Integrationsideologi eller antidiskriminering. Devrim Mavi om en politik som förvirrar och en omfattande utredning om diskriminering som tystades ner.
Medan statsminister Fredrik Reinfeldt åkte båt till Vaxholm för sitt sommartal tog oppositionsledaren Mona Sahlin tunnelbanans röda linje till Fittja. Bland chokladhjul och utlottning av Tjuganlotteri sa Sahlin i sitt första sommartal som partiledare att den gamla socialdemokratiska arbetslinjen ska återupprättas genom kamp mot diskriminering och utanförskap. Både valet av plats, Fittja, och talet, mot rasism och diskriminering, visade en riktning i Mona Sahlins oppositionspolitik och sände samtidigt en signal till de egna leden.
Men det är socialdemokraterna som har suttit vid makten under alla dessa år av misslyckad integrationspolitik. Mona Sahlin har varit integrationsminister och är därmed en av de ansvariga för det som alliansen har valt att kalla- utanförskap.
En annan scen utspelar drygt ett halvt år före partiledarnas sommartal. Den gången i Riksdagen. Socialdemokraten Luciano Astudillo säger i en interpellationsdebatt med integrationsministern Nyamko Sabuni att alliansens förnyelse av integrationspolitik enbart är symbolisk. Vad alliansen gör, menar Astudillo, är att fortsätta på den redan inslagna socialdemokratiska inriktningen. Sabuni svarar med att alliansregeringen- kommer att sätta utanförskapet, och inte som socialdemokraterna invandrarskapet, i fokus för sin politik.
Vid en snabbläsning av riksdagsdebatten mellan Sabuni och Astudillo kan det låta som att de två står varandra nära i integrationsfrågor. Vad är det som skiljer dem åt om det nu är så som Astudillo säger, att alliansen snor socialdemokratisk integrationspolitik? Finns skillnaden i att alliansen och Nyamko Sabuni inte tänker genomföra sin integrationspolitik? Eller ska alliansen driva vänsterpolitik när det gäller integration? Då behöver ju Astudillo knappast oroa sig.
Möjligtvis menar Luciano Astudillo att Nyamko Sabuni inte har kommit med nya integrationspolitiska mål än dem som riksdagen beslutade 2002. Sveriges riksdag har med tre punkter beslutat målen för integration av invandrare: Lika rättigheter, skyldigheter och möjligheter för alla oavsett etnisk och kulturell bakgrund.
En samhällsgemenskap med samhällets mångfald som grund.
En samhällsutveckling som kännetecknas av ömsesidig respekt för olikheter inom de gränser som följer av samhällets grundläggande demokratiska värderingar och som alla oavsett bakgrund ska vara delaktiga i och medansvariga för.
Om man tänker efter är det varken något nytt, radikalt eller ens särskilt intressant att påstå att den svenska integrationspolitiken saknar närvaro och visioner kapabla att förändra samhället. Vad som däremot är intressant är från vilket håll kritiken riktas och vad som pekas ut som lösningen på integrationskrisen. När 1970-talets invandrarpolitik byttes ut mot sena 1990-talets integrationspolitik var det inte frågan om en ny politisk riktning utan snarare om att ett mer tidsenligt begrepp ersatte ett tidigare uttjatat. Integrationspolitiken handlade, precis som invandrarpolitiken, om uppdelning mellan människor utifrån födelseplats på jorden och om idén om anpassning av dem till en föreställd svenskhet. Så gör vi i Sverige.
Under samma sena 1990- och 2000-tal med kraschad integrationspolitik började kritik riktas mot hela det integrationspolitiska idébygget. Kritiken fanns så väl inom akademin som i det offentliga samtalet. Kritikerna efterlyste tydlig maktanalys och ett samtal om vem som har problemformuleringsföreträdet. En del av de kritiska rösterna kom sedan att ingå i den utredning som dåvarande integrationsminister Mona Sahlin tillsatte 2004. Masoud Kamali- blev huvudansvarig för Utredningen om makt och diskriminering på grund av etnisk och religiös tillhörighet. Den blev klar sommaren 2006. Uppdraget var att identifiera etnisk och religiös diskriminering, analysera mekanismerna bakom och konsekvenserna av den och avslutningsvis att föreslå åtgärder. Med särskilt fokus på strukturell diskriminering. Den kom att bli den största utredningen någonsin i Sverige om etnisk och religiös diskriminering.
