Socialdemokraterna var säkra på att vanligt folk skulle stödja hårdare flyktingpolitik. De hade fel. I höst penetreras valrörelsens alla race-cards av vår tids viktigaste uppror. Upprop.
Först var det bara en vag tanke om att försöka göra något. I varje fall något enkelt, kanske bara symboliskt.
Ärkebiskop KG Hammar hade nämnt idén om en flyktingamnesti i sitt julbrev 2004. Tsunamin förstärkte Hammars tanke. Kan man hjälpa människor långt borta, borde man kunna göra samma sak hemma. På natten till den femte januari när de väntade på att de första svenska tsunamioffren skulle landa på Arlanda försökte han intressera Göran Persson för sina tankar. Han fick ingen respons.
I teve och tidningar strömmade bilder på skadade och döda från Thailand och Indonesien. Men samtidigt kom andra bilder rakt inifrån den svenska välfärdsstaten på asylsökande barn som tappat gnistan, glidit ner i apati, låg orörliga eller satt stilla med tomma blickar, några av dem tvångsmatades med sond och vårdades av förtvivlade föräldrar. I tidningarna kallades de apatiska flyktingbarn och utvecklingen beskrevs som en epidemi. De var nu fler än 400 stycken, alla från före detta Jugoslavien eller Kaukasien. Ändå tickade utvisningsbesluten in och barnen kördes i rullstol eller bars ut till de väntande flygplanen. Familjerna skulle ut ur landet. Besluten fullföljas.
På Sveriges kristna råd undrade man om det inte var läge för åtminstone en namninsamling. Det var inte bara ärkebiskopen som grubblade, många församlingar hade egna erfarenheter av asylärenden: vanliga kyrkobesökare, präster, till och med biskopar hade gömt utvisningshotade flyktingar. Men med de apatiska flyktingbarnen hade en gräns passerats, att de möttes av iskalla byråkratiska principer var moraliskt outhärdligt. Senare under våren uppmanade Tony Guldbrandzén, biskop i Härnösand, församlingarna att bryta av böneljusen på mitten som symbol för vreden.
I januari bestämde Sveriges kristna råd om en namninsamling Påskuppropet. När David Qviström, journalist på Kyrkans tidning, initierat berättar uppropets historia i boken Välgrundad fruktan understryker han att det fanns ett starkt tryck underifrån. Kyrkoledningarna pressades att göra något. Men han konstaterar också att: Påskuppropet var en hastigt ihopkastad kampanj med halvtafflig strategi. Ingen förstod att den mest omvälvande opinionsbildande rörelsen på många år satts i rörelse.
Men det var inte bara i kyrkorna människor upprördes.
I riksdagens socialförsäkringsutskott hade samtidigt fem partier enats om att sjuka apatiska barn, med diagnosen depressiv devitalisering, måste få permanent uppehållstillstånd. Socialdemokraterna var stenhårda motståndare. Moderaterna vacklade men slöt upp bakom regeringspartiet och förslaget föll.
Migrationsminister Barbro Holmberg var förtjust: Det är ett klokt beslut. Motsatsen, att ge apatiska barn per automatik ett uppehållstillstånd, skulle ha varit en humanitär katastrof.
Holmberg var inte ensam. När riksdagen den 6 april diskuterade utskottets beslut sade Göte Wahlström, som representerade socialdemokraternas hållning, att en amnesti inte var humant. Barbro Holmberg fyllde sedan på debatten med att amnesti kunde leda till fler apatiska barn och större lidande.
Hela tiden pågick ett lågintensivt krypskytte mot föräldrarna till de apatiska barnen. När jag nu ett drygt år senare läser riksdagsprotokoll och tidningsklipp, intervjuer med Barbro Holmberg och andra, blir mönstret tydligt och besvärande. För att vinna frågan måste föräldrarna misstänkliggöras. Det skedde i förbigående, i små antydningar, i korta kommentarer. I riksdagsdebatten påstod till exempel Barbro Holmberg att en del föräldrar inte velat samarbeta för att barnen skulle bli friska, och att de därför utvisats. Det spreds rykten att barnen förgiftats, att föräldrarna inte följde medicineringen och att det var en medveten strategi där familjerna ins1rats utifrån. Även riksdagsledamöter fick den typen av uppgifter.
