Kampen kring kroppen och ätandet har varit förhållandevis fritt från feministiska insikter och fritagningsförsök. Trots all teori och aktivism har feminismen inte kunna ta sig till kylskåpet och toaletten. Men lämnat kvar en känsla av misslyckande och skam.
Som tidigt uppvaknad feminist tänker jag ibland att jag tagit mig an det feministiska projektet med just den duktighet som jag anklagar det patriarkala samhället för att skapa hos kvinnor. Jag har läst mina poäng i genusvetenskap, frusit på tillräckligt många ta-natten-tillbaka-demonstrationer och har arbetat tusentals ideella timmar i olika feministiska projekt. Jag köper rättvisemärkt mat eftersom jag förstår sambandet mellan olika typer av strukturellt förtryck och jag drar mig inte inför att läxa upp mindre vetande personer när de stereotypiserar eller uttrycker sig rasistiskt, sexistiskt, homofobt. Utdelningen för att ha ägnat så mycket tid och kraft åt egenrannsakan och kritik av omgivningen har dock inte låtit vänta på sig. Belöningen för allt mitt feministiska medvetande och arbete har i många delar av mitt liv varit en fantastisk känsla av befrielse. Feminismen har berikat mitt liv och ökat mitt handlingsutrymme på arbetsmarknaden, i familjen, i det offentliga rummet och inte minst i nära relationer.
Ett område i mitt liv har dock förblivit tämligen befriat från feministiska insikter och fritagningsförsök. Det är kampen kring min kropp och mitt ätande. Här har både de teoretiska och praktiska befrielseprojekten i princip lyst med sin frånvaro. Paradoxalt nog har jag i stället aldrig varit sjukare än jag var under den tid då jag var som mest aktiv i den feministiska rörelsen. Mellan föreläsningarna om performativitet och de nattliga affischeringsaktionerna var jag fullt upptagen med att sticka fingrarna i halsen och räkna mitt kaloriintag. Min ätstörning störde inte min feministiska kamp mer än genom ett malande dåligt samvete över att vara en usel feminist som inte kunde bortse från det mest uppenbara patriarkala påbudet om utseende. Min feministiska kamp störde tyvärr inte heller min ätstörning, vilket kanske är det mest anmärkningsvärda. Av någon anledning gjorde jag aldrig kopplingen mellan det politiska och privata just i fråga om ätande. Det visade sig dessvärre att jag inte var ensam.
Jag minns att jag med viss förvåning kunde konstatera att det inte bara var jag som tömde mig mellan föreläsningarna. Som bulimiker får man en brutal kunskap om hur knepigt det kan vara att göra sig av med spyorna. Att spola ner dem är inte fullt så enkelt som man kan tro. Jag minns att jag åtskilliga gånger med förvåning lutade mig över en av universitetets toaletter bara för att konstatera att den oljiga hinnan i toalettstolen måste vara resultatet av en annan students förehavanden.
Feminismen med all sin teori och aktivism har alltså aldrig kunnat ta sig så långt in i mitt liv att den nått kylskåpet eller toalettstolen. In i sängkammaren tog den sig dock ganska raskt och utan problem. Kanske är det i slaget om sexualiteten som den kvinnliga kroppen oftast fått stöd i min feministiska utveckling. I den mån resonemangen kring kroppen sträckt sig förbi det sexuella fältet upplever jag det som att det har handlat om den eviga frågan om mäns objektifiering av kvinnors kroppar. Det har handlat om hur patriarkatet, genom att tvinga på kvinnor bilder av hur en riktig kvinna ser ut, skapar en armé av kvinnor och män som medlöpare i kampen om att kontrollera den kvinnliga kroppen. Under mina genusstudier tittade vi med avsmak på stereotypiseringen av den kvinnliga kroppen i medierna.
Vi kände oss smarta och lättade när vi, guidade av våra lärare och mentorer, introducerades i förståelsen att normer för utseende naturligtvis är kontextuellt bundet och under ständig förvandling. Och att dessa normer automatiskt innebär att kvinnors kroppar ständigt måste modifieras, tuktas och kontrolleras. Där, precis där, borde det ha hänt befrielsen från känslan av att vara fast i träsket av mat-kontroll-vikt-kontroll borde ha varit inom räckhåll. Men i stället hände ingenting.
Parallellt med att mina ätstörningar bara förvärrades pågick de övriga befrielseprojekten för fullt. Medan folk bröt ihop och kunde göra politiska kopplingar till egna sexuella tragedier eller plötsligt drabbades av kraft att avsluta destruktiva relationer (ivrigt påhejade av alla andra förstås) hände det dock inte en enda gång att någon talade öppet om att maten skulle kunna vara ett problem. Det gjorde inte jag heller. Trots att andras dåligt nedspolade spyor och alltför tunna kroppar skvallrade om att de också kämpade, så blev min känsla av att vara den enda som befann sig i mathelvetet allt större. På så vis fick det ensammaste av alla mina livsprojekt fortsätta.