Mellan våren 2005 och sommaren 2006, då slutbetänkandet kom, lade ett hundratal forskare fram sammanlagt 14 rapporter. Den första delrapporten Bortom Vi och Dom markerade de teoretiska ramarna och det politiska förhållningssättet. Med hög ambitionsnivå- gick forskarna sedan igenom de mest avgörande områdena i livet. Sjukvård, rättsväsende, utbildningssystem, bostads- och arbetsmarknad, medier, demokrati och deltagande, välfärdsstaten. Resultatet visade på omfattande diskriminering av människor baserad på deras etniska och religiösa tillhörighet och erfarenheter och upplevelser av rasism. Avslutningsvis kom slutbetänkandet Integrationens svarta bok. Vad Integrationens svarta bok sa var att den svenska integrationspolitiken har hamnat i en återvändsgränd. Något som föder behov av att ständigt återskapa uppdelningen mellan vi och dem. Utredningen menade att det var hög tid att skifta fokus från idén om att integrera till att börja prata om den strukturella diskrimineringen. I korthet: antidiskriminering och social rättvisa måste ersätta idén om integration. Skrota den svenska integrationspolitiken.
Samma dag som slutbetänkandet offentliggjordes blev den sågad av integrationsminister Jens Orback. Han sa att regeringens särskilde utredare professor Masoud Kamali slog in redan öppna dörrar med sina förslag. Stora delar av Kamalis slutbetänkande var redan svensk integrationspolitik, enligt honom. Förstod inte Orback vad som menades med skrota integrationspolitiken?
Visserligen kunde han tänka sig att skicka utredningen på remiss men det var också allt. Det som kom att skrotas blev inte integrationspolitiken utan den mest omfattande utredningen i Sverige om makt och etnicitet. Man skulle kunna förvänta sig att ministern försvarade forskningen som maktutredningen- byggde på, men Orback rädd för media, valde att vara tyst om det. Det är intressant att en minister behandlade en utredning så illa med tanke på att den tillsattes av hans föregångare, båda socialdemokrater.
Jens Orback fick jobbet som integrationsminister under hösten 2004. Som nytillträdd minister sa han i en intervju att ett bra sätt att integrera nyanlända flyktingar var att låta dem städa, baka, sy och ta hand om barn. Sådant som de är bra på. Detta föranledde inte bara ilskna reaktioner utan visade också på Orbacks politiska linje. Även om Jens Orback sa saker som integrationspolitiken ligger varmt om hjärtat pratade han helst inte om strukturella problem med diskriminering och rasism.
Att utredningen blev klar mitt under en valrörelse gjorde inte saken bättre. Under sin valturné i Göteborg sa Orback att de nyanlända ska kunna bli av med sitt bidrag om de inte fullföljer sfi-undervisningen. Budskapet var: det är dags att ställa krav. Med det i åtanke är det anmärkningsvärt att Nyamko Sabuni nu får starka reaktioner när hon försvarar samma idé. Orback kom lätt undan. Göran Persson sa i en partiledarutfrågning i teve att han kunde förstå de socialdemokrater som vill hiv-testa nyanlända flyktingar. Det var inte bara så att socialdemokraterna inte hade några argument att bemöta sverige–demokraterna med, utan socialdemokratins två framträdande politiker ägnade delar av valrörelsen 2006 åt att peka ut invandrarna som problem. Naturligtvis vore det mycket märkligt om Orback och Persson började prata om rasism och strukturell diskriminering som samhällsproblem samtidigt som de ville blidka socialdemokratiska väljare som övervägde att rösta populistiskt. Det kan naturligtvis förklaras i termer av valstrategi, men också som politisk övertygelse.
