Résistant eller collabo? När bomberna faller över Libanon måste vänsterns europeiska fråga få ett svar.

Jag skriver i högsommarvärme. Hizbollahs raketer singlar ner över israeliska städer. Libanon slits sönder och Israels arméchef förklarar att landet ska bombas 20 år bakåt i tiden. I Gaza rullar den israeliska terrorkampanjen vidare.

Varje dag kommer nya notiser om bilbomber i Irak. Det väpnade motståndet har blivit perversa kampanjer för etnisk renhet. Den demokratiska regeringen – landets enda hopp – sitter maktlös.

I Iran drar teokraterna åt tumskruvarna ett nytt varv varje dag. Bushadministrationen pressar på med sina hot och underlättar regimens inskränkningar av friheten. Så snart Israel slutar bomba Beirut kommer Irans kärnvapen återvända som ”den avgörande globala konflikten”.

Mellanöstern knakar i alla fogar. Svart stickig rök från brinnande bildäck, sprängda fabriker och utbombade sovrum driver in över varje stad, passerar varje nationsgräns. Det handlar inte längre om begränsade konflikter, med enstaka akuta krishärdar där människor slits sönder. Nu verkar hela regionen vara på väg in i ett större och mer samlat krig. Bränderna möts. En gammal mardröm ser ut att vara nära verklighet.
Sharon/Olmert, Bush och Bin Laden har fått läget dit de ville: den stora slutgiltiga uppgörelsen. Kriget mot terrorismen vs kriget mot de otrogna. Grundregeln är den enkla att de som inte är för är mot. För oss som vägrar delta lämnas inget rörelseutrymme. Europa och EU är initiativlöst och tittar handlingsförlamat på när de svarta tjocka rökmolnen väller in. Läget är outhärdligt.

Just nu finns inte mycket att hoppas på. Den folkliga viljan till demokratisk politik i Palestina och Irak är som flimrande elektriskt ljus i en orkan. Den i Ramallah motarbetas genom isolering av Israel, USA och EU (inklusive Sverige). Den i Bagdad av revolutionära islamister och revanschistiska sunnigrupper.

Man måste nog inse att det inte finns någon väg tillbaka. De ännu lugna platserna kommer också dras med, bränderna och upplösningen sprida sig. Diktaturen i Syrien – de sårbara minoriteternas garant – är dödsdömd. Den korrupta egyptiska likaså. Några socialdemokratiska ”europastajlade” alternativ kommer inte finnas mer än som små dissidentrörelser. Valmöjligheterna kommer istället vara totalt sönderfall, amerikanska marionetter eller olika typer av islamister från totalitära till demokrater. Irak verkar just nu vara en kraftmätning mellan de här alternativen, alla på en gång.

Den som är vänster kan inte sörja att diktaturer faller. Tvärtom. Det ingår i det radikala arvet att få dom på fall. Teokratin i Teheran, apartheidaristokratin i Saudiarabien, diktaturen i Damaskus är frihetens fiender. Även om jag anser att invasionen av Irak var oförsvarlig är det en befrielse att se Saddam Hussein i domstol.

Men den här självklara inställningen kompliceras sedan några år av att neokonservativa strateger och filosofer i Washington säger ungefär samma sak: att man inte får acceptera tyranni och övergrepp för att bevara politisk stabilitet.

Det finns en utmaning från neokonservatismen som de flesta progressiva försöker ducka för. Om vi skjuter alla självklara invändningar åt sidan – de neokonservativas fientlighet till en global rättsordning, absoluta koppling till amerikansk imperiepolitik, fixering vid militärt våld och en hel del annat – så återstår en värdegrundad aktivism. I själva inställningen till internationell politik återfinns där en beröringspunkt med den socialdemokrati som ville förändra världen: Olof Palme, Alva Myrdal, Pierre Schori. Det är ingen tillfällighet att neokonservativa betraktat Henry Kissingers helt värderingsfria maktpolitik – kontrollerad stabilitet till varje pris – med oförsonlig fientlighet.

