Med Göran Persson slutar en epok. Arena mötte tre socialdemokrater som kräver kulturrevolution. Ny öppenhet, ny luft, ny politik. Dags att städa ut rädslan. (Ur nästa nummer av Arena, 5/06.)
Vi träffades två dagar efter socialdemokraternas valförlust. Spekulationerna om vad som ska hända hade ännu inte börjat. Men det låg redan i luften att socialdemokraterna kan stå inför stora förändringar. Nisha Besara är ledarskribent på Aftonbladet. Katrine Kielos blev först känd som populär bloggare men är nu frilansskribent, mest på Expressens kultursida. Klas Gustavsson tillhör kretsen kring den idépolitiska tidskriften Fronesis. Alla tre är socialdemokrater, även om Klas inte längre är medlem, men har gjort sig kända för att tänka och skriva självständigt.
Samtalets startpunkt var given: Varför förlorade socialdemokraterna valet?
Nisha Besara: Jag ser två förklaringar. En handlar om att Göran Persson var en belastning. Den andra är politisk: att väljarna inte kände igen sig i partiets verklighetsbeskrivning.
Katrine Kielos: Det var ett misstag att inte gå in hårdare i jobbfrågan.
Klas Gustavsson: Efter förra valet konstaterade SAP:s analysgrupp att man inte vinner val i en valrörelse utan under mandatperioden. Den slutsatsen gäller rimligen, fast omvänt, även när man förlorar. Det som bör kritiseras är den förda politiken: misslyckandet med sysselsättningen och det växande utanförskapet.
I valrörelser är socialdemokratin en förutsägbar boxare med bara två slag i repertoaren. Den ena att man inte vill sänka skatter utan i stället använda pengarna klokt. Den andra att partiet kan regera och bevisat det. Man säger inte mer. Så visionslösa har de varit i rätt många valrörelser nu.
Katrine: Om budskapet bara är att man kan rådda skutan, så är det klart att ingen ser skillnad. Då kan lika gärna nån annan rådda. Människors vilja till förändring hänger på så vis samman med socialdemokratins tilltagande brist på ideologi.
Nisha: Sossarna tänker bara strategi. Jag har sett det där från insidan av regeringskansliet när jag arbetade hos Jens Orback. All politik man genomförde, alla propositioner man lade, alla utspel, allt genomsyrades av bara en enda sak: att vinna valet. Så upplevde i alla fall jag det. De idéer man trodde sig förlora röster på skrotades. Även när alla visste att de skulle bidra till en bättre framtid. Frågan om delad föräldraförsäkring är ett tydligt exempel att man inte längre vill gå före och bilda opinion. Det här överstrategiska förlorade socialdemokraterna valet på. Hjärtat försvann ur politiken.
Klas: Det enda roliga i valresultatet är trängselavgifterna i Stockholm. Den frågan illustrerar just detta. I den här frågan gör alla partier bort sig nu. De enda som klarar sig är miljöpartiet som hela tiden stått upp för sin åsikt, oavsett opinioner. Annika Billström läste däremot bara opinionsundersökningar och är därför helt av banan.
Vad måste hända nu, i ett kort perspektiv?
Nisha: Många människor måste bytas ut. Det var självklart att Göran Persson skulle avgå. Men det handlar även om alla runt omkring honom. Hela det skikt av ryggdunkare som accepterat en ledarstil som inneburit att ingen vågat opponera sig, att det inte förts någon som helst diskussion i partiet, måste gå. Det handlar om både politiker och tjänstemän. Nu försvinner alla från Statsrådsberedningen och jag hoppas att inte en enda därifrån släpps in på partikansliet.
Är partiets inre liv det mest akuta?
Nisha: Ja, och ledarskapet måste förändras. Det måste bli mycket mer öppet och eftersträva högt i tak och ett tolerant klimat där människor vågar säga sin mening utan att riskera åka ut för alltid så har det faktiskt varit, ingen har vågat säga ifrån för då har de riskerat hela sin politiska karriär.
