsdåd från världens konflikthärdar, om naturkatastrofer, svält, epidemier och miljöhot hur kan en förnuftig människa i ljuset av allt detta på allvar hävda att världen blir bättre och bättre? Det luktar Pangloss lång väg.
Men så är det inte. Några fakta: Färre krig och mindre blodiga. En av de mest dramatiska förändringar som skett under det senaste decenniet är att världen blivit allt fredligare. Sedan 1991 har antalet väpnade konflikter i världen minskat med 40 procent, från 51 konflikter i 38 länder till 30 konflikter i 22 länder. Antalet krig, det vill säga väpnade kon- flikter med fler än 1000 döda per år, har minskat med drygt 60 procent, från 18 krig till sju. Och konflikterna har inte bara blivit färre. De är också betydligt mindre blodiga än tidigare. Under hela 1970- och 1980-talet dödades i genomsnitt mellan 200000 och 400000 människor i krig varje år. 2002 var antalet knappt 20000. Risken att en slumpmässigt vald individ ska dödas i krig är i dag lägre än någonsin tidigare i historien. Enligt Human Security Report 2005 gäller samma trend även annat politiskt våld.
Folkmord, politiskt förtryck och diskriminering av etniska minoriteter minskar för varje år. Den enda form av politiskt våld som ökar är terrorismen. Antalet offer för terrorism är å andra sidan betydligt lägre än vad de flesta föreställer sig och påverkar inte slutsatsen att risken att drabbas av någon form av politiskt våld har minskat dramatiskt och sannolikt är lägre i dag än i någon annan tid. Fattigdomen minskar. Enligt FN:s Human Development Report lever cirka 1,1 miljarder människor i extrem fattigdom, det vill säga på mindre än en dollar om dagen. Runt 800 miljoner människor är undernärda. Att det är så är naturligtvis en fruktansvärd skandal. Men tvärtemot vad de flesta tror så minskar antalet extremt fattiga i världen för varje år. Sedan 1980 har antalet människor som lever i extrem fattigdom minskat med 400 miljoner, motsvarande mer än halva Europas befolkning. Och detta samtidigt som jordens befolkning har ökat kraftigt.
Minskad fattigdom har också lett till att barnadödligheten gått ner och att medellivslängden ökat kraftigt i de allra flesta av jordens länder. Det gäller inte bara i redan välmående västländer den största förbättringen har skett i utvecklingsländerna. Samtidigt får allt fler barn möjlighet att gå i skolan och läskunnigheten i de fattigaste länderna har därför ökat från 50 till 60 procent, bland ungdomar under 24 år upp till 75 procent. Det är ett oerhört viktigt framsteg eftersom utbildning nästan alltid är det första steget mot ekonomisk utveckling. Men, invänder någon, det där handlar ju bara om Asien. Och visst, den positiva utvecklingen när det gäller ekonomi, hälsa och utbildning i världen som helhet beror framför allt på utvecklingen i södra och sydöstra Asien. Stora och folkrika länder som Indien och Kina har haft en enorm ekonomisk tillväxt vilket lett till att hundratals miljoner människor har lyft sig ur fattigdom till en någorlunda anständig tillvaro. På andra håll ser situationen långt mörkare ut.
I Afrika söder om Sahara har antalet fattiga ökat och i flera afrikanska länder sjunker just nu medellivslängden, framför allt beroende på aids. I Afrika har också en stor del av det senaste decenniets blodigaste krig utspelat sig. Många länder i Afrika lider alltjämt under en förödande kombination av våld, fattigdom, korruption och aids. Ändå finns det ljuspunkter även här. Antalet konflikter har de allra senaste åren börjat minska även på den afrikanska kontinenten. Och till och med i jordens allra fattigaste länder minskar barnadödligheten successivt och läskunnigheten ökar. Det återstår att se om denna bräckliga utveckling kan hålla i sig och så småningom också generera ekonomiska framsteg även på jordens fattigaste kontinent. Utvecklingen är aldrig spikrak. Det sker bakslag och det finns regioner som inte utvecklas i samma takt som andra eller där utvecklingen faktiskt går bakåt. Men den övergripande trenden är positiv. Och det kan inte vara utan betydelse att så många länder lyckats resa sig ur fattigdom och att så många fler människor fått det bättre. Det vittnar om att förändringar är möjliga, att fattigdomen inte är en naturlag utan beror på mänskliga beslut och därmed också är möjlig att påverka.