Så här skriver David Qviström:
Jag läser ur ett avslag från Utlänningsnämnden från februari 2005. Det gäller en flicka som efter upprepade självdestruktiva handlingar nu befinner sig i ett apatiskt tillstånd och måste sondmatas. Det går inte att bortse från att detta delvis är resultat av hennes egna föräldrars tillsynes medvetna strategi att försvåra ett tillfrisknande.
Men påskuppropet krävde att inte bara apatiska barn skulle få stanna. Det gick längre än så. Alla som nekats asyl och levde gömda skulle få amnesti. Eftersom hela prövningssystemet skulle läggas om, från den utskällda Utlänningsnämnden till mer rättssäkra migrationsdomstolar, var det läge att nollställa, ge amnesti och börja från början.
Uppropet började trögt. Få stora riksmedier uppmärksammade det. Men i lokaltidningarna duggade artiklarna tätt. Flera folkrörelser anslöt sig, bland annat SKTF. Något höll på att hända, men eliterna i Stockholm, inklusive den socialdemokratiska märkte inget. Namninsamlingen skulle avslutas 1 maj. Den 29 april fanns bara 38 000 namn. Men plötsligt rasade listorna in. Den 6 maj fanns 70 000 namn, den 10 maj 110 000 namn och när de överlämnades till Barbro Holmberg den 16 maj var det 157 251 namn prydligt samlade i 28 pärmar. Den största namninsamlingen på 40 år. Uppropet blev ett uppror. Och nu var hela den politiska journalistkåren på hugget.
Den 14 april hade Barbro Holmberg bryskt avvisat Påskuppropet som oansvarigt. Nu betraktade hon det plötsligt som ett stöd för sin politik.
Utlänningsnämnden hade mitt under kampanjen för Påskuppropet stoppat utvisningarna av apatiska barn. De ville ha praxisbeslut från regeringen. Den 17 juli, mitt i semestern, gav Barbro Holmberg upp sitt motstånd. Barnen skulle få stanna.
Det som var en human katastrof blev hastigt regeringspolitik. Och beslutet utlöste ingen märkbar storm av barn som slutade äta och släckte blicken.
Varför skriver jag om det här nu, mer än ett år senare?
Kanske för att vi fortfarande inte riktigt sett hur viktigt Påskuppropet var. Det omkullkastade den vedertagna uppfattningen bland politiker och journalister att landet väntade en opinionstorm mot invandring, mot flyktingar, mot integrationspolitik och att Sverige bara låg och väntade på den danska vågen.
När stormen bröt loss kom den från rakt motsatt håll: med krav på amnesti för gömda flyktingar och en mer generös asylpolitik. Man kan säga att kyrkorna lyfte på locket till debatten om flykting- och migrationsfrågan. Det som inte fick diskuteras blev oväntat en politisk huvudfråga. Ett helt system murarnas politik skakades om.
Jag tänker mig murarna som ett system som hålls samman av den politiska lögnen. En lögn där den yttre formen är tystnad och den inre kärnan att alla ändå vet.
Påskuppropets stora bedrift var att tystnaden bröts och den politiska lögnen blev synlig kanske bara i korta ögonblick, i den desperata argumentationen från en pressad migrationsminister, i bilderna på tysta barn i rullstolar med bortkopplad blick som plötsligt kunde länkas till de regelbundna nyhetsnotiserna om hur migranter drunknat på väg från Afrika till Kanarieöarna eller Italien. En undanträngd berättelse började ta form.
Kanske var det därför KG Hammar inte kunde släppa tanken om en amnesti. I samband med riksdagsdebatten om de apatiska barnen träffade han den tvärpolitiska gruppen för asylfrågor och sade så här:
Vad händer om vi kallar vårt samhälle för humanitärt utan att vi kan leva upp till det på det här politikerområdet? Förr eller senare måste vi inse att vi levt i en lögn.
Det var just det lilla ordet amnesti ett fint ord, sade KG Hammar i en intervju som blev länken till den större frågan om migration och Europas murar. I Sverige har debatten länge begränsats till asylfrågor. I andra länder har frågan om migranter utan dokument varit mer brännande, om de som korsar murarna utan tillstånd för att kunna arbeta och få ett bättre liv i Europa.