Jag märkte ju hur man på regeringskansliet inte vågade ta vissa politiska beslut. De var rädda att högsta ledningen skulle slå tillbaka. Det fanns en ständig rädsla.
Katrine: Jag har mindre erfarenhet än Nisha men kan bekräfta allt hon säger. De som inte ville vara ja-sägare, eller fattade att de måste vara det, har slängts ut. Det händer på väldigt låg nivå, redan i SSU- och studentklubbar.
Det låter som en hård disciplinering och en rädslans kultur?
Katrine: Javisst är det så. Men disciplinerade människor lär sig också politikens hårda spel och det har partiet haft nytta av. Men det är förödande för den idépolitiska utvecklingen när alla bara nickar och säger ja.
Nisha: Det fanns inga sunt självkritiska människor kvar i regeringskansliet eller partihögkvarteret. Alla hade flytt. Ingen stod ut med arbetsklimatet och ledarskapet.
Klas: Man kan titta organisationssociologiskt på det. Ett parti består av väljare, sympatisörer, medlemmar och förtroendevalda alla dessa skikt minskar. Men så finns de anställda, de som Nisha pratar om. När Ingvar Carlsson började var det en handfull politiska tjänstemän på regeringskanslierna. När han blev statsminister 1994 var det 104 anställda. Förra sommaren var det 161. Partierna består numera av en massa tjänster man kan få. Och det är bara där de växer. Det skapar en viss typ av kultur. Det ideella försvinner och ersätts av det professionella.
Nisha: Du har en poäng, men man kan inte bara se siffrorna. Politiken har expanderat. Arbetet ökat. Men det finns 70 tjänstemän på partikansliet. Av dom jobbar 50 med organisationsfrågor, 15 med spinn och kommunikation. En eller två har uppgiften att tänka politik. Det säger mycket om tillståndet. Det är otänkbart att Marita Ulvskog kan sitta kvar efter det här valet. Hon måste gå.
Klas: Ingen av de som jobbat med omvärldsanalys, sätta dagordningen, skapa bilder och spinn har skött sitt jobb. Det är enkelt att se. Dom måste ju bytas ut. Nu måste partiet börja fundera över det politiska innehållet.
En utländsk korrespondent uttryckte sin förvirring att de konservativa framställde sig som reformpartiet och socialdemokraterna framstod som det nöjda och försiktiga partiet. Hur har det blivit så?
Katrine: Så är det inte, men det är bilden alliansen och media lyckades fästa. Men vi misslyckades att bemöta och vända föreställningen.
Nisha: Men i viss mån stämmer ju bilden. Socialdemokraterna har inte vågat utveckla sin politik, inte vågat göra något åt integrationsproblemet, jämställdheten eller föräldraförsäkringen. De har inte vågat stöta sig med sina egna väljare. Samtidigt finns det en väldigt progressiv kraft kvar i partiet och den märktes på partikongressen. Men sedan töms energin eftersom vi inte vågar gå före och visa vägen.
Klas: Jag ser inte den förändringsbenägenheten. Under förra valrörelsen sade Göran Persson så här: »Socialdemokratin har inte fått regera Sverige alla år tack vare alla vallöften, utan eftersom man kunnat hantera de oväntade kriser som dykt upp. Budskapet var att vi handlar när det är kris. Aldrig annars. Vi tänker inte lova reformer, för vi planerar inga. Men under den här mandatperioden kom en kris tsunamin som man inte klarade att hantera, och då rasade trovärdigheten. I stället för förändring erbjuder socialdemokratin trygghet.
