Sexualiseringen av det offentliga rummet har varit svensk feminisms diffusa huvudämne länge nu. Ulrika Dahl beskriver femme. Ett bidrag till den feministiska sexualteorin mer sexualisering.
Sexualiseringen av det offentliga rummet är ett vinnande koncept och en svensk modell. 2,5 miljoner i avsatta medel från regeringen och över 15,000 träffar på Google. Vårens debatt i frågan har inte bara krävt fotbollslandslagets lojalitet med sexköpslagen, de sedvanliga nakenchockerna i ett förenklat positionskrig mellan sexliberaler och moralister har även kompletterats med en rad nya figurer. Medieforskaren Anja Hirdmans pornokropp blev över en natt ett sociologiskt faktum i samband med att mediarådet släppte rapporten Koll på Porr. Författaren Ariel Levy identifierade en ny fiende: the female chauvinist pig kvinnor som profiterar på exploateringen av sexualitet och kvinnlighet och det yttersta uttrycket för kvinnohat.
I det feministiska strålkastarljuset står ännu en passiviserad playmate, en darrande bunny vars femininitet tycks ha ett enda syfte: att få Mannen att känna sig som kung medan hon själv är ett offer. I en kultur där kapitalism aldrig egentligen ifrågasätts återstår alltså bara en sak: sluta feminisera och sexualisera det offentliga rummet. Handlingsutrymmet är reducerat till noll och sexuell frigjordhet förblir omöjligt för det feminina subjektet.
Medan debattörer ältar vilka som har mest utrymme (är det nymoralister eller sexliberaler?) fortsätter man att ignorera vad som egentligen är en långt mycket mer intressant fråga: att det tycks råda en självklart problematisk koppling mellan femininitet och sexualiserad underordning. I Fjollträsk liksom i resten av världen lever vi alla ännu med konsekvenserna av vad big daddy Freud en gång hävdade: femininitet är inget annat än ett utsmyckat uttryck för penisavund, en maskering av det för männen fullkomligt oacceptabla, nämligen att inte ha fallos utan vara den, dömd att för evigt avguda den. Femininitet, i silikon eller naturlig form, blir därmed på sin höjd en spegelbild av mannens objektifierande begär. Den senkapitalistiska konsumtionskulturen vältrar sig i denna oomtvistade sanning: femininitet förknippas med motsägelsefulla saker som svaghet och dyrkan, sexuell skam och förbjuden lust, drömmar om och misslyckande med att leva upp till ideal, och det bygger alltid på ett slags ursprunglig (o)skuld. I ett samhälle där den heterosexuella mannen utgör normen för vad det innebär att vara ett subjekt i lagens och offentlighetens mening, är femininiteten en brist och ett skäl till underordning. Att uttrycka femininitet är att inte tas på allvar, att inte ha subjektsstatus, vare sig i det offentliga rummet eller någon annanstans. Här har vi början till det feministiska dilemmat: för Freud lärde oss också att allt är en tävling om männens gunst och alla medel är tillåtna. Vi förstår varför sexualiseringen är ett sånt stort problem. Moder Maria är fortfarande idealet för en oskuldsfull moderlig femininitet och mot henne ställs den fallna, den dåliga, och den skyldiga. Har man sett dokusåpan for love or money är det inte konstigt att heterofeministerna skyr femininiteten som pesten. Men är detta den enda möjliga vägen?
