Vänsterpartiet jagas av skuggor från det förflutna. Frågor om kommunismens skuldregister återkommer. Att Forum för levande historia nu ska undersöka brotten sätter ny press. Problemet är inte k-ordet, men dess historia.
Att det inte går att komma undan historien kan göra sig påmint med fruktansvärd brutalitet. I synnerhet om det är den sortens historia som har förminskats, bortförklarats eller förnekats. Vad gör man med de obekväma sanningarna?
John Reed var reporter, krigsmotståndare och kommunist. Tillsammans med Louise Bryant åkte han till ett alldeles ungt Sovjetunionen, medan revolutionen och kriget pågick mellan bolsjevikerna och deras motståndare, höger såväl som vänster, alla emot Lenins kommunistiska maktövertagande. Reed arbetade senare för den sovjetiska propagandaapparaten, åkte runt och höll tal till arbetarna om amerikanernas stöd till revolutionen.
Född i en förmögen familj i Oregon i usa, död i Moskva 1920. Kamrat Reed är kontrarevolutioner!, var bland det sista han fick höra av kamraterna i Komintern, enligt filmen Reds (1981), innan han insjuknade och dog, 33 år gammal. Berättelsen om John Reed är framför allt en berättelse om hur en amerikansk internationalist och kommunist, besviken på socialdemokratins stöd till världskriget, hoppas att bolsjevikrevolutionen ska sprida sig och resultera i en värld utan kapitalism och krig. Men det är också en berättelse om kommunistiska partiers relationer med det sovjetiska moderpartiet. John Reed tog sig till Sovjetunionen för att övertala Komintern (Kommunistiska internationalen) om att just hans amerikanska kommunistparti borde antas som medlemmar i organisationen.
Precis som det var viktigt för John Reed att hans parti var med i Komintern var det viktigt för de svenska kommunisterna att vara med. Komintern var Sovjetunionens internationella organ under en tid då sovjetiska kommunistpartiet var världskommunismens nav. Komintern gav stöd till, kontrollerade och styrde en hel del kommunistiska partier världen över. För de Moskvatrogna kommunistpartierna var det prestige att få vara medlemmar.
Sveriges Socialdemokratiska Vänsterparti anslöt sig till Komintern 1919 och efter en splittring 1921 fortsatte Sveriges Kommunistiska Parti (skp) att vara med fram till Stalin la ner organisationen 1943. Under de åren rättade det svenska kommunistiska partiet sig officiellt efter Sovjetunionen. skp har sedan dess bildande varit med om flera splittringar och namnbyten. skp blev vpk 1967 som sedermera blev vänsterpartiet 1990.
Vad har dagens vänsterpartister med de stalinistiska kommunisterna för 85 år sedan att göra? Är det överhuvudtaget intressant att prata om något som hände för så länge sedan? Uppgörelsedokument har ju getts ut flera gånger. Ett år efter att ha tagit bort k-et, 1991, gav vänsterpartiet ut broschyren Så vill vi ha det. Där står det att uppslutningen kring den kommunistiska internationalen (läs Komintern) och Stalintidens Sovjetunionen ledde också till grova felbedömningar av utvecklingen och till försvar av oförsvarbara handlingar. Så långt låter det bra. Men försöket att ta avstånd från skp:s historia hinner knappt halvvägs. Sen händer något intressant. Partiet beskrivs i nästa mening att från 1920-talet och framåt ha varit socialismens, klasskampens och den internationella solidaritetens parti.
Det är precis när dessa två historieskrivningar radas upp efter varandra som v:s uppgörelse med sin egen historia inte längre känns rakt igenom trovärdig. Exakt när lämnade stödet till Stalin och försvar av oförsvarbara handlingar plats för internationell solidaritet? Kan dessa två existera samtidigt och vid sidan av varandra? Vad innebar skp:s internationella solidaritet för de baltiska staterna, för de kaukasiska republikerna och för länderna i Östeuropa? Varje gång Sovjetunionen annekterade länder och territorier applåderade det svenska broderpartiet.