Katrine: Socialdemokratin har köpt bilden att makt bara innebär statsmakt. Politiken ses som »makten« i samhället ansvarig för allt som sker, man glömmer helt att den både kan och bör vara ett verktyg att balansera orättvisor sprungna ur andra mer grundläggande maktrelationer: män-kvinnor, arbete-kapital. Ett parodiskt exempel var när Maud Olofsson i slutdebatten ville hålla regeringen ansvarig för att antalet anmälda våldtäkter under mandatperioden ökat med 45 procent. Problemet är att vi socialdemokrater inför sådana påståenden ställer oss i försvarsställning i stället för att ifrågasätta själva utgångspunkten. Gällande synen på vad makt är har vi tyvärr delvis köpt liberalismens märkliga verklighetsuppfattning om att den enda politiska maktrelationen är den mellan individ och stat. Vi måste återgå till att stå för att vi går i opposition mot orättvisorna: patriarkatet, klassamhället. Liberalerna har sålt på oss någon föreställning om att man inte kan göra detta när man innehar statsmakten, det måste man kunna, annars hade vänsterpolitik med parlamentariska medel varit omöjlig och socialdemokratins historia i Sverige visar att den inte är det.
Klas: Inom socialdemokratin betraktar man sig själva som att »vi är alla statsmän.«, som Olof Palme en gång uttryckte det. Det där är en förrädisk föreställning som är stark. Den hänger samman med kopplingen till makten och att socialdemokratin är det statsbärande partiet. Alla måste ta ansvar, man måste vara pragmatisk och realistisk. Nu har politikens utrymme krympt, man kan inte leverera på samma vis, men har behållit bilden av ett parti med stor makt.
I opposition finns nu chansen att göra upp med den där bilden. Jag anser att socialdemokratin bör arbeta för en framtida koalitionsregering. Då skulle kopplingen mellan socialdemokrati och regeringsmakt lösas upp. Det blir ett parti bland många med radikal dagordning. Så är det i hela Europa. Varför inte här?
Nisha: Ja, jag tror också att arbete för en framtida koalitionsregering är lösningen på det här problemet.
Nisha har skrivit i Aftonbladet om socialdemokratins åldersproblem och att partiet vid två val haft målsättningen att hälften av kandidaterna ska vara under 40 år. I båda valen har man misslyckats nå målet. Är det här en orsak till förstelningen?
Nisha: Jag vet inte. Men det finns en partikultur att man ska jobba sig upp i partihierarkin, att gamla går före och att alla platser gäller livet ut. Man kickar inte ut riksdagsledamöter som suttit 40 år. Det måste vi börja göra.
Klas: Redan i den amerikanska konstitutionen fanns ju medvetenhet om behovet av uppdragsrotation. Det är ju enkelt att införa rotation för både politiska uppdrag och tjänstemannajobb. Och så bör man sänka lönerna för att öka rörligheten. Det skulle lösa en del av de förstelningsproblem vi pratat om. Miljöpartiet har gjort det. Deras regler fungerar. Varför kan inte vi göra samma sak?
Nisha: SSU har föreslagit att tre mandatperioder ska vara det normala. Sedan bör man avgå. Men det avvisades på partikongressen.
Klas: Problemet är bara att yngre företrädare inte verkar bättre än de äldre. De har ju med sig hela den sjuka kultur som verkar prägla alla ungdomsförbund. Folk blir krigsskadade av konflikter i de egna förbunden och mellan partierna. Det är därför partitjänstemän sitter och skickar kränkande mail. Man lever uteslutande med människor som tycker det viktigaste av allt i livet är att partiet vinner.
Nisha: Vi måste göra det moderaterna gjorde efter Bo Lundgrens avgång: rensa ut allt.
Ni verkar efterlysa en kulturrevolution, men var finns revolutionärerna?
Katrine: Jag tror på feministerna. Det är därifrån förändringen kommer. Där finns stark opposition och många starka kunniga personer på väg upp. Många av dom är feminister i första hand och socialdemokrater i andra, och just det tror jag är väldigt bra. Under senare år har det skett en tyst förändring nerifrån.
Nisha: Ja, och det kommer krypa upp till ytan nu. Särskilt om det blir en kvinnlig partiordförande i mars.