Jag tror så här i efterhand att min slutsats blev att ätandet var en alltför banal företeelse för att tas itu med inom feminismen; som ett slags olyckligt symptom som skulle lösa sig av sig självt bara vi förstod och kom till rätta med den grundläggande könsmaktsordningen. Men hur går det i så fall att förstå att jag blev sjukare ju mer jag förstod och ju mer motstånd jag gjorde på andra håll i livet?
Ibland leker jag med tanken att jag skulle behövt erbjudas en möjlighet att tänka ett steg längre än den svenska feministiska mainstream-analysen av ätstörningar. Förenklat uppfattar jag den gängse feministiska analysen i frågan som följande:
Patriarkatet skapar en objektifiering av kvinnan. I denna objektifiering finns normer för hur en kvinnokropp ska se ut och uttryckas. Dessa normer skapar i sin tur en under- och överordning av kroppar som lever upp till, eller inte lever upp till, de utstakade normerna. Eftersom att leva upp till normen i fråga ger avsevärda privilegier så införlivar kvinnor dessa normer och gör dem till sina egna för att sedan ägna livet åt att försöka leva upp till dem. För en del kvinnor går detta överstyr och de blir sjuka.
Feministisk analys stannar oftast där och den feministiska aktivism som gör sig gällande i frågan berör i huvudsak de element som redan finns omnämnda: det handlar om att ifrågasätta objektifieringen av kvinnor och att ifrågasätta normer för kvinnors kroppar i det offentliga rummet, till exempel inom medier och reklam. I vissa fall har jag också stött på sammanhang där man arbetar för utökade resurser inom ätstörningsvården. Fokus hamnar alltså på uppkomsten eller behandlingen av ätstörningar.
Inom ytterst få arenor inom nuvarande svensk feminism politiseras den ätstörda aktiviteten. Enstaka författare och konstnärer har tagit viktiga steg i den riktningen, men något samlat feministiskt arbete med den förankringen har inte fått fäste i Sverige. Det är i stället plågsamt tydligt att i den mån den ätstörda aktiviteten diskuteras teoretiskt sker det ofta inom olika individualpsykologiska diskurser. Och där är avsaknaden av strukturellt tänkande uppenbar och skyll på reklamen byts i stället förutsägbart ut mot skyll på mamma. Den strukturella förankringen i det individuella och vice versa är trots allt en av förutsättningarna för alla feministiska befrielseprojekt.
Därför är det anmärkningsvärt att de två perspektiven har så svårt att mötas just i ätstörningsfrågan. Jag hade velat ha och behövt de två tillsammans. Jag ville förstå vad som egentligen pågick inom mig och få det satt i relation till något större än att jag enkom skulle ha låtit mig indoktrineras av H&M-reklam eller inte ammats tillräckligt som liten.
Om feminismen kunnat bistå mig med det som jag sökte, och någonstans också förväntade mig, hade jag troligtvis också kunnat ha tillåtits släppa känslan av skam över att över huvud taget befinna mig där jag gjorde. Just skammen är annars den känsla som jag tydligast kopplar ihop med min ätstörning och mitt feministiska medvetande. På senare år, när jag emellanåt forcerat mitt motstånd att prata om frågan med andra feminister, har jag förvånats över hur många som verkar dela just den känslan. På något sätt skapade min oförmåga att komma tillrätta med mina problem en upplevelse av att vara ovärdig att kalla mig en riktig feminist.
På föreläsningarna om mediers framställning av den kvinnliga kroppen kände jag mig som en förrädare där jag satt och funderade på hur många kalorier jag skulle tillåta mig att äta nästa dag. Jag kände ett aldrig sinande dåligt samvete över att jag helt uppenbart var en av dem som inte lyckats genomskåda patriarkatets metoder utan svalt hela betet med hull och hår. Och framför allt kunde jag inte förstå varför jag inte bara kunde sluta nu när jag presenterats med feminismens förklaring av vad det verkligen handlar om. Jag minns i stället att jag kände mig så märkbart oberörd där jag satt och tittade på den ena reklambilden efter den andra som blivit anmäld till ERK (Näringslivets Etiska Råd Mot Könsdiskriminerande Reklam). Som om det inte hade det minsta med mig att göra, som att det definitivt inte hade något att göra med att jag trodde att jag var så tjock att de som satt bakom mig i föreläsningssalen inte skulle kunna se tavlan. Nu i efterhand önskar jag att jag skulle kunna ha viskat mig själv i örat just då och berättat att det kanske inte var mig utan analysen det var fel på.
En feministisk politisering av frågan skulle just behöva adressera den ätstörda aktiviteten. Precis som att den galna kvinnan på vinden, eller Freuds avsvimmade damer tillåtits bli mer än bara klena våp i de feministiska analyserna borde även vi ätstörda beredas en annan identitet än den sjuka. Den feministiska kritiken av kvinnoidentiteten som synonymt med sjuklig och självutplånande är ju inget nytt. Man behöver ju heller inte fundera speciellt länge för att inse att Freuds selektiva mutister och partiellt förlamade kvinnor i dag antagligen utgörs av kvinnor med ätstörningar och inflammatoriska sjukdomar. Så varför denna ovilja eller oförmåga att bereda vår tids kvinnosjukdomar samma möjlighet att tolkas som en subversiv handling, eller åtminstone ett alternativt kommunikationssätt?
