Antipolitisk valrörelse. När politikens konflikter försvinner tar förtalet över. Smutskastning avslöjar en tom mittenarena.

En ung man – sedan några år anställd på socialdemokraternas partikansli – har ertappats med att bedriva en anonym förtalskampanj mot Fredrik Reinfeldt. Detta är förvisso inte en normalitet i det svenska partiväsendet eller ens en socialdemokratisk partikultur. Samtidigt är förtalskampanjer och väl tajmade avslöjanden på grund av så kallade ”läckor” numera en del av det politiska spelet. Det kan man ha synpunkter på. Valrörelsen 1994 spreds falska rykten om att Göran Persson varit på porrklubb med Björn Rosengren. Hade något tidning eller kanal gått ut med uppgiften hade det förmodligen fått långtgående följder, kanske för valutgången. Mailskandalen på Sveavägen 68 är dock mycket mer allvarlig. En centralt placerad socialdemokratisk tjänsteman med bakgrund i dess ungdomsförbund sitter och ljuger ihop historier på sin dator. Visserligen punder föräldraledigheten. Men ändå. Hur ska detta överhuvudtaget begripas? Personen ifråga hade i varje fall inte tagit idéerna om ömsesidig respekt till sitt inre hjärta. Var detta ett enskilt missgrepp eller en del av ett större mönster? Det är frågan. Vissa delar av den socialdemokratiska rörelsen har under ganska lång tid präglats och plågats av inre maktkamper och personstrider. Bland annat gäller detta SSU, där meiljbombaren varit aktiv. SSUs före detta ordförande tvingades avgå på grund oegentligheter i samband sin egen valkampanj. Finns det socialdemokratiska subkulturer där ändamålet tillåtits helga medlen och där smutskastning av motståndare blivit en del av det politiska hantverket? Varje politiskt parti måste våga ställa dessa frågor till sig själv, till sin organisation och till sina medlemmar. Socialdemokraterna bör nu göra det. För om sådana kulturer griper omkring sig gräver de politiska partierna sin egen grav.

Politiska partier har att hantera makt i sitt eget parti och – efter väljarnas förtroende – den offentliga makten. De behöver också ett rikt inre liv, politiska och ideologiska diskussioner. Dessa är aldrig konfliktfria eller idylliska. Interna konflikter kan emellertid börja som politiska motsättningar eller rationaliseras som sådana och efterhand börja leva sitt eget liv. Då blir de till ställningskrig eller rent av inbördeskrig. Vänsterpartiet verkar länge ha pendlat däremellan. I sådana situationer kan diverse dirty tricks lätt komma att frodas. Sådana partikulturer är exkluderande för de allra flesta. Människor engagerar sig politiskt av politiska skäl. Personkonflikter dödar det politiska intresset. Och tar fram det sämsta hos partiernas medlemmar och tar kål på de politiska partierna.
Dessvärre dominerar bilden av politiken som ett maktspel även den offentliga mediala debatten. Kampanjen mot den sittande socialdemokratiska regeringen handlar i hög grad om ett påstått missbruk av makten. Kortet spelas ut av de borgerliga partierna och ledande liberala opinionsbildare. Regeringen Perssons fråntas några egentliga politiska eller ideologiska drivkrafter. Skälet till att den gör motstånd mot den borgerliga alliansen är noga besett att den ”vill behålla makten”. Socialdemokraterna beskrivs regelmässigt som ”maktpartiet”, Sverige mer eller mindre som en enpartistat. Den som är road av repetetiv läsning på detta tema kan studera någon av våra borgerliga dagstidningars ledarsidor. Vidare spelar Göran Perssons personliga stil och ledaregenskaper sedan lång tid en viktig roll i den politiska bevakningen. Fokus förflyttas helt enkelt från själva politiken till frågor som gäller politikernas liv och leverne.
På sätt och vis är detta mer allvarligt eftersom allt detta är en del, ja en accepterad del av den mediala och politiska offentligheten. Numera. Fokus sätt på förtroendefrågor snarare än den faktiska politiken. Detta är förstås ett klassiskt trick från en politisk opposition, och kan vara ett vinnande koncept för att erövra regeringsmakten. Det är inte första gången den sittande regeringen framställs som politiskt korrumperad och maktgalen.
Framför allt har detta förstås varit en borgerlig politisk strategi historiskt sett. Borgerligheten har alltid motsatt sig ”politiseringen” av samhället. Det långa socialdemokratiska regeringsinnehavet har också förstärkt föreställningen inom borgerligheten att politiken per definition är ett socialdemokratiskt fenomen som bör bekämpas. Men här ligger förtroendet inte bara för politiken utan ytterst för demokratin i potten. Dessvärre spelar medierna inte alltid en positiv roll i detta avseende. Medierna ägnar ett allt för stort utrymme åt ytliga maktfenomen snarare än strukturella frågeställningar och ideologiska konflikter mellan partierna.