Samtidigt som kyrkor och partier krävde amnesti för gömda flyktingar genomförde Spaniens socialdemokratiska regering en stor amnesti för migranter utan dokument. Båda är grupper som lever under rättslösa och oacceptabla förhållanden. Inte bara i Sverige och Spanien utan över hela Europa. Deras villkor har på kort tid växt till kontinentens största (o)rättvisefråga. Ingen vet ens hur många de är. Kanske fyra eller fem miljoner. De arbetar långa dagar för usla löner och utan rättigheter. Varje kontakt med sjukvård, skola, polis eller fackföreningar innebär en risk att upptäckas och kastas tillbaka utanför murarna. Hembiträden kan inte anmäla våldtäkter, byggnadsarbetare tvingas tiga när kamrater rasar från arbetställningar och blir invalider. I Sverige har de dokumentlösa och gömda sämre förhållanden än i andra europeiska länder. Här har till exempel deras barn inte ens rätt att gå i skola.
Antropologen Shahram Khosravi har undersökt situationen för gömda, som han kallar irreguljära, i Stockholm. I en skarp text i en av de många volymerna från Maktutredningen om strukturell diskriminering (SOU 2006:37) beskriver han hur varje detalj i vardagslivet bestäms av rädsla:
Mina informanter är noga med att inte göra fel. De åker aldrig tunnelbana utan biljett; lutar sig inte mot bilar av rädsla för att larmet tjuter; undviker folkmassor, bråk och sena kvällar på stan; låter inte sina barn springa i lägenheten av rädsla för grannens klagomål; invänder inte mot sin låga lön. Tillståndet av irregularitet skapar en foglig kropp som, i en ung bangladeshisk mans ord, inte ens törs gå över gatan mot röd gubbe. De har inte råd att göra fel.
I en aldrig sinande ström försöker nya migranter ta sig in över Europas sofistikerade system av murar och kontrollmekanismer. Varje dygn dör i genomsnitt mellan en och två personer vid murarna. I år kommer siffran stiga. Redan efter halva året är det mer än tusen döda människor. Ju svårare det blir att passera gränserna, desto fler dör på vägen. Fästning Europa är ett helt misslyckat politiskt projekt. Det föder människohandel och smuggling. Det skapar rättslösa zoner mitt i Europas storstäder. Och det berövar människor rätten att ha rättigheter.
I Sverige kan samma politik avläsas i statistiken över andelen beviljade asylärenden. År 2000 fick 42 procent asyl. 2005 bara 13 procent, eller mer exakt 2 838 personer.
Sammantaget kan man börja ana konturerna av ett system, ett samhällsliv som helt anpassat sig till att ha övergreppen i sin mitt. Khosravi beskriver det som en inneslutande uteslutning. Rättslösheten blir som en ö, eller en zon, i en omgivande humanistisk, demokratisk välfärdsstat. Alla vet att den finns där, men ingen vill tala om den i politiska termer och därmed dra in den i demokratins offentlighet. Samtidigt accepterar man att människor regelbundet dör längs murarna. Rättslöshet och död är de pris Europa är berett att betala för sin politik.
Där föds den politiska lögnen, den KG Hammar pekade på och Barbro Holmberg förgäves försökte upprätthålla.
Murarnas politik verkar långsamt korrumperar det politiska språket, själva det politiska livet, urholkar trovärdighet och ärlighet. Den äter sig in som rost i gamla järnbalkar. Den tvingar fram en tudelning, inte bara av samhället utan även av enskilda politiker, som blev uppenbar när Göran Persson i Dagens eko 13/6 2005 kommenterade Påskuppropet med att han naturligtvis inte kunde skriva under som regeringspolitiker men som opionionsbildande kraft inom Svenska kyrkan skulle jag ha skrivit på, absolut. Tydligare kan tudelningen som den politiska lögnen inympar inte bli.
Dagen efter kommenterade kalmartidningen Barometern på ledarplats: Menar han därmed att han som statsminister medvetet handlat mot sitt samvetes bud, och nu inte ville stå för detta?
Påskuppropets krav på amnesti för alla gömda flyktingar, inte bara för de apatiska barnen och deras familjer, levde vidare även efter att namninsamlingen avslutades. Uppropet satte sin prägel på den politiska debatten under hela 2005.
De fem partier som förlorat debatten om barnen gjorde under våren kyrkornas krav till sitt. Några föredrog det mindre dramatiska ordet nollställning, men de enade sig till sist om att kräva amnesti, och inget annat, för de som väntade på asylbeslut eller fått avslag och levde gömda.
Deras förslag avvisades efter en ny, ännu mer laddad, debatt i riksdagen den xx september. Debatten var historisk därför att den för första gången förde in de nya rättslösa européerna i den svenska politikens centrum.
