Utredningen om de så kallade apatiska flyktingbarnen har kritiserats hårt. SVT:s Uppdrag granskning anklagade den för att vilja dupera allmänheten och utmåla asylsökande som bedragare. Men var det sant? Läs Jesús Alcalás granskning i årets första Arena special.

De apatiska flyktingbarnen. Uttrycket väcker starka känslor. Debatten om de apatiska flyktingbarnen har gått i vågor; ibland har den varit häftig och intensiv, ibland har den mattats av. Men när helst uttrycket ”apatiska flyktingbarn” har dykt upp, har det väckt starka känslor. Också hos mig.

Debattinläggen är så tvärsäkra. Allt som är tycks bara kunna vara på antingen det ena eller det andra sättet. Följden blir en logik som fogar sig efter den valda infallsvinkeln. Och så också, kanske allra tydligast i och med det uppmärksammade teveprogrammet ”Spelet om de apatiska barnen” (Uppdrag granskning, 19 september 2006); två vaneblickar som söker det entydiga och förenklade: myndigheternas och mediernas. Båda befästa som skyddsvallar mot tvivlen. Men är det så vi ska närma oss de plågade apatiska barnen? Är detta den rätta hållningen: stängda perspektiv?

Det finns ett annat förhållningssätt, ett i vilket de apatiska barnen inte blir till suddiga gestalter klämda som mellan sköldar av andras åsikter om dem. Jag rotar i utredningar, rapporter och mediegranskning rörande de apatiska barnen. Jag gör det och jag ser en långt mer komplicerad bild.

Det var ingen lätt uppgift Marie Hessle fick. Utsedd att vara så kallad nationell samordnare fick hon regeringens uppdrag att kartlägga, analysera, förebygga och förhindra förekomsten av apatiska flyktingbarn. Det är alltså knappt riktigt att tala om en statlig utredning. Det är både en utredning och en arbetande ad hoc-myndighet. Ingen lyckad kombination. En svårförenlig sammanblandning av uppgifter som kan få vem som helst att känna sig otillräcklig.

Men varför välja Marie Hessle? Var det för att hon hade förutfattade meningar om orsakerna till – så sade man – ”epidemin”? Var det för att hon delade migrationsminister Barbro Holmbergs uppfattning att en hel del apatiska barn inte var apatiska på riktigt? Marie Hessle har varit – och är – hårt kritiserad. Kritikerna menar att hon fick utredningsuppdraget just för att hon tyckte som Barbro Holmberg. Hon är ett de hårdföras redskap. Det hon föresatt sig att bevisa är att apatin är simulerad och att föräldrarna manipulerat sina barn.

Den här bilden är den massmediala och därför också den som etsat sig fast hos människor som engagerat sig för barnen och för flyktingar i största allmänhet. Men är bilden sann? Eller annorlunda formulerad: Är den bilden verkligen entydig?

Hösten 2002, när det massmediala intresset för de apatiska barnen ännu var så gott som obefintligt och endast de mest engagerade och insatta brydde sig om dem, skrev ett antal läkare och psykologer ett brev till regeringen. I det dagliga arbetet – skrev de – möter vi flyktingbarn som liksom vänt livet ryggen och ”gett upp” livsviljan.

Är regeringen medveten om hur illa dessa barn mår? Skribenterna är djupt oroade och manar till insatser.
Psykologen Marie Hessle, tillika enhetschef för BUP:s flyktingenhet i Stockholm, var en av initiativtagarna till och undertecknarna av brevet. Och brevet var i sin tur bara ett av de steg som en grupp djupt bekymrade läkare och psykologer tog för att få politiker och allmänhet att förstå situationens allvar. Ett annat var att bilda ett barnpsykiatriskt nätverk. Också bakom detta nätverk stod Marie Hessle.