Att ätstörningar i alla former är plågsamma, förtärande tillstånd att befinna sig i råder det ingen tvekan om. Men det borde gå att förstå anorexin som annat än bara självutplånande och hetsätningen som annat än enkom självdestruktiv. I svälten, hetsätningen eller kräkandet finns så mycket mer än endast tvångsmässighet. Freuds kvinnor valde förlamningen eller mutismen som uttryckssätt i en tid då kvinnor hade lite eller inget utrymme att agera eller tala i det offentliga rummet. Genom att dra dåtidens marginalisering till sin spets, genom att faktiskt helt sluta röra sig eller tala, manifesterade de kvinnorna i person de vansinniga villkor som rådde för kvinnors möjlighet att leva sina liv. Kanske kan ätstörningar ses i samma ljus; anorexin skulle kunna betraktas som en nagel i ögat på normen kring kvinnors kroppar; är det smal du vill ha så är det smal du ska få, hur känns det nu då?
På andra änden av ätstörningskontinuumet skulle hetsätningen kunna ses som en vägran att böja sig för påbudet om begränsning. Som en slags, paradoxalt nog, frisk reaktion på det vansinniga i att påtvingas en kvinnoidentitet som ska innehålla ett livslångt begränsande och späkande. Den typen av begripliggörande kan naturligtvis inte sudda ut den smärta som är förenat med ätstörningar. Men den kan bidra till att minska stigmatiseringen av dem som drabbas och hjälpa dem att skapa en begriplighet kring det som pågår som inte enkom tokigt och som ett personligt misslyckande.
Jag inbillar mig också att en feministisk politisering av ätstörningsfrågan måste innehålla ett element av introspektion. Det är dags för den svenska feministiska rörelsen att göra upp med sin tystnad kring ämnet. Det är också dags att ställa sig frågan på vilket sätt tystnaden är en del i att låta ätstörningar härja också i de feministiska leden. Vi behöver fråga oss hur det är möjligt att feminismen som vill förändra den kanske mest befästa av samhällsordningar tror sig ha råd att låta så många av sina krigare ägna så mycket tid och energi åt att förstöra sina kroppar. Vi behöver också fråga oss vem som vinner på att ätstörningar tillåts bli den enskilda individens lilla helvete, som hon eller han möjligen kan hoppas på landstingets hjälp för att komma ur. Man behöver inte vara speciellt konspiratoriskt skolad för att inse att enorma förändrings- och påverkanspotentialer omintetgörs så länge enskilda ätstörda feminister sitter isolerade från varandra, antingen i terapifåtöljer eller framför sina toalettstolar. Det är i att tillåta ätstörningarna att bli individens eget projekt som feminismen i Sverige begår sitt största misstag i dag. När den feministiska rörelsen genom sin passivitet sällar sig till samhällskören som hävdar att ätstörningar är ett individuellt isolat och inte något vi alla är med om att skapa, upprätthålla och förhålla oss till, försvåras en teoretisk fördjupning och en aktivism i frågan. Samtidigt finns det en verklig längtan efter aktivism och känsla av sammanhang bland ätstörda personer.
Pro-ana-rörelsen (Pro-anorexi-rörelsen) som växer sig allt större på internet pekar på just det. I dag finns tusentals hemsidor där ätstörda samlas för att underhålla sina ätstörningar med stöd av varandra. På pro-ana-sidorna kan man få tips och inspiration om hur man svälter, kräks och döljer sina problem på bästa sätt, allt under parollen att anorexi och bulimi inte är sjukdomar utan en livsstil. Pro-ana-sidorna är ett virrvarr av kroppshat, självförakt och är bitvis fullständigt vanvettiga i sin argumentation kring ätstörningar som något eftersträvansvärt. Samtidigt finns där också något alldeles begripligt för den som orkar se; en förtvivlan över sin egen ensamhet, en längtan efter samhörighet och framför allt en vilja att förstå sig själva som annat än bara offer för en sjukdom. Det finns en enorm vilja att göra en annan läsning av ätstörningar än den enkom sjukliga som samhället i dag erbjuder.
Problemet blir att läsningen inom pro-ana görs utan teoretisk kontext och därför rasar ner i avgrunden av ätstörningarnas förvridna verklighetsuppfattning. Något som därmed bara leder till ännu mer förakt och självhat.
Tänk om det fanns en feministiskt community som erbjöd det som pro-ana-rörelsen i dag kapat en möjlighet att tillsammans med andra på allvar få göra något av sin vrede.
Tänk om det fanns ett feministiskt forum som på allvar kunde kanalisera allt det raseri som trots allt finns i den ätstörda aktiviteten och som kunde göra det genom att erbjuda möjligheter att uttrycka det som svälten, hetsätningen eller kräkandet så förtvivlat försöker beskriva. Tänk om.
Maria Ahlsdotter