Mediernas orientering mot nyheter och fixering vid scoop är väl känd. Journalistikens grundinstinkt är att granska makten. Den ska vi bejaka. Och fria medier och öppen offentlighet är en förutsättning för en levande demokrati. Men granskningen är också laddad av värderingar och inte alltid objektiv. Och har ofta en tendens att fokusera på skitsaker.

Ibland kan den nästan bli antipolitisk. När Lars Engqvist utsågs till ordförande i Sveriges Television var invändningen att han varit politiker. Den kom både från journalister och borgerliga opinionsbildare. Folkvalda politiker framställs ofta som något suspekt, ja nästan per definition korrumperat. Enqvist kallades – av såväl Niklas Ekdal på DNs ledarsida som KG Bergström i i SVT – för en ”politruk”. En allmänt nedsättande beteckning, ungefär som ”fackpamp”. Istället efterlyste Ekdal och Bergström ett ”medieproffs”. Att Engvist hade varit chefredaktör för Arbetet och programledare i TV3 räknades tydligen inte. Han var före detta politiker eller på nedsättande journalistiska en ”politruk”. När den mediala offentligheten drivs av sådana antipolitiska reflexer finns det skäl att bli orolig.

Den bakomliggande orsakerna till detta är dock komplexa. En del av ansvaret ligger på själva politiken, på dess brist på idéer och längre och större perspektiv. Olof Palme var på sin tid både en mycket praktisk och pragmatisk politiker som också hade förmågan att lyfta blicken och som i sin retorik lyckades tydliggöra de ideologiska skillnaderna. Det är uppenbart att politiken i dag lider av någon slags näringsbrist på just detta.

Den praktiska politiken finns alltid någonstans i mittfältet. Där tvingas alla kompromissa bort en del av sina käpphästar. Politikerna måste också hålla ihop landet och behöver därför vädja till allmänintresset. Politik är kompromissernas konst. Det möjligas konst.
Men om den inte också innehåller en diskussion om och en strävan mot det omöjliga dör politiken. Politiken handlar också om konflikter, sakpolitiska, sociala, ekonomiska och ideologiska. Det är dessa som mobiliserar engagemang och människor. Politiken är inte konfliktfri. Och det finns ett längre perspektiv mot vilken dagens vägval kan sättas in i olika framtidsscenarier.

Politiken behöver mer av sådana diskussioner och perspektiv. Medierna präglas dock mer och mer av det kortare perspektivet, dess nyhetsfixering klavbinder ofta sikten vid nuets politik. Om den ideologiska konflikten försvinner blir också demokratin svagare. Andra länder ger exempel på att följden blir både lägre valdeltagande och minskat förtroende för politiker och politiken.

Och då hamnar andra saker i förgrunden. De politiska partierna ägnar sig mer åt att komma väl ut i medierna, låter spindokternas recept styra också politikens innehåll. Polikernas vandel och ledarstil tillmäts en avgörande roll. Detta skapar en grogrund för antipolitiken. För att inte tala om moraliskt nedbrytande maktkamper, personstrider och olika former av dirty tricks. När politiken dör urholkas demokratin på sin själ.

Håkan A Bengtsson