Nåväl, i september 2004 accepterade Marie Hessle uppdraget som utredare och nationell samordnare. Hon började med att knyta till sig en sociolog, docenten Nader Ahmadi som blev forskningsledare och den som skulle författa och ansvara för utredningens rapporter. Hon kallade också in en grupp sakkunniga vars uppgift skulle vara att ur psykosomatisk infallsvinkel bedöma och diskutera enskilda fall. Något senare bildade hon även en samrådsgrupp sammansatt bland annat av företrädare för socialstyrelsen, migrationsverket, Röda korset, Rädda barnen och barnombudsmannen.
Så började arbetet. Och med det förhoppningarna, motsättningarna, frågorna, upprördheten, kritiken. Eva Kjellberg, överläkare och verksamhetschef för BUP Gällivare-Kiruna hoppas:

Inom vårt upptagningsområde BUP Gällivare-Kiruna finns två asylmottagningar med 1200 platser, ca 300 barn. Mycket av vår tid och energi ägnas förstås åt dessa barnfamiljer…Vi har redan ett smidigt samverkansarbete där slutenvården ingår men periodvis är detta verkligen på gränsen till vad vi klarar av. Framför allt är det frustrerande och plågsamt att se barnens mycket utsatta situation utan att kunna hjälpa dem. Vad görs på överordnad nivå? Finns några tankar på allmän asyl till barnfamiljer som väntat här i flera år? Är det till Dig vi ska föra fram vår stora oro och eventuella önskemål? (mejl till Marie Hessle, 2004-11-22).

Doris Öhlund, familjeterapeut i asylteamet på Skellefteå lasaretts barnpsykiatriska mottagning, funderar: Jag tänker mig att vissa barn drar sig undan och utvecklar symtom för att situationen blir för svår och obegriplig men någonstans under resans gång förstår föräldrarna både själva men också från omgivningen att detta kan vara en ny möjlighet. Detta gör att barnet trots symtomminskning (som vi har resultat av) måste fortsätta vara symtombärare men av en annan orsak. Andra barn där symtomutveckling är ”spelad” kan utveckla ett befäst tillstånd av apati om barnet finns på en avdelning eller ett boende där personal har en konstant tillsyn och inte tillåts få små andrum av friskhet som dom kan få i hemmet. Oavsett i vilken ände barnet börjar blir det en mycket svår situation men där jag tycker att vårt synsätt och arbetssätt blir en möjlighet för barnet att få argument och utrymme för ett tillfrisknande (mejl till Marie Hessle. 2004-11-30).

Gloria Osorio, specialistläkare på BUP-Söderhamn, undrar: De flyktingbarn som kommer hit till oss förefaller oftare än i övriga BUP-fall uppvisa s k Münchhausen by Proxi symtom (= en speciell form av barnmisshandel där föräldern skapar eller tillfogar symptom hos barnet och sedan söker vård för detta, för att få uppmärksamhet eller andra fördelar av det). Den kliniska bild vi får har ibland likheter med den som träder fram vid opiat-påverkan. Kan barnen vara förgiftade? Vi tycker det vore bra att kunna skydda barnen från att hamna i en gisslanroll i fråga om vuxnas behov.

Frågan är i det här fallet ställd till Hans Persson, chef för Apotekets giftinformationscentral, men en kopia av mejlet går till Marie Hessle som svarar: Jag följer med intresse fortsättningen. I måndags startade jag ett ”Case finding nätverk” där en liten grupp experter från olika håll tar del av avidentifierade och avslutade ärenden (med barn som givit upp). I ett ärende som omnämndes (familjen hade varit i Sverige) och dök upp i Norge, där 2 barn uppvisade stickmärken i armen. Modern tillstod att hon givit upp dem en drog som finns i hemlandet, Kazakstan … (mejl till Gloria Osorio, 2004-12-02). Hans Persson, alltså chef för Apotekets giftinformationscentral, svarar indirekt (via ett svar han tidigare skickat till överläkare vid Eugeniahemmet Göran Bodegård): En förgiftningsdiagnos ter sig långsökt. Tre här (alla läkare) har läst Din artikel som ju sammanfattar det hela på ett lättgripbart sätt. På basis av vad som där står att läsa kan vi inte få det att stämma in på någon förgiftning på ett entydigt eller rimligt sätt … (mejl 2004-11-12).