När Masoud Kamali tillträdde lät inte reaktionerna att vänta på sig. Han ansågs vara för partisk, fördömande, oprofessionell, vilket han själv beskrev som demoniseringskampanjer. Kamalis offentliga utspel under utredningens gång hjälpte inte till att förändra bilden av honom. I en intervju säger Masoud Kamali till tidningen Arbetaren att det finns en del invandrartjejer som går till socialtjänsten och säger att de är misshandlade eller förtryckta- hemma, dom skyller på det, för att få egna lägenheter. Det är chockerande att en utredare med uppgift att avslöja rasism och diskriminering själv ställer upp på en rasistisk diskurs när han talar om invandrare som en grupp med specifika och förutbestämda egenskaper. Beredda att lura staten på lägenheter. I samma andetag ägnar Kamali sig åt sexism när han talar generaliserande, förminskande och förlöjligande om invandrartjejer och vägrar ta unga kvinnors berättelser om våld på allvar.
Vid sidan av Kamalis offentliga uttalanden finns det i slutbetänkandet Integrationens svarta bok förslag som visar på Kamalis oförmåga att skilja mellan det generella och det detaljstyrda. Under den allra första rubriken en ny politik föreslår utredningen att regeringen ska arbeta för att minska ekonomiska ojämlikheter för att skapa ett samhälle präglat av social sammanhållning på lika villkor. Efter ett sådant- generellt förslag kommer punkter som är styrda in i minsta detalj. Ett slående exempel är utredningens förslag om att staten ska ställa krav på att cmr (Centrum mot rasism) bland sina anställda och styrelseledamöter inte ska ha någon med partipolitiska uppdrag. Detta för att det är utredningens bedömning att interna partipolitiska intressen och konflikter bidragit till att centret inte lyckats bli den kritiska röst som avsågs. Förutom att förslaget strider mot demo-kratins grundprinciper är det magstarkt av Kamali att ägna en hel punkt åt cmr i utredningen med tanke på hans egna gedigna kontakter med organisationen och med tanke på att en av utredningssekreterarna tidigare har arbetat inom ramen för cmr.
Dessutom tycks Masoud Kamali leva i en värld med mycket högt ställda lojalitetskrav där alla som har erfarenheter av migration bör tycka som han. De som inte gör det kan straffas. Utan problem använder Masoud Kamali utredningen för egna personliga vendettor när han pekar ut författaren och journalisten Dilsa Demirbag Steen och skribenten Josef Kurdman, och drar sig inte för att kalla dem för uncle Tom, det vill säga såna som säljer sig till den vita makten. Masoud Kamali säger i en intervju att han är mycket nöjd över namnet på slutbetänkandet: Integrationens svarta bok. Ett smaklöst namn på en bok som ifrågasätter rasism där huvudutredaren väljer att använda ordet svart som metafor för något negativt.
Kamalis handlande kan sägas utgöra ett praktexempel på hur man förstör för ett unikt forskningsfält, livsavgörande för dem det handlar om. Det är sorgligt och svårt att smälta.
Om man går in på regeringens hemsida finns delrapporterna från utredningen utlagda under punkten integration. Ansvarig minister: Nyamko Sabuni. Det visar sig att varken Sabuni eller hennes pressekreterare känner till det. Det måste vara varit den webbansvariga som tyckte att det var relevant. Inget vi känner till är svaret från staben. Ett annat svar är att nuvarande integrat-ionsminister Nyamko Sabuni inte vill ha något med maktutredningen att göra. Hon låter hälsa att det är den socialdemokratiska regeringens verk. Något hon inte behöver arbeta vidare med.