Miljön blir bättre och sämre. Det finns områden där någon snar lösning ännu inte tycks finnas inom synhåll. Det gäller inte minst den globala klimatfrågan. När det gäller mer lokala miljöfrågor, som utsläpp i luft och vatten, har situationen i stora delar av världen blivit oerhört mycket bättre. Bara ett exempel: en doktorsavhandling visade nyligen att utsläppen av bly i Sverige i dag är de lägsta sedan medeltiden och att blyhalterna i marken är på väg ner. Orsaken är åtgärder som vidtogs på 1970-talet. Samma sak gäller andra farliga miljögifter som till exempel dioxin. Industrialiseringen krävde sin tribut av miljön, men ekonomisk tillväxt och medvetenhet om problemen har i den rika delen av världen lett till en vändning, vilket inger hopp för framtiden även för framväxande industriländer som Indien och Kina. Bilden på miljöområdet är alltså komplex. Risken för allvarliga klimatförändringar är utan tvivel ett av de största hot världen står inför i dag och de små steg som mödosamt och motvilligt tagits för att möta det är långt ifrån tillräckliga. Samtidigt är det viktigt att detta inte hindrar oss från att se de framsteg som faktiskt gjorts.
En av de som på senare tid med emfas hävdat att utvecklingen i många avseenden går åt rätt håll är Hans Rosling, professor i internationell hälsa på Karolinska Institutet. Han menar att okunnigheten om hur det faktiskt står till i länder som Bangladesh, Egypten och Argentina är enorm och efterlyser en »evidensbaserad världsbild« att det vi tror och säger om världen ska vara baserat på fakta.
Problemet är inte en pessimistisk sinnesstämning utan ren okunskap, säger han. Inte ens experter tycks ha en aning om den enorma utveckling som har skett, att barnadödligheten i till exempel Bangladesh på 30 år har minskat från 25 till 7 procent och i Egypten från 27 till 4 procent. Människors uppfattningar om förändringar i världen styrs ofta av ideologi snarare än fakta. Hans Rosling har ägnat mycket tid de senaste åren åt att för- söka göra de stora sammanhangen i världen begripliga, inte minst när det gäller hälsa och levnadsförhållanden i tredje världen. På hans webbplats www.gapminder.org kan man i pedagogiska, grafiska bildspel på ett mycket påtagligt sätt se hur länder och regioner utvecklats över tid vad gäller ekonomi, hälsa, livslängd, barnadödlighet och utbildning.
Den bild han förmedlar av världens tillstånd är långt ljusare än den vi vanligen möter. Ändå vill han inte hålla med om att bilden är optimistisk. Jag är inte optimistisk, säger han. Jag bara redogör för grundläggande fakta om hur det faktiskt ser ut. Utvecklingen av barnadödligheten i Bangladesh är inte en trosfråga mer än temperaturen i skidbacken i Åre det handlar i båda fallen om fakta som går att mäta och kontrollera. Men om nu utvecklingen i världen i många avseenden är så positiv, varför hörs då inget om det? Varför fortsätter media att fokusera på krig och katastrofer, i stället för att visa att den större trenden i flera viktiga avseenden går i motsatt riktning? Varför envisas vi med att tro att allting blir sämre och sämre, att vi lever i en värld som blir allt otryggare när det faktiskt på många sätt är tvärtom? Förklaringarna är förstås många. En är att idén om att världen blir bättre och bättre är svår att ta till sig; den strider mot vår uppfattning om världen som dålig. Ska vi glädjas över att 400 miljoner människor fått det bättre, eller vara indignerade över att 1,1 miljarder fortfarande lever i armod?