Det tycks mig att feminismen, trots att den alltid varit visionär, inte varit så framgångsrik i att förändra denna underordnade syn på femininitet. Den feministiska filosofen Rosi Braidotti, vars tankegångar är lika inspirerade av konstnärer och aktivister som av så kallade teoretiker, menar att i vår postmoderna tid är vi i större behov av politiska fiktioner än av teoretiska system. Vi behöver inte fler analyser av sakernas tillstånd, vi behöver nya berättelser om vilka vi är och var vi är på väg. Inspirerad av Braidotti och i en dröm om att återta systerskap från de goda flickorna som satt feminismen i nationens reproduktiva tjänst, vänder jag mig till queera kvinnor, fetmaaktivister och performanceartister, bimonster och vampyrer, strippor och nomader, transor och dragqueens i vad som kan kallas en transnationell och transsensuell Femme-rörelse. Jag söker bland dem för vilka femininiteten på samma gång är en utklädnad och en nödvändighet som bärs med stolthet och makt, hur ifrågasatt och stigmatiserad den än är. Jag hävdar att i en tid då allt är till salu finns det fortfarande subkulturella rum och aktivistiska konstnärliga uttryck som inte så enkelt låter sig koopteras och kommersialiseras. Den skamlösa och skamliga femininiteten är inte bara underhållande, den provocerar och väcker uppmärksamhet, vare sig vi talar om det alltid lika kontroversiella sexarbetet, om burlesqueteater, universitetsföreläsningar eller vardagspolitiska njutningsprinciper. Trots att få torde vara bättre bekanta med vad sexualisering betyder än just de dåliga flickorna vars smetiga läppstifts- och klackavtryck präglar den sexualpolitiska arenan, får de sällan komma till tals i diskussioner om femininitet och sexualitet. Vad skulle det innebära om de var utgångspunkten för en feministisk sexualpolitisk agenda? Kan femininitet betyda annat än underordning och offerstatus? Jag vill samla bidragen till en annan (feministisk) sexualteori. En där sexualisering av det offentliga rummet inte bara är en rädslans och förnedringens geografi där pornokroppen ska bekämpas och potentiella offer ständigt måste skyddas och räddas. Jag talar om en annan rörelse, ett annat uttryck, som muterar och sprider sig i det massmediala rummets utkanter, utan anspråk på vare sig kommersiell vinst eller tabloidskandalrubriker. En självklar, nödvändig och till och med njutbar feministisk strategi för överlevnad och andrum.
Låt oss börja från början. Även om femmes känner igen varandra när vi möts kan vi kanske inte utgå från att alla är införstådda med queerterminologi och koder. Även om många femmes är födda kvinnor och sällan heterosexuella, handlar det varken om en ursprunglig kvinnlighet eller en specifik sexuell praktik. Femme är mer en gest än en tillhörighet. Femme är för mig en metafor för en alternativ femininitet, men också en karta över (den feministiska) historien. Femme är en politisk fiktion där de dåliga flickorna spelar huvudrollen. Ett medvetet och medskyldigt systerskap mellan queera flickor, horor, slampor och lesbiska femmes som delar en position i en sexualiserad värld. Kanske de har något gemensamt, de misstas inte sällan för varandra, och de är alltid på det klara med vad de håller på med. Dyke Marilyn, queer performanceartist i London, säger att femmens sexuella uttryck handlar för mig om att äga min fitta. Varken den eller mina feminina uttryck handlar om svaghet, båda är sårbara men starka i sin orubblighet. San Franciscos flatfeministiska porrdrottning och sexutbildare Shar Rednour skriver i sin bok The Femmes Guide to the Universe om njutningen i att vara ett begärsobjekt utan att nämna den manliga blicken. Den afroamerikanska lesbiska poeten Jewelle Gomez talar om en feminism som utgår från sexuell receptivitet snarare än intrång, om omslutandets makt. Här är femininitet ett uttryck för ironi och humor, makt och njutning. Ett slags fallisk femininitet byggd på överflöd, där den feminina sexuella agensen ständigt är i centrum och som tar utgångspunkt i andra förkroppsligade metaforer.