När Nyamko Sabuni tillträdde som minister i alliansregeringen var en kommentar på teve att vi nu har fått en färgstark regering. Sedan dess har påhoppen haglat. Senast i dn-kultur (9/9 07)under rubriken Regeringens perfekta alibi:
Med bestämda steg och elegant svart klänning klev en sommardag 1995 en ung tjej in på mitt kontor i centrala Stockholm. Efter några minuter lånade hon samtliga svenska riksdagspartiers program. Tre veckor senare ställde hon en fråga: I vilket parti kan en svart kvinna som talar bra svenska göra karriär? Utan att tänka gav jag henne ett svar som ännu plågar mig: det social-liberala folkpartiet. Några minuter sena-re försvann hon med folkpartiets partiprogram. Tre år senare fanns ett namn som jag kände igen i folkpartiets riksdagslista för Stockholm: Nyamko Sabuni. Sju år efter vårt möte blev hon riksdagsledamot för folkpartiet. Sedan rullade karriären på. Sverige skrek efter icke-europeiska muslimska kvinnor med högeråsikter och som kunde sätta invandrarna på plats.
Citatet ovan skulle kunna användas i studier i patriarkala härskartekniker. Det är uppenbart är att skribenten vill undergräva Nyamko Sabunis trovärdighet som politiker. Borta är alla de år hon har arbetat med politik. Hon är bara en karriärist. Först efter att ha pekat ut Sabuni som okunnig men målmedveten karriärkvinna kommer kritik av hennes politik, undertecknat Kurdo Baksi. Men så finns kopplingen där, Nymako Sabuni, invandrare, kvinna och för att använda hennes egna ord, dotter till en troende muslimsk förälder, höger. Alltså menar de som hoppar på Sabuni att alliansen tillsatte henne för att driva vilken rasistisk/populistisk integrationspolitik de behagar och ändå komma undan kritik. Ingen vågar väl kritisera en svart kvinna och minister för att driva diskrimineringspolitik, är slutsatsen. Vi vet att olydiga kvinnor straffas. Och, nej. Nyamko Sabuni är inte feminist. Hon är bara ett alibi.
Vad var det för mekanismer som satte igång när en vit, medelklass, medelålders man från Stockholms innerstad halkade in på politiken, blev minister, gjorde kränkande uttalanden om flyktingar, och sedan skrotade den viktiga forskning om rasism och diskriminering maktutredningen lade fram? Det var bara några arga feminister som rea-gerade på Jens Orback. Jag är nyfiken på var de som kallar Sabuni för alibi befann sig då. Åsikten att det skulle vara näst intill omöjligt att kritisera en antifeministisk högerpolitik om den är förd av en minister som är svart och kvinna, stämmer inte överens med verkligheten. Ingen kan i dag med gott samvete kalla någon annan för alibi. Antingen är alla det eller så är ingen.
En stor del av alliansens integrationspolitik kan kopplas till arbetsmarknaden. I budgetpropositionen finns integrationspolitiken att läsa under kapitlet arbetsmarknad. Med arbetslinjen och förändringar i arbetsmarknadspolitiken menar alliansen att integrationen ska stärkas. Samtidigt har alliansen och integrationsministern inget svar om kopplingen mellan de generella försämringarna av a-kassan och sjukpenningen och marginaliseringen av människor som utsätts för diskriminering och redan befinner sig i ekonomisk fattigdom. Invandrade kvinnor är i högre utsträckning långtidssjukskrivna och är sjukpensionärer. Att ha haft tunga slitjobb sätter sina spår. Invandrade och deras barn i allmänhet, och de invandrade kvinnorna i synnerhet, arbetar i jämförelse med övriga arbetande befolkning i större utsträckning med anställningar som är otrygga. De vikarierar och är timanställda. De har också i genomsnitt lägre löner. Med den arbetsmarknadspolitik alliansen för kommer en del av dem som lever i utanförskap slås ut.
En annan del i alliansens integrationspolitik är arbetet mot etnisk diskriminering. I den nya budgetpropositionen får vi veta att regeringens integrationspolitiska mål kommer att kompletteras med ett samhälle fritt från diskriminering. Dessutom ett löfte om att vårbudgetpropositionen 2008 ska presentera en långsiktig strategi för att bryta utanförskap. Det borde båda gott?