Klarar vi av att göra både och samtidigt? Sven Ove Hansson, professor i filosofi vid KTH och riskforskare, menar att tanken att världen blir bättre och bättre är svår att ta till sig därför att den skapar »kognitiv dissonans«: Folk har i allmänhet svårt att hantera en i grunden enkel tankeoperation, nämligen att på en och samma gång tänka att någonting är dåligt och samtidigt tänka att det blivit bättre, säger han. Enligt Hans Rosling är det inte bara två utan fem tankar som måste rymmas i huvudet på en gång om man vill ha en någorlunda korrekt uppfattning om världen: 1] att världen blir bättre, 2] att det sker till priset av klimatförändringar, 3] att miljarder människor fortfarande lever i absolut fattigdom, 4] att flera hundra miljoner människor faktiskt fått det sämre, 5] att eftersom utvecklingen skett trots korkade politiska beslut är möjligheterna goda att faktiskt göra något åt problemen!
För många opinionsbildare tycks ständiga katastroflarm vara ett sätt att mobilisera stöd, värva medlemmar och väcka engagemang. »Vi måste skrämma skiten ur folk« lyder veckans löpsedel från tidningen Arbetaren just när vi skriver. Det handlar om att mobilisera stöd för en mer ambitiös klimatpolitik. Bakom den strategin ligger ett antagande om vad som motiverar människor till handling. Kanske ligger det något i det antagandet. Men samtidigt: om det ska vara meningsfullt att engagera sig, måste det ju gå att göra något åt problemen. Kanske är ett skäl till att människor faktiskt engagerar sig så lite för att komma till rätta med nöden i världen att vi tror att problemen är oöverstigliga. Varför ska vi göra uppoffringar när det vi kan göra ändå bara är en droppe i havet? Det tycks också vara så att vissa »fakta« är så väl etablerade i vårt medvetande att de inte längre behöver beläggas.
I en tevedebatt om mäns ansvar för kvinnoförtrycket hävdade nyligen Johan Ehrenberg med stor inlevelse att löneklyftan mellan män och kvinnor inte bara är stor utan också växer. Ingen i panelen reagerade. Ingen, vare sig motdebattörer eller programledare ifrågasatte uppgiften. Måhända var detta sant för några år sedan; en enkel koll i SCB:s aktuella statistik visar emellertid att kvinnors löner sedan ett par år tillbaka ökar mer än mäns, både procentuellt och räknat i kronor och ören. Situationen är inte bra, men den går i rätt riktning: klyftan minskar. På samma sätt tycks det vara med andra etablerade »fakta«, som den hotande »befolkningsexplosionen« och det »ökande« antalet civila dödsoffer i krig vi liksom bara »vet« att det där är sant.
Kanske är problemet att de framsteg vi talar om är svåra att få syn på. Vi upptäcker dem först i efterhand genom att samla in, tolka och jämföra stora mängder av data från hela världen. Förändringen är en långsam process, inte någon tydligt avgränsad och dramatisk händelse. Krig består av en mängd dramatiska händelser och genererar alltid rubriker. Fred ger på sin höjd en rubrik när avtalet skrivs på. Sedan far journalisterna hem. Det paradoxala är därmed att så länge allt förblir som vanligt i exempelvis Irak, det vill säga så länge våldet fortsätter, kommer vi att kunna följa det i tevenyheterna. Om däremot en verklig förändring skulle inträffa, om våldet skulle minska och successivt upphöra skulle vi bara se det genom att antalet artiklar blev färre och färre.