Distriktsläkare Christina Klesty och flyktingsköterskan Eva Jansson skriver om sina erfarenheter i Horndal. De har följt upp sex apatiska barn som matvägrat. Från april till november 2004 har flyktingsköterskan gjort täta besök och viktkontroller av barnen. Barnen är i åldrarna 13–16 år. Ett barn kom från forna Jugoslavien, de övriga från tidigare Sovjetrepubliker. Två av fallen aktualiserades vid utskrivning från barnkliniken. Två andra blev aktuella efter tevereportage och tidningsartiklar, de resterande två efter att Migrationsverket respektive barnets förälder tagit kontakt med flyktingsköterskan: Hos nr 1 har det gjorts 9 hembesök på 2,5 månader. Viktökning 3,2 kg på 2 månader. Hos nr 2 har gjorts 17 hembesök på 5 månader varav det vid 4 inte var någon som öppnade. Viktökning 2 kg på fem månader. Hos nr 3 har det gjorts 20 hembesök på 6 månader varav det vid 4 inte var någon som öppnade. Minskat 0,8 kg i vikt på 4 månader. Nr 4 har kommit till mottagningen för vägning 2 gånger innan familjen avvek från Horndal. Hos nr 5 har det gjorts 22 hembesök på 7,5 månader varav det vid 2 inte var någon som öppnade. Har ökat 7,4 kg i vikt på 7,5 månader. Nr 6 har varit föremål för enstaka kontakter juni-juli. Fick PUT (permanent uppehållstillstånd) och familjen har flyttat.

Slutsats: Inget av barnen har förlorat nämnvärt i vikt trots uppgiven matvägran och behov av näringstillskott per os och per sondmatning. Man kan generellt se en viktökning hos barnen….

Göran Bodegård, överläkare på Eugeniahemmet, är upprörd: […] Marie, Se för helvete till att det inte ligger några lik efter dig! […] Sluta och blås mystik kring det hela – ett döende barn är inget mystiskt, det är ett vårdobjekt oavsett hur tillståndet uppstått – och när tillståndet är där så kan inga bestraffningsmetoder i världen häva det, även om mamman är t o m juridiskt skyldig och inte bara psykologiskt … (mejl 2005-01-26).

Utredningens första delrapport ”Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom – kunskapsöversikt och kartläggning” (2005:1–2) kommer i april 2005. Rapporten är huvudsakligen beskrivande. En del av rapporten ägnas statistik. Vad man fått fram är: ett enda apatiskt barn upptäcktes år 2000, 15 barn år 2001, 65 barn år 2002, 143 barn år 2003,182 barn år 2004.

Delrapporten sammanfattar vad nationell och internationell facklitteratur har att säga i fråga om barn med uppgivenhetssyndrom. Sammanfattningen är enkel: vedertagna hypoteser och förklaringsmodeller finns tills vidare inte. Svar man fått från myndigheter och frivilligorganisationer i ett flertal europeiska länder redovisas: nästan inga kända fall av barn med uppgivenhetssyndrom finns i andra länder. Apatiska barn tycks vara en svensk företeelse.

Den andra delrapporten ”Asylsökande barn med uppgivenhetssymtom – trauma, kultur, asylprocess” (SOU 2006:49) kommer i maj 2006. Den är tänkt att vara en fördjupningsstudie och bygger bland annat på intervjuer med flyktingfamiljer, handläggare, vårdpersonal, invandrarorganisationer och offentliga biträden.

Hur togs de här två rapporterna emot? Ja, den första uppmärksammades ganska stort. Kritiken var hård. Teve, radio och tidningar hade inlägg och debatter. Den andra rapporten väckte inte samma uppmärksamhet. Och då den nämndes var det inte utan uppskattning. Det är i varje fall vad som står att läsa i minnesanteckningarna över det möte som Marie Hessles samrådsgrupp höll den 1 juni 2006: ”Rapporteringen i media om rapporten har varit dämpad, neutral och saklig. Det var framför allt den första dagen som tv, radion och tidningar rapporterade resultaten. Några veckor efter detta ordnade vänsterpartiet ett seminarium i riksdagen (med pressträff) där man framförde kritik i sällskap av sedan tidigare kända kritiker. Ingen mediarapportering förekom dock från detta seminarium. Senare har kritik framförts i en debattartikel i Läkartidningen nr 24. I övrigt märks ett för tillfälle svalt intresse för frågan i media.”