Interpellationsdebatten i Riksdagen mellan Nyamko Sabuni och Luciano Astudillo avslutar Sabuni med att säga att: det är utanförskapet som ska bekämpas. I utanförskapet finns också- -etniska svenskar. Luciano Astudillo- svarar: Det är inte invandrarskapet- som är problemet. Vi ska inte ha en politik som vänder sig till gruppen invandrare.- Vi har en politik som vänder sig till gruppen som har det svårt: arbetslösa, barn som inte klarar skolan med godkända betyg och människor som av olika anledningar diskrimineras. Och visst på den punkten som i mycket annat är de två överens; politiken ska inte vända sig till gruppen invandrare.
Någonstans där blir allt en enda stor röra och ett stort missförstånd.
Plötsligt är vi där allt började. Allt handlar återigen om tillgången till arbete.
När forskare och opinionsbildare kritiserade idébygget kring integration av de inflyttade och deras barn, och numera även barnbarn, till en föreställd svenskhet handlade det om mer än tillgången- till arbete. För dem som är tänkta att integreras är det svårt att avgöra var gränsen mellan att vara och inte vara integrerad går. Därför att integrationens gränser är godtyckliga och förflyttas beroende på den som definierar -begreppet. Vem som ses som integrerad ändras beroende på tid, plats och sammanhang. Och sällan får de som det handlar om vara med att -bestämma. Det kallas för saknad av makt och problemformuleringsföreträde. Det handlar om att en människas liv, kunskaper och erfarenheter betraktas som värdefulla eller för den delen som onödiga endast i förhållande till svenskhet. Utöver det finns det en vardag där människor lever med oron att inte bli godkänd av hyresvärden, inte få komma in på krogen, få sämre vård på sjukhuset, sitta i en fullsatt buss och veta att ingen kommer att sätta sig bredvid även om platsen är ledig. Det är upplevelser som inte bara är smärtsamma utan också marginaliserande. Exakt när är man en integrerad? Går det att säga: nu anser jag att jag är integrerad nog?
Målet med Utredningen om makt, integration och strukturell diskriminering var att ta människors erfarenheter av och berättelser om etnisk och religiös diskriminering på allvar. Trots massivt motstånd har en kritik mot uppdelningen vi och dem börjat få fäste. Utredningen hade definitiv tjänat på att tydligare våga peka ut och diskutera- vithetens privilegier (som också invandrare åtnjuter) och hur svarta i Sverige har det. Den hade också tjänat på att våga ta sig an heterosexualitetens privilegium som är en av grundförutsättningarna för att bevara idén om nationen och folket. Ett intersektionellt grepp helt enkelt.
Det låter bra att antidiskriminering ska bli ett nytt integrationspolitiskt mål för alliansregeringen. En antidiskrimineringspolitik kommer att synliggöra diskriminering, naturligtvis. Men det är ett förslag som i sig bär stora motsägelser när Nyamko Sabuni å andra sidan försvarar lagändringar som direkt kommer ur en diskriminerande och populistisk politik. Förslagen om utvisning av dem som har fått två-årigt fängelsestraff eller nedskärningen av ekonomiskt stöd för dem som inte kan fullfölja sin sfi-utbildning, är definitivt inte antidiskriminering. Tvärtom. Det är en diskriminerande politik som syftar till att behandla människor olika utifrån deras födelseplats på jorden som Nyamko Sabuni försvarar.
Vi lever i en tid när sånt som språktester, utförsäljning av slitna lägenheter till dem som redan bor i dem, och medborgarskapets privilegium beskrivs som lösningar på problem. Asylpolitiken lämnar mycket att önska. Är det något som alliansens Nyamko Sabuni och oppositionens Mona Sahlin borde göra är att ta utredningens förslag till sig: Skrota integrationspolitiken och ersätt den med antidiskrimineringspolitik. Tror jag att det händer? Inte så säker på det.
Devrim Mavi