Vi fick inte alla lära oss att vara feminina av våra mödrar skriver Seattlepoeten Tara Hardy i essän Femme Dyke Slut. Femininitet är för femmes redan från början en imitation, en misslyckad kopia av en kopia, en dissonans. Genusmaskeraden är en utklädningslåda, inte en patriarkal tvångströja. Den har inget ursprung men den handlar om erfarenhet. Många femmes är födda med kvinnligt kön men har en upplevelse av den egna genusidentiteten som female-to-femme, det vill säga som en transidentitet. Femmeaktivisten Amber Hollibaugh beskriver sin femininitet som ironisk. Femme påtalar det artificiella, kons1randet av genus, inte bara anammandet av en roll, menar hon. Det handlar om en omförhandlad självvald femininitet, om dissonansen i att se sig själv uttrycka femininitet. Som många andra biofemmes söker hon sig till dragqueens som sina mentorer. Få vet mer om iscensättandet av femininitet än dessa femmes. Som medelålders femmeflata, före detta sexarbetare, HIV-aktivist och facklig organiserare med mera, har Amber Hollibaugh i decennier beskrivit och teoretiserat femmepositionen och dess betydelse för feminismen. Josephine, akademiker, skribent, dansare och performanceartist i London, berättar att när hon började sin transition till att bli den femmekvinna hon är i dag, kände hon inte igen sig i de berättelser om transpersoner som fanns i böcker och stödgrupper omkring henne. Det var Femmes Guide to the Universe som gav svaret. Det var möjligheten till en oinskränkt, oursäktande, intelligent, smart, rolig, sexig och stark femme-ininitet som tycktes passa mitt trans-jag, säger Josephine. Vem imiterar vem?
För Krista Smith aka Kentucky Fried Woman, grundare till femmegruppen Queen Bees och medarrangör av konferensen Femme 2006 i San Francisco, ifrågasätter femme-identiteten femininitetens ideal. Krista menar att femme-inismen handlar om att värdesätta både spinkiga plankor och ljuvliga äppelrunda tjejer, den uppskattar såväl de välrakade femme-benen som de skäggiga damernas skönhet, och hyllar inte bara funktionsdugliga kroppar utan även de annorlunda fungerande, med andra ord, den hyllar femmeuttryck i alla möjliga genusvariationer.
Rosie Lugosi, Manchesters vampyrdrottning, utforskar genom sitt skrivande och sin scenkonst den icke-reproducerande kvinnliga kroppens position. Liksom Amber Hollibaugh ser hon det som femmerörelsens uppgift att fira och uppskatta en åldrande femininitet och dess sexuella agens. Den feminina kroppen och dess stigmatisering är central- men blir aldrig en snyfthistoria.
Femme-kampen sätter begär och sexuell agens i centrum och utmanar idéer om vilka kroppar som får begära varandra i det offentliga rummet. Vissa känner säkert igen femmen från den queera världen, där hon länge haft en bärande biroll i illustrationen av det performativa och subversiva i genus och av-fallosifierandet av maskuliniteten. Som Judith Halberstam noterat är det inte sällan femmen som maskuliniserar butchen. Mycket mascara har dock runnit sedan läkare och andra experter ansåg att den lesbiska butch/femme-kulturen var ett uttryck för en perverterad och misslyckad heterosexualitet, även om de ständiga frågorna om vem som är mannen i förhållandet visar att lesbiskt begär förblir obegripligt i en heteronormativ värld. Femmen har alltid provocerat, det finns inget normativt med hennes begärsriktning (att tända på manliga kvinnor) eller genusuttryck (att se ut som en kvinna bör), vare sig i världen eller i subkulturen. Femmens centrala betydelse för så väl feminism som angloamerikansk lesbisk subkultur, särskilt i svarta och vita arbetarklassammanhang, kan därför inte underskattas. De har arbetat hårt för att sörja för sina allierade, berätta sina historier, driva kampen för rättvisa och för att formulera sin kritik. De har influerat framväxten av queerteori kring genus och sexualitet.
Femmes sitter sällan i de fina salongerna. De är working girls och som sådana har de alltid ifrågasatt vad arbete är för så väl feminismen som för samhället. Oavsett det handlar om att bring home the bacon till en butch eller på annat sätt queer partner vars erfarenheter i ett binärt könssystem är kantade av svårigheter, om att organisera kampen, eller om att strippa sig till ett bättre liv, så är femmes inga offer. Femmes vet att den normativa femininiteten och goda sexualiteten har allt med klass att göra. Det är snarare loppis än designerbutiker som gäller för dessa konsumenter av feminina attribut och analysen av ekonomiska orättvisor, rasistiska hierarkier och sexistiskt förtryck är alltid central i förståelsen av den makt som förtrycker och möjliggör femininiteten. För Tara Hardy är det en klassfråga att vägra följa en feminism som inte respekterar slampor och inte kan se arbetande flickors bidrag. Torontopoeten Leah Lakshmi Piepzna-Samarasinha beskriver sig som stolt barnbarn till slampiga femmeflickor av blandad härkomst som på 1930-talet kämpade mot kolonialism och folkmord på Sri Lanka. Trots the fabulous outfits har de dåliga flickorna haft dåligt inflytande och förståelsen av femininitet förblir en brist i feministisk teori.
