Sexköpslagens logik kan förvandlas till krav på kriminalisering av män som förorsakar ofrivilliga graviditeter. Susanne Dodillet efterlyser konsekvens hos Maud Eduards och andra könsmaktteoretiker.

I sin nya bok Kroppspolitik undersöker Maud Eduards i vilken utsträckning olika politiska beslut som berör kvinnokroppen har ökat kvinnors handlingsutrymme och integritet under de senaste 150 åren. Eduards utgår från ett könsmaktsperspektiv. Enligt denna teoretiska utgångspunkt inskränker samhällets patriarkala struktur inte såväl kvinnors som mäns möjligheter, utan tolkas som ett medel för män att förtrycka kvinnor. Män tillskrivs stort handlingsutrymme och tolkningsföreträde, kvinnor beskrivs som utsatta och underordnade. Eduards politiska projekt är att minska detta kvinnoförtryck och i sin bok lyfter hon fram förbudet mot köp av sexuella tjänster samt fri abort som viktiga steg på vägen mot ett jämställt samhälle.

Vad jag vill visa i det följande är att Eduards argumentation är inkonsekvent. Vill man helhjärtat följa könsmaktsteorin borde det leda till krav på en kriminalisering inte bara av sexköpare utan även av män som förorsakar ofrivilliga graviditeter. Något sådant krav har emellertid aldrig yttrats av svenska könsmaktsteoretiker, vilket gör det möjligt att dra en avslöjande slutsats om deras förhållningssätt. Men mer om det senare, låt oss ta ett steg i taget. Först till Eduards argument för sexköpslagen och för fria aborter.
I sitt kapitel om prostitution förespråkar Eduards en kriminalisering av sexköp då prostitution innebär att män kränker kvinnors integritet.

Hon hävdar att kvinnan som penetreras av en man i prostitutionen underordnas den manliga sexualiteten. Med hänvisning till den engelska radikalfeministen Carole Pateman skriver Eduards att att prostitution ”handlar om ett ojämlikt könsfördrag där manliga rättigheter står mot kvinnors disponibilitet som prostituerade. Reducerade till kropp och sexualitet fråntas kvinnor sin individualitet, sitt eget begär och sina möjligheter att agera som fullvärdiga medborgare.” (Eduards, 2007, s. 138) Den svenska sexköpslagen är enligt Eduards bra då den utgår från ”en feministisk maktförståelse av prostitutionen” som visar att kvinnor och män inte är jämbördiga parter. (s. 174)

I sitt kapitel om abort argumenterar Eduards för en total avreglering av abort. Ett vitt, oskrivet ark vore enligt Eduards den mest demokratiska abortlagen. I ett jämställt samhälle får varken läkare eller staten formulera villkoren för en abort, menar Eduards. Detta då varje form av inblandning i en kvinnas abortbeslut är ett övergrepp på hennes integritet. ”En oönskad graviditet kan hota kvinnans hela tillvaro” skriver Eduards och ”[e]n påtvingad graviditet som fullföljs måste sammantaget betraktas som ett allvarligt övergrepp, en form av våld.” (s. 81 & 104) Avregleringen av abort vore för Eduards ett exempel på en kvinnofrigörande politisk åtgärd då den minskar statens kontroll över kvinnokroppen. Själva aborten betraktar Eduards som oproblematiskt och som ett ”preventivmedel” som borde likställas andra. (s. 123)

Utifrån det könsmaktsperspektivet som Eduards företräder i kapitlet om prostitution, är hennes argumentation i kapitlet om abort djupt problematisk. Eduards bagatellisering av aborten osynliggör nämligen mannens delaktighet i graviditeten. Eduards utgår från att det finns ”påtvingade graviditeter” men glömmer bort männen som förorsakar dessa graviditeter. De nämns inte med ett enda ord.

Använder man könsmaktsteorin konsekvent borde det bara finnas ett sätt att se på påtvingade graviditeter: de är tecken på mäns makt och kvinnors underordning i det patriarkala samhället. Ur könsmaktsperspektivet borde det också bara finnas en typ av abortlagstiftning som är verkligt kvinnofrigörande: fri abort för kvinnor i kombination med en kriminalisering av de män som gör en kvinna ofrivilligt gravid.

Prostitution och påtvingad graviditet är olika fenomen, men det borde inte hindra könsmaktsteoretiker att analysera båda fenomenen ur samma perspektiv. Enligt könsmaktsteorins logik borde argumentet vara: Inte bara köp av sexuella tjänster utan även samlag som leder till oönskade graviditeter är exempel på kvinnoförtryck och på mäns sexuella rättigheter i patriarkatet. En kvinna behöver inte penetreras för att bli sexuellt tillfredställd och aborter är ingenting som en kvinna gör av fri vilja utan då en man har gjort henne ofrivilligt gravid. Sannolikt skulle de flesta oönskat gravida invända att de inte tvingades till det ödesdigra samlaget och inte känner sig som offer. Här borde könsmaktsteoretikers svar lyda som det gör när sexsäljare säger att de inte känner sig förtryckta av sina kunder: det är normaliseringsprocessen som gör att dessa kvinnor inte märker att de lever enligt patriarkala strukturer.

