Ny dagordning. Dags att riva partiborgarna. Om socialdemokratin inte kastar gamla bojor väntar öknen.

Den store rorsmannen har lämnat scenen. Alla stora – eller låt oss säga dominerande – ledare lämnar ett tomrum efter sig. Göran Persson är i detta avseende inget undantag. Han avgång valnatten den 17 september var lika överraskande som hans makttillträde ett decennium tidigare. Tio år är en politisk evighet, gränsen mellan succé och fiasko hårfin. Var det inte helt nyss han stod där med rosor i famnen och utkorades till segrare?

Vänsterpartierna och miljöpartiet är slagna men inte tillspillogivna. Besegrade men inte på förhand evigt förpassade till oppositionens maktlösa värld. I dagsläget skiljer 2 procentenheter mellan de två blocken. 2002 var det 9 procentenheters skillnad till vänsterns fördel. Varför känns då denna borgerliga valseger så ödesmättad?

Formandet av alliansen har strukturomvandlat den borgerliga delen av den politiska sektorn. Om vänstern står kvar där den nyss förlorade väntar ett slags ökenvandring och kassaskåpssäkra framtida valnederlag. Det är dags att sätta upp en dagordning för slagna partier:

Bryt med tystnadens och rädslans kultur

Särskilt socialdemokratin har i regeringsställning förlamats av en allmänt spridd rädsla att göra fel – snarare än en vilja att göra rätt. Som en följd av detta har strategivalen varit en fråga för en mycket liten krets i partiernas ledning. Medlemmarna och medborgarna har gjorts främmande till sina egna partier. I hög grad är detta en ledarskapsfråga. Men rör också partiernas inre kultur. Här har nog miljöpartiet en del att lära de andra. Politik är inte att riskminimera. Det är att vilja något. Tillsammans med andra.

Flytta högkvarteren

Socialdemokraternas Sveavägen 68 är inte längre symbolen för politisk kreativitet och folklig förankring, snarare stagnation och brist på öppenhet. Omgärdat av en symbolisk barriär och en slutenhetens kultur. Både ideologiskt och teoretisk fördjupning och grundläggande organisationskunskaper saknas. För att signalera en nystart borde socialdemokraternas rent fysiskt byta lokaler. Förhoppningsvis kan självtillräckligheten försvinna på kuppen. Delar av partihögkvarteret borde för övrigt förläggas i någon av Stockholms förorter, i Flemingsberg eller i Skärholmen. I ännu hög grad gäller allt detta vänsterpartiets Kungsgatan 84 där den kommunistiska dimman ännu fördunklar sikten.

Media och rörelse

Aldrig förr har den liberala pressens grepp över opinionsbildningen varit tydligare än valrörelsen 2006. Myten om vänstervridningen i medierna är en populär myt på högerkanten. Men det gäller inte bland dem som faktiskt skriver om politik och ekonomi. Och de borgerliga partierna vann makten över dagordningen i år. Med råge. Här räcker det inte att i största allmänhet längre gnälla på media, vilket är legio inom delar av arbetarrörelsen. Här krävs ett mer offensivt och modernt förhållningssätt. Samt att vänstern skaffar sig en mediestrategi.

•Slaget står i storstäderna

Den moderata valsegern i landet beror framför allt på en enorm sving i Stockholm, vilken förmodligen avgjorde valet. Vad beror detta på? Varför är bilden en annan i Göteborg och i Malmö? En del av svaret är säkert att folkomröstningen om Göran Persson gav störst negativt utslag i Stockholm. Men socialdemokratins svaga ställning i stadens huvudstad är inget nytt fenomen, tidigare vägdes det upp av vänsterpartiets relativa styrka i Stockholm. Tillsätt en kriskommission för Stockholm! Flytta ut från maktspelet i Stockholms innerstad och Stadshuset. Placera ombudsmän och expeditioner i förorterna. Sörj inte makten, organisera återerövringen!

Vänstern är internationell

Den gångna valrörelsen saknade ett internationellt perspektiv. Var fanns EU och de stora globala frågorna? Allt detta är förstås en tragisk paradox. Vi är mer integrerade i världsekonomin och mer påverkade av beslut inom EU än någonsin tidigare. Ändå var de internationella frågorna helt frånvarande. Detta kan mycket väl ha gynnat högern. Det globala perspektivet sätter in våra nationella frågor i ett större sammanhang. Solidariteten har inga gränser. Högern eftersträvar inte en global demokrati och ett EU som agerar självständigt gentemot USA. Frånvaron av globala perspektiv innebar att engagemanget för en rättvis värld, som omfattas av många unga, inte kanaliserades in i den svenska politiken.

•Jobben och rättvisan

Socialdemokratin hade ett dubbelbottnat problem inför årets val. De ekonomiska klyftorna minskar inte, snarare fortsätter eliten att dra ifrån. Samtidigt stod alldeles för många utanför arbetsmarknaden trots den höga tillväxten. Detta skapade ett utrymme för alliansens så kallade jobbpolitik. Det är ofattbart att socialdemokratin inte förmådde utmana moderaterna när det gäller jobb och företagande, nyss antog ju socialdemokraterna ett särskilt företagsprogram på sin så kallade tillväxtkongress. Vad blev det av? Det är dags att tillsätta en arbetsgrupp och föra en bred diskussion om hur ett långsiktigt program för full sysselsättning och ökad rättvisa ska kunna förverkligas i vår globala värld och i EU. Vänsterns sociala ingenjörer måste sättas i arbete! En bred och öppen diskussion ska föras parallellt!

Den främlingsfientliga myllan

Ett högerextremt och främlingsfientligt parti står och knackar på Sveriges riksdag. Om inget radikalt händer kommer de in nästa gång. Sverigedemokraterna har lyckats vinna röster eftersom de utnyttjar reella sociala problem, som arbetslöshet och brottslighet. Men mycket av detta är också imaginära hot som odlas av folkliga myter och förstoras av mediernas fokusering på risker, brott och våld. Vilka tenderar att göra landets nya medborgare till syndabockar.

Här krävs en hel del: Radikala åtgärder för att återupprusta den sociala infrastrukturen i eftersatta kommuner och bostadsområden. Organisera återigen det konkreta folkrörelsearbetet och överlåt inte detta till sverigedemokraterna! Inled ett brett folkbildningsarbete för att bekämpa medierna alarmism när det gäller brott och våld. Främlingsfientligheten kan inte tigas ihjäl!

Politikens matematik är enkel

Två felslut kommer att leda fel. Det ena är att säga att valet förlorades bara på grund av bristande mobilisering bland LO-medlemmarna. Det andra är att hävda att det bara berodde på att medelklassen vände vänstern och den gemensamma solidariteten ryggen. Båda ståndpunkterna riskerar att leda in i två lika klaustrofobiska återvändsgränder. I politiken finns en enkel matematik. Två slår den tredje. Vänstern måste behålla och öka sitt stöd bland LO-medlemmar och de som står längst ner på klasstrappan, eller bland dem som står utanför trappan överhuvudtaget! Men det gäller också att skapa en allians med medelklassen. Det är nyckeln till den generella välfärdsmodellen.

Detta var inte allt. Men kan diskussionen börja här finns det hopp. Annars är nog återkomsten åtminstone två mandatperioder borta.

Håkan A Bengtsson