Precis som antirasister lever femmes med konsekvenserna av en mainstreamfeminism vars femininitetshat handlar om en vit medelklassnorm. Vanessa, medlem av det Atlantabaserade kollektivet Femme Mafia skriver att hon som arabisk kvinna alltid kämpat för att synas: När jag nu formulerar min femmeidentitet finner jag att det är på vissa sätt liknande. Min synlighet som queer arabisk femme erkänner och politiserar mig på sätt som jag ständigt upptäcker. Dyke Marilyn säger att hon med sin performance vill visa hur varken femininitet eller ras behöver vara upphängd i stereotyper. Hon beskriver sig som biracial (spansk och barbadoansk) och relationen till Marilyn är som den hon hade med den ariska dockan när hon växte upp. Latinafemmen Gaby Sandoval beskriver femme som loqueria, att ständigt få sin tillhörighet ifrågasatt, medan andra ser det som ett tillstånd i exil eller diaspora.
De dåliga flickornas genealogi möjliggör queerfeministiska antirasistiska allianser. Femmen är, till skillnad från jämställdhetsfeministen, en mångfrågeaktivist. Femmes agerar i differentierat motstånd, i tillfälliga allianser, i många olika frågor och med olika allierade. White trash-författaren Dorothy Allison talar för incestöverlevares rätt till perverterad njutning, organiserar mot mäns våld mot kvinnor och kämpar mot gentrifieringen av aktiviststaden San Francisco. I Manchester håller Rosie Lugosi skrivarworkshops för funktionshindrade och svarar i jourtelefonen för queera ungdomar på drift. Jaheda Chowdry har grundat Sphere, Storbritanniens första feministiska sydasiatiska teaterkollektiv för queera kvinnor, medan andra asiatiska femmes använder sina förmodade förtryckta positioner för att jobba med asylfrågor.
Femme-inistisk kamp har länge byggt på allianser och paralleller mellan stigmatiserade flickor med feminina principer. Många femmes fortsätter att känna sig ifrågasatta, om inte osynliggjorda, i den normativa feminismen. Samtidigt är de flickorna som den bleka sedesamma revolutionen aldrig fallit i smaken och för vilka normativ jämställdhetspolitik aldrig varit relevant. New York-aktivisten Joan Nestle beskriver det historiska systerskapet mellan flator och horor: de delade samma marginaliserade position som stigmatiserade avvikande kvinnor innan Stonewallupproret tvättade bort skamstämpeln. Andra berättar om hur deras förmödrar skurade feministernas toaletter och sög av deras män medan de goda flickorna predikade om preventivmedel, rösträtt och bildning. Även kanadensiska Katherine Payne påpekar att slampor, horor och femmes inte bara delar klädsmak utan även utsatthetsposition. Femmes är de intellektuella hororna, de som är pragmatiska med sina val och vet precis hur de ska formulera sig i ett rasistiskt heteropatriarkat. Michelle Tea, Amber Hollibaugh och Carol Queen har beskrivit sexarbete och sexualitet ur femme-inistiska perspektiv. De är solidariska med en feminism som politiserat sexuell terror men vet att vi aldrig kan stanna där, att dåliga flickor vet något om makt, njutning, stolthet och fördom. I ett Sverige där feminismen fokuserat på att vägra kallas hora eller slampa, förbjudit köp av sexuella tjänster och assimilerat flatorna in i en statligt reglerad reproduktion är denna solidaritet mellan dåliga flickor svårfunnen, det har både Petra Östergren och Sara Stridsberg på sina olika sätt visat oss. När lesbianerna nu ses mer som mens1rande än monstruösa är femmen inte en lipsticklesbian med barnvagn utan fortsätter att operera i queera subkulturer där fostran kan stå för mycket annat än befolkningstillväxt. Flatan är off the hook, femmen fortfarande korrupt. Slampans framtid är ännu oklar, men varken vägra kallas hora-kampanjer eller drömmarna om en sund sexualitet i den romantiska kärlekens namn tycks ta bort hennes skuld. Sexköpslagens förespråkare hävdar att kommersialisering av sexualitet är jämställdhetens största hot och i en universell berättelse om könsköp förblir horan ett offer och fittan en helig plats. Än i dag har subjektsstatus allt att göra med att inte sexualiseras.