Barbro Holmberg fortsatte argumentera att en amnesti frångick själva grunden i asylrätten om individuell prövning och bara ökade problemen genom att väcka förhoppningar hos människor: Det leder till att vi får ännu fler människor som är gömda. Vi får ännu fler barn och barnfamiljer som lever i en väldigt svår situation.
Holmberg förklarade frankt att hon var stolt över svensk asylpolitik. Varvid ledamot efter ledamot från de fem amnestipartierna omedelbart utbrast: Vi skäms.
Kristdemokraten Sven Brus drog slutsatsen att En amnesti skulle enligt regeringens ängslighet och bedömning kunna leda till att något barn för mycket skulle kunna få stanna i Sverige. Han upprepade sedan den avgörande frågan om vad regeringen tänker göra med de gömda om de inte får uppehållstillstånd.
Både Barbro Holmberg och socialdemokraten Göte Wahlström medgav dilemmat. Men hade inga svar. Wahlström talade lite vagt om ett aktivt arbete. Möjligen tänkte han ett hårdare polisarbete för att söka upp och utvisa människor, genom en ordentligt utvidgad rätt att kontrollera utlänningar (läs: svartskallar) på gator och torg i en rent raspolitisk offensiv.
Det hade föreslagits redan ett år tidigare i ett betänkande från Gränskontrollutredningen (SOU 2004:110), som menade att de enskilda utlänningarna annars kunde få den felaktiga uppfattningen att de har rätt att stanna i Sverige. Eller möjligen innebar det att försvåra ännu mer för gömda flyktingar och migranter utan dokument att få läkarvård, och därmed göra livet så outhärdligt att de beger sig till något mer humant europeiskt land. Barbro Holmbergs departement försökte smyga igenom sådana skärpta regler i ett Förslag till lag om hälso- och sjukvård samt tandvård för asylsökande m.fl. (Promemoria från UD, juni 2005) samtidigt som amnestidebatten pågick, men mötte så starka protester från vakna läkare att det försvann in i arkivskåpen. Dödsstöten för lagförslaget kom från FN:s rapportör för hälso- och sjukvård, Paul Hunt, som besökte Sverige senare under vintern och i ett mycket skarpt uttalande undrade varför Sverige på den här punkten bryter mot de mäsnkliga rättigheterna: En sjuk asylsökande eller migrant utan dokument ska inte diskrimineras och förvägras sin mänskliga rätt till sjukvård.
Samtidigt som känslorna svallade i riksdagens kammare förhandlade miljöpartiet och vänsterpartiet med regeringen om statsbudgeten. Läget var dramatiskt. Båda partierna krävde ett amnestibeslut som villkor för att göra upp. Men regeringen var orubblig motståndare. De var beredda till de mest oväntade kompromisser för att undvika amnestikravet. Miljöpartiets förhandlingsdelegation rekommenderade till sist riksdagsgruppen att avbryta sammarbetet. Men just då, natten innan Nuder skulle presentera sin budget, kastade Göran Persson in handduken för att undvika regeringskris. Miljöpartiet fick genom sitt krav att en amnestilag skulle ha inskrivet att majoriteten och i första hand alla barnfamiljer skulle få uppehållstillstånd.
Påskuppropet hade äntligen gått i mål. Det som började som en gnagande magkänsla hos KG Hammar att något måste göras, en spontan tanke om amnesti i ett julbrev blev nio månader senare beslut om en tillfällig amnestilag. Men det som hänt var mer än så. Påskuppropet hade skapat en helt oväntad opinion. Sverige var inte Danmark.
I samband med budgetförhandlingarna gjorde Sifo en opinionsmätning som visade starkt stöd för amnestikravet: 74 procent av befolkningen, med högst siffror bland kvinnor, LO-medlemmar och arbetslösa. Den nedåtgående spiralen, med allt hårdare restriktioner och högre murar som utmärkt asyl- och migrationspolitiken, bröts genom att vanliga medborgare sade ifrån. Det var påskuppropets verkligt stora seger. Den var sensationell.
När jag nu, ett år senare, följer i debattens spår framstår socialdemokratins kompakta motstånd som ännu mer förbryllande än under stridens hetta. Inga riksdagsledmöter bröt mot partilinjen. I riksdagsgruppen mötte Barbro Holmberg inga invändningar. Broderskapsrörelsen skrev inte under påskuppropet. Det märktes inget motstånd alls inom socialdemokratin. Ändå berörde amnestifrågan själva nerven i den oppositionröst partiets moraliska vänster hävdat i decennier. Tystnaden är gåtfull.
