Hur ska jag kunna försvara en terroristmisstänkt brittisk islamists fri- och rättigheter om jag sviker danska karikatyrtecknares?

Jag hade fel. Det har snart gått ett år sedan Danmark, Europa, Mellanöstern, Sydostasien drabbades av en handfull rätt taskiga karikatyrer. Ambassader brann och människor dödades. Det formades snabbt en europeisk konsensus att i en demokrati har en tidning rätt att kränka andra, som Jyllands-Posten gjorde. Men att publiceringen var helt omdömeslös. Jag tyckte det var en rätt självklar slutsats.

Nu skriver jag att jag hade fel. Kanske för att markera en tilltagande osäkerhet. För i grunden har jag inte ändrat mig. Rätten att kränka grupper i samhället – vita män, bögar, judar, ateister, liberaler, feminister, funktionshindrade eller vilka som helst ¬– är en nödvändig avigsida i demokratin, men med svårtolkad gräns vid ”hets mot folkgrupp”.
I debatten om karikatyrerna hamnade tyngdpunkten vid tidningens dåliga omdöme och hela den danska kontexten av konservativ kyrklig nationalism, rasism och islamofobi. Det var kanske där jag nu tycker det blev fel. Fler borde hävdat rätten att publicera, rätten att ha taskigt omdöme, till och med rätten att vara rasist utan att bli hotad till livet.

Det är nåt som gnagt och skavt hela hösten. Förmodligen känslan att hoten mot den här friheten ackumuleras. Det börjar helt enkelt bli för mycket.

Den israeliska ambassadören Zvi Mazels angrepp mot Dror Feilers och Gunilla Sköld Feilers installation ”Snövit och sanningens vansinne” på Historiska muséet i Stockholm framstår nu tre år senare som en symboliskt viktig händelse. Mazel gick kalkylerad amok inför tevekamerorna för att framkalla rädsla och inskärpa att kritiker av Israels politik ska akta sig. Syftet var inte så annorlunda än många islamisters och konservativa muslimers efter karikatyrerna.

Sedan november 2004 har mordet på Theo van Gogh och hoten mot Ayaan Hirsi Ali präglat Holland. I Frankrike har filosofen Robert Redeker nu i höst tvingats under jorden efter en artikel i Le Figaro där han brände på med sitt förakt för islam och Muhammed.

I Ryssland mördades samtidigt Anna Politkovskaja som var en av Putinregimens skarpaste kritiker. Just nu rasar en infekterad debatt i USA sedan polska konsulatet ställt in en föreläsning där den liberale historikern Tony Judt skulle prata om proisraelisk lobby. Orsaken verkar vara oblyga påstötningar från militanta israelaktivister och antisemitjägare i Anti-Defamation League. Och i Berlin har Deutsche Oper fått kalla fötter efter att en uppsättning av en gammal Mozartopera utsatts för anonyma hot från muslimska aktivister. I Sverige har regeringens utredare av rasdiskriminering hotats och trakasserats.

Det finns inga kompromisser med hotstrategin. Syftet är att göra oss rädda genom ett slags lågintensiv terror. Vi säger det ofta så här allmänt. Men när det smäller till, som i karikatyrerna eller Mozartoperan, händer det att vi blir lite mer förstående. Det är egentligen inte så underligt. Och det är här det blir svårt – när försvar av abstrakta idéer plötsligt hamnar i sociala och politiska minfält laddade av ojämlika maktrelationer. Hat mot islam riktas mot människor som redan ligger: utmobbade i global politik, diskriminerade i svenska städer.

Hur komplicerade ställningstaganden kan bli fångas mirakulöst i Ian Burumas nya reportagebok Murder in Amsterdam, om morden på provokatören Theo van Gogh och stenhårt antimuslimske Pim Fortuyn samt dödshoten mot den sekulära fundamentalisten Ayaan Hirsi Ali.

Jag har tänkt mycket på själva upplevelsen att läsa Burumas reportage. För när jag läste tyckte jag mig förstå frågans alla aspekter, det var som att svaren på gåtan låg i min hand, lite som att titta in i det fint mejslade landskapet i en snöglob. Men efteråt var den där känslan att förstå omedelbart förlorad.

Buruma skriver reportage, rekons1rar berättelser, möter människor, går på gator, tittar på teve, är på plats. Ett socialt landskap ritas upp. Plötsligt blir glappet mellan abstrakta principer (som måste försvaras) och det dagliga livets pressande maktlöshet, diskriminering, ofullkomlighet (som måste reformeras) påträngande tydligt. Hans berättelse fäller en hård dom mot de som till varje pris ville försvara rätten att smäda och kränka, men saknade lyhördheten för livet på gatan, i trapphusen och på shoppinggallerian. Hans porträtt av Hirsi Ali är en oförglömlig bild av tragisk kollision mellan principfast mod och monologisk stumhet. Även försvaret av rättigheter och yttrandefrihet kan bli fundamentalistiskt intolerant – och slå tillbaka med förfärande kraft.

Boken förmedlar en erfarenhet, som jag tror författaren var omedveten om när han skrev, att det bara är mitt i bruset bland människors rörelser, inne i själva reportageskrivandet, man kan greppa läget. Friheten och rätten är situationsbunden. Det är inte bara jag som tappar känslan av insikt när jag slår igen boken, så fort Buruma själv lämnar reportaget för att redogöra för mer abstrakta principer blir han lika valhänt som alla andra.

Men tricket är att reportaget aldrig blivit så klargörande om han inte haft med sig sitt principiella försvar för rätten att smäda när han landade i Amsterdam, och har kvar det i resväskan när han åker därifrån.

Buruma drar samtidigt slutsatsen att smädandets kultur rimmar illa med demokrati och upplysningsarv – även om van Gogh, Fortuyn, Hirsi Ali och Jyllands-Posten försvarar sig med just de idealen.

Frågan är hela tiden vilket som ska betonas, var man ska lägga sin energi i den offentliga debatten. Och det är där jag tycker mina egna ställningstaganden skaver.

Jag undrar ofta vad som hänt med de danska karikatyrtecknarna. Till exempel Lars Refn som i sitt bidrag skrev, på persiska, att >>journalisterna på Jyllands-Posten är reaktionära provokatörer<<. Jag ringer Dick Schyberg på Tecknaren, en tidning som haft upphovsmännen i fokus under kalabaliken. Schyberg kontaktar just Refn och samtalet bekräftar min misstanke, att de fortfarande lever under hot även om polisbevakningen blivit lite mindre påträngande. Är det ett acceptabelt straff för dåligt omdöme, att hamnat i fel sällskap eller vara islamofob? Tycker vi det?

Och hur ska jag kunna försvara en terroristmisstänkt brittisk islamists fri- och rättigheter om jag sviker danska karikatyrtecknares?

Per Wirtén