Klas: Jag känner mig mer desillusionerad. Det är sant att diskussionerna om föräldraförsäkringen på kongressen var kul. Där fanns både mobilisering och en vilja att ta strid. Det har funnits liknande stridslust kring en del EU-kritiska nätverk. Men det finns också en annan sak som rör sig. I Göteborg gick ju socialdemokraterna fram. I kommunerna har politikerna en autonomi gentemot partiledningen i Stockholm. Det är många kommunalråd som är förbannade och vågar säga det eftersom de har egen maktbas. Så hoppet är den osannolika kombinationen Göran Johansson och feministerna.
Nisha: En förklaring till Göran Johanssons seger i Göteborg är just att han vågat ta strid med partiledningen. Han har satt Göteborg före partiet, lämnat VU och öppet sagt att här råder konflikt. Det är precis vad vi behövt och saknat. Det är bara två personer som vågat kritisera Göran Persson: Nalin Pekgül och Göran Johansson. De har satt politiken före makten i Stockholm. Det gör dom populära. Från liberalt håll sägs ofta att sossar är självgoda. Min erfarenhet är att de tvärtom saknar självförtroende och är rädda för allt som kan hota det lilla som återstår. Ibland tror jag till och med att socialdemokrater är osäkra på vad socialdemokrati egentligen är.
Varför är det så?
Katrine: Ja, så är det verkligen. Och det är svårt att förstå. Det är ett parti som regerat extremt länge. Sverige är framgångsrikt: hög tillväxt, jämställdhet, framgångsrika i att hantera globaliseringen. Landet ligger högt i alla jämförande mätningar. Men ändå har vi en socialdemokrati som hela tiden känner sig jagad av medierna, som inte vågar tänka framåt eller stå för sin politik. Jag förstår inte vad det kommer ifrån.
Nisha: Det är bristen på självförtroende som gjort att man inte vågat vara opinionsbildande och gå före. Man ska inte underskatta den hårda press som kommit från opionsbildare under de senaste 20 åren. Den har satt sina spår.
Vad menar ni skiljer socialdemokrati från andra ideologier, vad är kärnan?
Katrine: Den fackliga rörelsen är väldigt viktig för att definiera socialdemokrati. Och jag tror att det är helt fackets förtjänst att socialdemokratin inte glidit i väg ännu mer mot liberala idéer de senaste åren. Det handlar kanske inte om ideologi, men en praktisk koppling som för politiken rakt ner på verkstadsgolvet. Därför blir det pragmatiska draget viktigt. Man är bra på att omsätta vänsteridéer i praktisk politik.
Nisha: Kanske anstränger vi oss för mycket för att definiera vad vi är. Socialdemokrati är helt enkelt att genomföra ett välfärdssamhälle och behålla makten. Men för tio-tjugo år sedan stelnade viljan att utvecklas vidare.
Katrine: Att socialdemokratin har den där rörligheten gör det möjligt för till exempel feminister att ta plats i partiet. Vår osäkerhet är en tillgång. Det farliga är att tänka som P-O Enquist när han säger: socialdemokratin är jag, ibland är partiet med mig, ibland mot mig. Som att det skulle finnas nåt slags ren socialdemokrati i idévärlden.
Klas: Ofta säger sossar att vi måste diskutera våra värderingar. Det måste vi inte alls. Vi behöver prata om makt inte om värderingar. Det finns en materiell bas och det är den som gäller. Man kanske kan säga att socialdemokrati är en speciell politisk kultur. Det finns en tanke att samhället ska hålla samman, ingen ska till exempel slås ut.
Sammanhållningen uppnås genom jämlikhet. Utöver det finns tanken om deltagande. Och sedan en solidaritetstanke. Det där tror jag är en socialdemokratisk stomme som håller även i framtiden. Under 1990-talet genomgick den europeiska socialdemokratin ett förnyelsearbete under namnet »Den tredje vägen«, vilken jag var kritisk mot. Vi ser nu slutet för denna »Tredje vägens socialdemokrati«. Vad som måste till är en radikal förnyelse och maktkritik.