Man kan tänka sig att regeringen och partiet helt enkelt överrumplades. Sedan valet 2002 verkar partiledningen ha valt en strategi att krympa utrymmet för främlingsfientliga opinioner och partier som sverigedemokraterna.
Läget i Danmark och folkpartiets framgångsrika utspel av det som brukar kallas the race card i valrörelsen visade hur explosivt läget var. Vid varje tecken på missbruk av svensk gästfrihet har regeringen därför markerat blixtsnabbt. Med olika symbolpolitiska utspel har misstänksamhet och oro för invandring inlemmats i ett försök att detronisera eller kväva laddningen och på så vis dra undan mattan för sverigedemokrater och andra. Man kan säga att socialdemokraterna försökt marginalisera opinionen genom att kooptera den.
Redan år 2000 sade Göran Persson till Expressen att: Det är klart att vi under vissa tider haft en alltför stor och till stora delar misskött invandringspolitik. Men nu håller vi på att få det att gå åt rätt håll. Under debatterna om regeringens förslag till övergångsregler för att begränsa invandringen från EU:s nya medlemsländer gjorde Perssons sin berömda markering mot social turism. I Malmö presenterade Ilmar Reepalu våren 2004 ett omstritt symbolpolitiskt program där invandrarna pekades ut som stadens stora problem med förslag på en egen stadsmur mot nya utomeuropeiska invandrare.
Strategin kan också spåras i små symboliska utryckningar, som när Jens Orback i våras omedelbart kommenterade det obskyra förslaget från Mahmoud Aldebe, vid moskén i Stockholm, om särlagstiftning för muslimer. Men även i principiellt viktiga ställningstaganden som när arbetsmarknadsminister Hans Karlsson tog kompromisslöst parti för facket och kollektivavtalen under striden om skolbygget i Vaxholm, och lika tydligt förkastade EU-kommissionens ursprungliga förslag till tjänstedirektiv.
Sett i det här strategiska perspektivet blev Påskuppropet automatiskt oansvarigt, som Barbro Holmberg också konstaterade. Vid riksdagsdebatten 14 september varnade därför en hårt ansatt Göte Wahlström (s) för en fara i att det kan skapas motrörelser och motkrafter ute i samhället. Det måste vi vara vaksamma på. Därför känner jag också att jag är stolt över att vi har den solidariska tanke som finns i dagsläget och att vi kan hålla borta de krafter som har ett annat synsätt när det gäller utvecklingen.
De menade helt enkelt att amnestidebatter, kyrkornas envisa flyktinggömmare och en mer generös asylpolitik ökar utrymmet för sverigedemokraterna.
Man kan naturligtvis göra rakt motsatt tolkning: att den radikala och framgångsrika opinionsbildningen helt marginaliserade främlingsfientligheten.
Två sätt för den demokratiska politiken och offentligheten att bemöta rasismen framträdde som tydligt motsatta poler. Konflikten om amnesti gjorde vägvalet oundvikligt.
Men att regeringens intrimmade strategi blev kontraproduktiv i samma stund som opinionstormen kom från oväntat håll och helt trasslade till partiledningens kartbild kan inte helt förklara tystnaden.
En riksdagsledamot beskriver hur ett slags bunkermentalitet växte fram, ett gemensamt trauma. Partiet var hårt ansatt av dåliga opinionsiffror, sargat av EMU-förlusten samt mordet på Anna Lindh och hela tiden skraja för ett folkparti som tog varje chans att spela på främlingsfientlighetens gränser. Ingen orkade helt enkelt resa sig och ta fighten. De accepterade Holmbergs argument om individuell prövning för sammanhållningens skull.
Senare under hösten och vintern, efter att beslutet om en tillfällig amnestilag gått genom, spårade den socialdemokratiska strategin ur helt. Regeringen hade förlorat sakfrågan och fått både opinion och media mot sig.
Den 23 november rapporterade Dagens Nyheter att Migrationsverket lämnat över 13 fall till rikskriminalen, eftersom de misstänkte att flyktingfamiljerna medvetet vanvårdat sina apatiska barn. Hälsominister Morgan Johansson fullföljde regeringens strategi och satt samma dag i radio och underströk allvaret i anmälningarna och anklagade de sociala myndigheterna för att vara för passiva med de apatiska barnen.