Det stämmer säkert. Men så, 19 september, sänder Uppdrag granskning sitt reportage ”Spelet om de apatiska barnen”. Och nu blåste det upp till storm. Efter Gellert Tamas reportage var inga anklagelser mot och fördömanden av Hessles utredning nog fräna. Uppdrag granskning hade slutfört en alldeles egen förundersökning och de misstänkta, Hessle och hennes medarbetare, var utan pardon bevisat cyniska och skyldiga. Och som det brukar vara i den massmediala dramaturgin och debatten blev nu Uppdrag granskning både beviset för den slutliga sanningen och grunden för den mediala, politiska, juridiska, ja, rentav den vetenskapliga förkastelsedomen mot utredarna.

I Göteborgsposten skriver Maria Sköld att Uppdrag granskning avslöjat att utredningen struntat i etablerad forskning och att den förfalskat resultat för att misstänkliggöra de apatiska barnen.

Jag skriver till Maria Sköld och frågar om hon läst utredningen innan hon vidarebefordrade Uppdrag gransknings ”avslöjande”? Har hon faktiskt läst utredningen och hittat förfalskningarna? Var fanns de? Eller – har Sköld inte läst utredningen utan utgått från att Uppdrag granskning aldrig skulle vinkla eller förvränga uppgifter?

Maria Sköld svarar: ”Beskrivningen av Uppdrag gransknings inslag är min egen och jag tycker att det är rimligt att karaktärisera det som ett avslöjande. Vad jag vet har inte heller utredaren reagerat emot uppgifterna i inslaget om att hon inte kontaktat företrädare för etablerad forskning (såsom Bryan Lask) eller att resultat skulle ha förfalskats. I teveinslaget uttalar sig ju en psykolog och ett juridiskt ombud mycket kritiskt därför att de anser att deras uttalanden återges på ett sådant sätt att de verkar stödja uppfattningar de i själva verket vänder sig emot. Vidare bygger utredningen på erfarenheter från en läkare som i programmet erkänner att han egentligen inte behandlat några av de här barnen.”

Men, menar jag, att hänvisa till att utredaren inte tillbakavisat anklagelserna är väl ett svagt argument?

Maria Sköld svarar: ”Din uppfattning tycks vara att en reporter inte kan referera till teveprogrammet utan att också intervjua samtliga personer som förekommer där och läsa det underlag som inte publicerats i utredningen. Det tycker inte jag. Om personer framträder öppet i programmet och säger att de inte blivit kontaktade av utredningen eller att deras uppgifter blivit förvanskade (samtidigt som de visar vad som blev fel), så tycker jag att man kan utgå från det. Tror du inte själv på några uppgifter i media förrän du verifierat dem med intervjupersonerna själva? … Ett kriterium för att bedöma trovärdigheten i uppgifter är givetvis om de efteråt korrigeras av någon berörd person. I det här fallet har det inte gjorts.”

Mitt syfte med att här så utförligt redovisa diskussionen mellan Maria Sköld och mig är inte att ”sätta dit” Sköld eller att framställa henne som en lat och tvivelaktig journalist. Jag tror tvärtom att många, kanske majoriteten, av journalister arbetar och rapporterar på samma sätt som hon. Det är verkligen trögt och tidsödande att själv kontrollera fakta och lusläsa handlingar och utredningar, det vet jag av egen erfarenhet. Men jag ser en stor fara i att journalister har en sådan självklar tilltro till andra journalister. Det som framställs som sanning och avslöjande i ett medium vidarebefordras genast glatt och aningslöst i andra media. Dessutom är det så att Maria Sköld har fel i sitt påstående att utredaren Marie Hessle inte skulle ha tillbakavisat Uppdrag gransknings anklagelser. Ett par dagar efter teveprogrammet protesterar Hessle i radions Studio ett med emfas mot påståendena i Uppdrag granskning.

Läs fortsättningen på artikeln samt Gellert Tamas och Uppdrag gransknings svar i Arena 1/2007, finns i butik den 13 februari.

Läs också brevväxlingen mellan Gellert Tamas och Peter Engelsöy nedan.

Jesús Alcalá