Alla pratar om bristen på visioner och framtidsidéer. Men vad är det socialdemokratin egentligen bör sträva mot?
Katrine: Oj, oj, det är svårt. Det gröna folkhemmet där oljeberoendet upphört är en sådan framtidsidé som redan är på god väg att förankras. Men sedan måste man börja förstå att folkhemmet byggt på kvinnors underordning: kvinnor gör samma jobb de alltid gjort men nu till låg lön i offentlig sektor. Hur skapar man ett välfärdssamhälle som inte parasiterar på kvinnors kärlekskraft? Det är den stora frågan. Jag vet inte hur ett sådant samhälle ska organiseras, men det är socialdemokratins verkliga framtidsuppgift.
Nisha: Det är verkligen helt rätt. Vi har skrivit lagtexter och pusslat här och där, men inte tagit ett jämställt samhälle som stor sammanhängande fråga.
Katrine: Socialism och socialdemokrati är bra, men båda formades av män utifrån deras villkor och behov. Det är dags att inkludera hela mänskligheten nu.
Klas: Klassperspektiv och kritik av kapitalismen har förskjutits och det tycker jag är allvarligt. Ta arbetslöshetsfrågan. Den kan tolkas och artikuleras på många olika sätt: »det är fackets lönekrav som driver upp den«, »det är kvinnornas utträde på arbetsmarknaden«, »det är invandringen«. Men som socialdemokrat bör man väl säga att kapitalismen inte klarar att korrigera arbetslösheten. Samhället måste ingripa och på så vis gå i närkamp med ett ekonomiskt system. Men det säger man inte längre. Man står inte för den kritiken. Att ta kravet om full sysselsättning på allvar är systemförändrande. Likaså om man gick andra vägen, som miljöpartiet, och ställde krav på medborgarlön.
För 30 år sedan skulle socialdemokrater sagt att kritiken av kapitalismen syns i striden för demokrati och inflytande på arbetsplatserna. Gäller inte det längre?
Katrine: Jag skulle inte sätta den frågan på agendan. Att demokratisera arbetet och ägandet som man tänkte sig då är av olika skäl inte längre önskvärt eller möjligt.
Nisha: Jag vill återvända till det Klas sade om den socialdemokratiska idén om ett sammanhållet samhälle. Där finns en stor uppgift att omformulera det »vi« som finns i svenskheten. Det gäller att skapa ett nytt »vi« där alla som bor i Sverige är inräknade. Vi behöver hitta ett nytt svar på vem som är svensk.
Katrine: Det är alltid kvinnor som offrat sig för att hålla samman välfärden, samhället, socialdemokratin, svenskheten. Och ändå värderas vårt arbete lägre. Vi har bilden att Sverige är världens mest jämställda land, men så är det inte längre. Där väntar ett gigantiskt systemskifte att släppas loss. Vem ska då efterträda Göran Persson?
Klas: Jag vill ha två partiledare, att vi tar över miljöpartiets modell. En man och en kvinna. Vi kvoterar. Och vi står för att den kvoteringen är bra.
Nisha: Det kan lösa sig själv. Om det blir Margot Wallström, så behövs en annan som tar debatterna i riksdagen. Andra starka namn är Mona Sahlin och Carin Jämtin.
Katrine: Ja, varför inte göra som miljöpartiet? Det är bra. Då skulle arbetsbelastningen minska och kontakten med vardagslivets villkor öka. Det skrämmande med Reinfeldt är att han har en kock, en barnflicka, en dietist och en personlig tränare. Varje dag får han med sig två matlådor och för sms varje gång han ska äta. Jag vill inte ha politiker med så dålig koppling till vanligt liv att han inte ens klarar sin kosthållning. Vi vill inte ha elitidrottare. Vi vill ha vanliga människor.
Per Wirtén