Kanske skulle vi inte märka det alls; kanske skulle hela affären bara i tysthet falla i glömska. Det är inte bara svårt att få syn på den positiva utvecklingen det är också svårt att berätta om den. Vi fångas av konkreta människors öden, inte av siffror och statistik. »Berätta gärna om eldsvådan, men ännu hellre om den lille pojken som ser sitt hus brinna ner«, sägs legendariske Expressenredaktören Sigge Ågren ha uppmanat nyanställda. Vi människor triggas av närhet och empati. En som försökt fånga utvecklingen i det nära och konkreta är författaren Lasse Berg, nestor i svensk u-landsjournalistik. Men så har han också med sina egna sinnen upplevt skillnaderna. Han minns lukterna från 40 år av resor till den fattiga delen av världen. Han berättar om hur lerhyddor i Asien blivit hus, fattigstank blivit skön doft av kospillning, kolrök och frisk mylla och hur utslitna tolvåriga barnarbetare med valkiga händer i Indien fått egna barn som blivit tonåringar med mjuka händer och en förkärlek för att slappa framför teven efter skolan.
Denna nya värld skildrade Lasse Berg och fotografen Stig T Karlsson redan 1999 i boken I Asiens tid. Den fick några positiva recensioner i de stora tidningarna och förutsägbara ifrågasättanden och bortförklaringar från små vänstertidningar. Men i det stora hela gjorde boken ganska lite väsen av sig, trots att den satte fingret tydligare än någon tidigare gjort på en av de stora förändringarna i vår tid. Lasse Berg var knappast förvånad. Han gjorde redan i boken klart att han inte hade några illusioner om att få medhåll från de intellektuella: »Allmänt gäller för den som vill passera som en någorlunda seriös intellektuell egalt om på höger- eller vänsterkanten att ju mer svartsynt och misantropisk, ju djupare. Bara pessimismen är riktigt salongsfähig.«. På en punkt hade han dock fel. En hel rad högerintellektuella tog budskapet till sig; boken och författaren blev otippat populär hos den nyliberala högern. Johan Norberg på Timbro har hyllat både honom och Hans Rosling i böcker, artiklar och blogginlägg och Lasse Berg skriver numera ibland krönikor på Svenskt Näringslivs webbplats. Johan Norberg har tagit upp budskapet om framstegen i världen gång på gång.
Han lät för en tid sedan Demoskop ställa ett antal kunskapsfrågor om världens utveckling till 1000 slumpvis utvalda svenskar. Resultatet understryker tydligt den brist på kunskap om basala fakta som Rosling talar om. Tre av fyra tillfrågade trodde att antalet fattiga i världen ökat sedan 1980, trots att verkligheten är att antalet minskat med hundratals miljoner. Och tvärtemot vad man kunde tro var okunnigheten större ju högre utbildning de tillfrågade hade. Vänstern och solidaritetsrörelsen talar däremot ogärna om framsteg och förbättringar, utan fokuserar i stället alla de problem som återstår. Det må vara en hedervärd ambition, men den är inte problemfri. Om man undviker att se vad som gått att göra missar man också möjligheten att dra lärdomar av vilka åtgärder som fungerat. Hans Rosling är ännu fränare i sin kritik. Ett av de främsta hindren för fortsatt global utveckling, menar han, är de opinionsrörelser i väst som, på grund av att de saknar kunskaper om grundläggande fakta, bekämpar nödvändiga reformer som skulle göra det möjligt för många länder att av egen kraft ta sig ur fattigdomen. Rosling kallar dessa rörelser för en ny form av handelshinder. En intressant konsekvens av att tongivande vänsterdebattörer valt att blunda med ena ögat eller, i värsta fall, gå i envig mot kontrollerbara fakta, är att den nyliberala retoriken omärkligt kunnat skifta utgångspunkt. För några decennier sedan utgick det nyliberala motståndet mot omfördelande skatter och social reformpolitik huvudsakligen från grumliga idéer om okränkbara, naturliga egendomsrättigheter. Individens rätt till privat egendom, oåtkomlig för omfördelande beskattning no matter what, ställdes då mot idén att grundläggande sociala och ekonomiska institutioner bör gynna alla, även de sämst ställda i samhället.