Problemet är att hans röst hade en touch av attityden vad var det vi sade. Det lät som han sade för passiva men tänkte för toleranta. Några dagar senare (DN 26/11) fyller han på med att barnen inte borde vårdats hemma, utan på sjukhus. Samtidigt spreds nya rykten om att barnen fått gift, utsatts för sexuella övergrepp och varit brickor som utnyttjats av ett slags flyktingindustriellt komplex av läkare, advokater och aktivister. Alla förstod vad Morgan Johansson menade: Barnen måste skyddas från sina föräldrar och kyrkans aktivister.
Sedan utbröt ett slags inbördeskrig mellan myndigheter, politiker och aktivister. Det blev Påskuppropets bittra efterspel. Den 20 december avslöjdes att migrationsverkets personal i Solna firat med champagne när ett apatiskt sondmatat barn hämtats på en barnpsykiatrisk klinik och utvisats med sin familj till Ryssland. De följande dagarna kom fler avslöjanden om hur personal firat verkställda utvisningar.
Men nu uteblev de annars så blixtsnabba och kategoriska reaktionerna från regeringen. Barbro Holmberg beklagade visserligen, men kontrasten mot den intensitet som fanns i kommentarerna när polisanmälningarna kom var avslöjande.
Just då, dagarna före jul 2005 exakt ett år efter julbrevet, framstod KG Hammars självrannsakande ord om att förr eller senare måste vi inse att vi levt i en lögn som mer träffande än någonsin.
Den sista mars 2006 lades utlänningsnämnden ner. Asylärenden har därefter börjat avgöras i nya migrationsdomstolar under landets länsrätter. Migrationsverket som är åklagarsidan i förhandlingarna förlorade de första målen och fick kritik för sina slarviga utredningar.
I april 2006 kom Marie Hessles utredning om de apatiska flyktingbarnen (SOU 2006:49). Den erbjöd ingen förklaring. Men den hade i varje fall ett entydigt svar: Uppehållstillstånd innebär att de allra flesta barnen faktiskt börjar återvända till ett normalt liv börjar äta, prata, till och med gå i skolan. I november hade Barbro Holmberg sagt i Ekot att det har framställts som att uppehållstillstånd i Sverige är det enda som kan göra barnen friska. Det tycker jag är en väldigt onyanserad bild. Det kanske inte var det enda, men Hessles rapport visade att det bevisligen gjorde barnen friskare.
Polisanmälningarna som Migrationsverket gjorde är med undantag för några ännu oklara nerlagda.
När tiden ansökningstiden för den tillfälliga amnestilagen gick ut sista mars hade 31 000 sökt om uppehållstillstånd, varav 7000 som levt gömda. Då hade 16 000 ansökningar beslutats och bara 3000 fått avslag. Några av dom kanske tvångsavvisas, en del lämnar möjligen landet frivilligt. Men gissningsvis återgår de allra flesta till sin gamla tillvaro som gömda, papperslösa, irreguljära, migranter utan dokument. På en viktig punkt har Barbro Holmberg hela tiden haft rätt: en amnesti löser inte det stora problemet. Så länge murarna är kvar, rädslan regerar, rättslösheten består och Europa saknar en migrationspolitik som utgår från principen om människans rätt att flytta fritt kommer amnestifrågan att återkomma och lögnen bestå.
Den 1 juni 2006 visade den årliga SOM-undersökningen från Göteborgs universitet ett trendbrott i svenska folkets inställning till flyktingar. För första gången på fem år sjönk motståndet mot flyktinginvandring. Marie Demker som ansvarar för undersökningen nämnde Påskuppropet som möjlig förklaring. Det är en slutsats som spränger sig rakt in i en av valrörelsens känsligaste frågor: hur man ska förhålla sig till sverigedemokraterna och den invandringsfientliga eller rasistiska opinionen.
Påskuppropets svar att genom radikala krav och aktiv opinionsbildning vända den nedåtgående spiralen mot högre gränsmurar och samtidigt ifrågasätta den politiska lögnen är inte längre bara en idealistisk dröm: nu kan man faktiskt säga att den visat sig vara framgångsrik. Under hela 2005 gick sverigedemokraterna total kräftgång, deras frågor diskuterades på en helt annan planhalva och opinionen gled dem ur händerna.
Det är därför den här historien måste berättas just nu, i valrörelsens slutskede.
Per Wirtén