Femmes har länge campat i den feministiska evolutionens mörka utkanter, ibland självvalt och ibland på grund av utvisning. De dåliga flickornas erfarenheter har sällan varit utgångspunkt för feministisk sexualpolitik. Kanske är det rädslan för horstigmat. Mainstreamfeminismen gnider och gnider för att få bort skamstämpeln; hororna ska räddas och slamporna rentvå sina namn och få upprättelse i (den patriarkala) lagens namn och så är vi alla goda flickor sen. När de inte framställs i behov av räddning eller hjälp genom den farliga offentliga platsen där (våldtäkts)männen sexualiserar och lurar, har femmes anklagats för allt från förräderi till falskt medvetande. Femmes är ofta för kroppsliga, för sinnliga för det intellektuella samtalet. Medan de stått på barrikaderna och organiserat, stöttat och ibland även delat säng med de stora (feministiska) tänkarna, har deras egna poetiska biomytografiska berättelser också varit väsentliga bidrag till queer, feministisk och intersektionalitetsteori. Ofta är femmen en musa, som inspirerar men sällan citeras, vare sig av systrar eller andra. Den femme-inistiska teorin hittas därför inte i avancerade akademiska texter eller svårfunna tidskrifter, utan i fanzines och handböcker, i blondinpoesi och stripp- och fjädertrick, i feministiska brandtal och i tackord och eftertexter. I femmelitteraturen är teoretiserandet uttryckt i berättarkonsten. Femmes skriver fram den alternativa historien om begär och lust och lägger ut den i det offentliga rummet. Som i afroamerikansk motståndstradition, i bästa skvallertradition och i klassisk erfarenhetstradition. Femmeteori är en drömfakultet och en egen vetenskap. aFemmes är universumsregerare fett på det klara med att även den självvalda femininiteten är underordnad och att man måste rusta sig.
De femme-inistiska manifesten är många. I gryningen av ett nytt årtusende är det inte bara playmates och pornokroppar som figurerar i det offentliga rummet. Lyfter man blicken över genuspaniken och bortom rädslans geografi, finner man en rörelse som växer sig starkare. Sammanslutningar som Femme Mafia i Atlanta och Femme Affinity Group (FAG) i Vancouver, konferenser som Femme 2006, kommande filmer av San Franciscobaserade Kami Chisholm och Londonbaserade Inge Blackman, genusvetenskapliga uppsatser och en strid ström av berättelser från många håll tyder på att femmerörelsen är på uppgång.
Femmes vet att heteropatriarkatet inte bara kräver tydliga gränser mellan könen utan även en ständig skiljelinje mellan goda och dåliga flickor. Oskulderna som håller på sig och håller sig rädda medan de reproducerar i faderns namn ställs mot dem vars femininitet är en lustprincip och vars sexualitet är både njutning, tillgång och en ständig källa till fara. Femininitet kopplad till en sexualitet som inte (främst) ställs i reproduktionens tjänst straffas, vilket också gör den mer åtråvärd och kommersiellt gångbar. Femmes vet att när feminismen ignorerar de dåliga flickorna förlorar alla och de har för länge sedan lämnat heterokonkurrensen om män mellan kvinnor bakom sig. Jag drömmer om att denna rörelse, vars svenska motsvarigheter växer i både den queerfeministiska aktivistvärlden och i subkulturen, på universitet och i underhållningsbranschen, ska inspirera till en sexualisering av det offentliga rummet som är visionär och vidgande och som visar alternativ. Det torde även de goda flickorna tjäna på.
Ulrika Dahl har skrivit och organiserat i femme-inistiska frågor sedan 2002 och arbetar tillsammans med fotografen Del LaGrace Volcano på boken Femmes of Power: Exploring Queer Femininities (Serpents Tail Press, 2007).