Men nu har en glidning skett. Högern har plockat in verkligheten i sin argumentation och upptäckt att den är användbar. I dag har nyliberala debattörer som Norberg tagit över delar av vänsterns traditionella värderingar och vänt dem till sina egna syften: den fria kapitalismen motiveras nu framför allt av att den är bra för de fattiga! Det ger högern ett debattövertag de knappast förtjänat helt plötsligt kan de både vädja till oss lyckligt lottades egenintresse och vår solidaritet med de fattiga. Vänsterns stora misstag har varit att man angripit fel premiss i detta nyliberala argument. I stället för att ifrågasätta och analysera vad som ligger bakom de framsteg som faktiskt har skett har man valt att förtränga och dölja dem i en sky av i och för sig korrekta enskilda exempel på motsatsen. Därmed har man indirekt bidragit till den nyliberala argumentationens trovärdighet; steg ett på grundkursen i att upprätthålla sin trovärdighet som debattör är att inte ha fel om kontrollerbara fakta. Vad är snötemperaturen i Åres skidbacke? Den politiska vänstern, miljörörelsen och alternativrörelser av olika slag har all anledning att ta till sig och bejaka de framsteg som gjorts.
För även om nyliberaler som Johan Norberg har varit kvickare än många andra att anamma en faktabaserad verklighetsbeskrivning betyder ju inte det att deras analys av skälen till framgångarna eller de politiska slutsatser de drar är riktiga. Enligt Norberg beror den positiva utvecklingen till stor del på kapitalismens och frihandelns segertåg över världen. Därmed är också receptet för att lyfta resten av världen ur fattigdom enkelt: mera frihandel och mera liberaliseringar. Men den snabba förbättringen av livsvillkoren för människor i Sydostasien har inte åstadkommits av en oreglerad marknad ensam. Det är snarare, som Lasse Berg framhåller, ekonomisk tillväxt tillsammans med sociala reformer och satsningar på utbildning och hälsovård som givit vanligt folk i Indien och Bangladesh chans till ett bättre liv. Lika farligt som att måla världen i svart är det att tro att problemen löser sig själva bara vi släpper ekonomin och marknadskrafterna fria. Det är klart även om det bär en hel del vänsterdebattörer emot att se det att de ökade inslagen av marknadsekonomi är en viktig förklaring till Indiens och Kinas tillväxt de senaste decennierna. Men det finns inga skäl att tro att global frihandel per automatik kommer att generera välstånd för de människor som i dag står helt utanför den globala ekonomin. Tvärtom har diktat från institutioner som Internationella valutafonden, IMF, i den ekonomiska liberaliseringens namn, inte sällan lett till katastrofala konsekvenser.
I Malawi tvingade IMF regeringen att sälja ut reservlagren av majs till ett lågt marknadspris. Bara några månader senare stod svälten för dörren. Inte heller finns några skäl att tro att marknadskrafterna kommer att lösa de globala miljöproblemen på egen hand. De miljöförbättringar som skett i västvärlden under de senaste decennierna har inte skett av sig själva eller åstadkommits av den fria marknaden, utan är resultatet av ett samspel mellan medvetet opinionsarbete där miljöorganisationerna varit drivande, statliga och internationella regleringar och marknadens aktörer.
Vem tror att bly och andra miljögifter hade försvunnit utan en kraftfull miljöopinion och politiska beslut? Men vår huvudpoäng är egentligen en annan: i själva verket kan vi vara djupt oeniga om både analysen av orsakerna till utveckling och om vilken politik som bör föras. Men för att det över huvud taget ska vara meningsfullt att diskutera politisk inriktning måste vi först ha en någorlunda korrekt bild av hur världen ser ut. Att låta världsbilden dikteras av vad som passar bäst i den ideologiska mallen leder inte bara vilse. I värsta fall ger det dessutom motståndaren en gratischans att driva igenom sina uppfattningar.
Magnus Jiborn & Lars Idson