Eduards skriver att sexköpslagen har gett alla kvinnor makt då den visar att sex inte är en manlig rättighet. ”Sexköpslagen kan ses som en protest mot prostitutionens normalisering, det vill säga att manlig sexualdrift är naturlig och oföränderlig, något som inte kan diskuteras bort.” (s. 175) På samma sätt borde konsekventa könsmaktsteoretiker argumentera för kriminaliseringen av män som förorsakar ofrivilliga graviditeter. Kriminaliseringen skulle tvinga män att hitta på nya ”jämställda” samlagsformer tillsammans med kvinnor. Männen skulle bli ansvariga för att använda preventivmedel när de penetrerar en kvinna som inte vill bli gravid. Ett one-night-stand skulle vara lika riskabelt för män som för kvinnor. Eduards påpekar i sitt prostitutionskapitel att det ligger en enorm jämlikhetspotential i masturbationen. (s. 177)

Kritiker av en könsmaktsteoretisk abortlagstiftning skulle möjligtvis invända att ofrivilligt gravida kvinnor avstår från en abort om ingreppet innebär att mannen som förorsakade graviditeten kan dömas till böter eller fängelse. Samma invändning har sexköpslagens kritiker fört fram när det gäller prostitutionen. Sexköpslagen leder till att prostituerade som vill bli av med sina hallickar inte har något handlingsutrymme, har de sagt. För att sätta dit en hallick behövs nämligen vittnen och få sexsäljare vill avslöja sina kunder när dessa hotas av fängelse. Sexköpslagens förespråkare har argumenterat att det är de långsiktiga målen som lagstiftningen syftar till. ”[O]m några kvinnor försörjer sig på (legal) prostitution riskerar alla andra kvinnors sexualitet att också uppfattas som tillgänglig”, förklarar Eduards. (s. 139) Och om några kvinnor använder sig av fri abort utan att samtidigt avslöja männen, riskerar alla andra kvinnor också en påtvingad graviditet, borde könsmaktsargumentet lyda.

När det nu är så att kriminaliseringen av män som förorsaker en ofrivillig graviditet lämpar sig lika väl som sexköpslagen till att uppnå jämställdhet, varför har ingen svensk könsmaktsteoretiker föreslagit den sådan lagstiftning? Kriminaliseringen i abortfallet skulle ju dessutom ha fördelen att den bara drabbar män medan sexköpslagen gäller både kvinnliga och manliga sexköpare i såväl hetero- som homosexuella prostitutionsrelationer. Maud Eduards kanske skulle svara att prostitution och påtvingad graviditet visserligen är utslag av samma könsmaktsordning, men att det inte betyder att båda kräver likvärdiga åtgärder. Detta viktiga påpekande besvarar emellertid inte frågan varför Eduards menar att just prostituerade behöver statens skydd men inte ofrivilligt gravida. Det besvarar inte heller frågan varför hon synliggör männen när det gäller prostitution men inte när det gäller påtvingade graviditeter.

Jag vill argumentera utifrån ett klassperspektiv. Abort är en erfarenhet som delas av kvinnor i alla samhällsskikt medan prostitution är en verksamhet som åtminstone enligt Eduards främst berör kvinnor som ”kommer från torftiga miljöer, där utsikterna att få arbete varit hopplösa.” (s. 154) Den skiftande bedömningen av statens ansvar när det gäller abort och prostitution skulle alltså kunna vara ett uttryck för att Eduards har lättare att se att könsmaktsförtrycket drabbar kvinnorna i lägre samhällsklasser än när det förekommer i hennes egen omgivning. Kanske har välutbildade könsmaktsteoretiker svårt att se sina män som förtryckare och sig själva som underordnade offer. Eller så ser de en könsmaktstruktur även i sina egna relationer men vill inte peka ut närstående män. Det är enklare att avslöja män som köper sex av en ”utslagen” kvinna. Även de sexsäljande kvinnorna är emellertid ovilliga att peka ut ”sina” män.

Varje dag äger hundratals sexköp rum i Sverige, men så gott som aldrig anger sexsäljare en kund för polisen. Kanske har könsmaktsteoretiker högre krav på prostituerade än på sig själva. Prostituerade tvingas att ta på sig offerrollen, kvinnoförtrycket begränsas till de sexköpande männen och könsmaktsteoretiker kan driva könsmaktsteser utan att det kan drabba dem själva och deras män.

Susanne Dodillet