I sin senaste bok Power and the Idealist grubblar den amerikanske liberalen Paul Berman över den här utmaningen. Han gör det genom att berätta Joscka Fischers, Daniel Cohn-Bendits och en del andra europeiska 68-radikalers politiska resa från antikapitalistiska barrikader till aktivism för mänskliga rättigheter och global rättsordning. 1968 protesterade de mot Nato men 30 år senare skapade de opinion för att samma organisation skulle ingripa mot Serbiens krigspolitik. De ställde sig bakom bombningarna, men med förbehållet att de kom alldeles för sent. Försöken att rädda Bosnien, Kosovo och Makedonien var 68-ornas ögonblick, skriver Berman.

Poängen är att han visar den vänsterpolitiska kontinuiteten från gatustriderna i Paris och Frankfurt till Bosnien och Kosovo. Kärnan ligger i en fråga de ärvde från den franska motståndsrörelsen under andra världskriget: Hur är man en résistant och när man blir man en collabo? Svaret är sällan självklart. Frågan har lett dom till slutsatsen att Europa måste vara aktivistiskt, tydligt stödja frihetsrörelser och aldrig acceptera nationell suveränitet före mänskliga rättigheter.

När ideologierna stelnade återvände de till vänsterns ursprungsidéer om människans frigörelse. Berman skriver att idén om humanitär intervention först formulerades i kretsen kring Bernard Kouchner, som startade Läkare utan gränser. Hela NGO-aktivismen föddes i de här nätverken. Det är ett mäktigt men ändå befriande obestämbart politiskt spår.

Bermans bok framstår som en av årets mest spännande. Det är helt oväntat. Han är en av få amerikanska liberaler som stödjer Bush krig i Irak och hela idén om ett krig mot terrorismen. Men här handlar det inte om Berman själv, utan om att göra ett europeiskt vänsterspår tydligt. Inför Irak blev Fischers och Cohn-Bendits svar att en résistant måste säga nej till det arroganta och lögnstinna amerikanska imperiet. Jag tänker hela tiden: jamen, det här är ju precis den vänster jag vill tillhöra, men ofta saknat i Sverige.

Det finns en parallellitet mellan de neokonservativa i imperiets högerhörn och den här radikala kretsen i Europa. De förblir motsatser. Ja, de hatar varandra. Men brottas med samma fråga: hur ska man störta tyrannerna?

Där återfinns den neokonservativa utmaningen. Den som Europa måste svara på.
Ofta hör jag argumentet att en aktivistisk och värderingsbaserad utrikespolitik bara speglar en ny kolonial mentalitet. Det är en viktig invändning. Men håller den när Mellanöstern faller sönder? Ska Europa lämna afghanerna åt deras öde? Palestinierna? Irakierna? Är det stora problemet inte det motsatta: passivitet och likgiltighet? Kolonialismens arv har blivit att slå vakt om det bestående.

Uppgiften är att argumentera för en global politik som baseras på värden: på rättvisa och demokrati. Det handlar om att bända upp det manöverutrymme, den politiska rörelsefrihet, som Bush och Bin Laden försöker utplåna. Men det räcker inte att bara säga, man måste göra, annars blir man en collabo. Politik är inte att känna solidaritet, men att skapa institutioner. Europa måste aktivt stötta demokratirörelser i Iran: fackliga, feministiska, partipolitiska och fria medier. Men också rasera den israeliska apartheidpolitiken med skarpa sanktioner. Att bevara nuläget är inget alternativ.
Filosofen Richard Rorty skriver att politiken inte bör sträva efter ett utopiskt och abstrakt sanningsbegrepp: det perfekta tillståndet. Aktivismen bör istället komma ur en rädsla att upprepa tidigare generationers passivitet och liknöjdhet. Det ansluter till Cohn-Bendits och Fischers europeiska fråga: Hur är man en résistant och när blir man en collabo?

Varje israelisk bomb i södra Libanon, varje tortyroffer i Teheran pockar på ett svar.

Per Wirtén