Det finns många händelser och ställningstaganden skp har gjort som inte går att placera under internationell solidaritet. En sådan händelse är när Stalin ingick ickeangreppspakten med Hitler 1939. Då tonade också andra kommunistiska partier ner sin antifascism. I Yvonne Hirdmans bok Sveriges kommunistiska parti kan man läsa om en intern partikonferens i februari 1940 där skp-riksdagsmannen Axel Nordström påstår att Nazityskland genom pakten med Sovjetunionen för en antikapitalistisk utrikespolitik. En politbyråmedlem i skp, Knut Senander, påstår att Hitler har övergått från att vara storkapitalets man till att stödja sig på de stora massorna för att hålla bourgeoisin i schack. När sedan Hitler bröt pakten och angrep Sovjetunionen sommaren 1941 ändrades också skp:s förhållningssätt till att bli tydligt antifascistiskt.
Tolv år senare när Stalin dör uttalar skp:s centralkommitté att en stor och smärtsam förlust har drabbat hela den framstegsvänliga mänskligheten. Stalin är död. Vår tids störste folkledare, statsman, den socialistiska samhälls-vetenskapens geniale mästare, kommunismens banerförare Stalin är borta men hans livsverk är odödligt. Denna hyllning av Stalin publiceras i partitidningen Ny Dag i mars 1953.
Vidare gav skp:s ledning sitt reser-vationslösa stöd till krossandet av Ungernrevolten 1956 och upprättandet av Berlinmuren 1961. Partiordföranden Hilding Hagberg försvarade Berlinmuren med att den var en förståelig och nödvändig reaktion mot systematisk skadegörelse mot ddr och betjänar fredens sak. Partiet började tappa röster och hamnade på rekordlåga 3,8 procent i kommunvalen 1962. Det var också då som partimedlemmar började visa missnöje och ställa krav på förändring. Den stora valförlusten berodde enligt kritikerna på bristande förtroende för skp i frågor som handlade om de brott mot mänskligheten och demokratin som pågick i socialistiska länder. Kritikerna ville också att utbildningsverksamheten i Bad Doberan i ddr och partiskolan i Moskva skulle stängas.
Ett år senare 1963 skrev 29 yngre medlemmar på ett öppet brev med framför allt krav på att partiet måste föra en självständig politik, bland dem fanns Lars Werner.
Demokratiseringsprocessen av skp kom i gång på allvar efter att CH Hermansson valdes till partiord-förande 1964. Relationerna till Sovjet-unionen och länderna i Öst-europa förändrades. Partiet antog en mer självständig linje gentemot det sovjetiska kommunistpartiet. Den hårdföra stalinistiska politiken lämnade plats för en vänstersocialistisk riktning. 1968 kritiserade CH Hermansson Sovjet-unionens invasion av Tjeckoslovakien i hårda ordalag och då hade partiet bytt namn ett år tidigare till Vänsterpartiet kommunisterna. Men vpk:s kontakter med det sovjetiska kommunistpartiet lika så med kommunistpartierna i Östeuropa fortsatte pratiskt taget till Berlinmurens fall 1989.
I ett tal på partikongressen 2000 försvarar vänsterpartisten Jenny Lindahl Persson de partikamrater som kallar sig för kommunister. Vår tids inkvisitorer vill tvinga oss att förneka vår historia. Lindahl Perssons retorik kan tyckas en aning dramatisk och rollen som offer för inkvisition missklädsam. För det är varken förbjudet att kalla sig kommunist eller att vara det. Det anmärkningsvärda är däremot att medlemmar i ett reformistiskt vänsterparti vill kalla sig för kommunister. Och när det gäller partiets historia tycks Lindahl Persson missuppfattat det hela. Den historien bör absolut inte förnekas eller falla i glömska. Tvärtom.
Med flera års erfarenheter från att ha jobbat med medieträning gav Jenny Lindahl Persson för två år sedan tips på hur vänsterpartister ska svara på frågan är du kommunist?. Svaret bör enligt Lindahl Persson vara: Ja, i den bemärkelsen att jag tycker att det är viktigt att vi skapar 200 000 nya jobb i den gemensamma sektorn. (svd 4/1 06)
Visst, enligt den logiken skulle alla utom alliansen kalla sig för kommunister.
Jag blir nyfiken på varför det har kommit att bli så viktigt att kalla sig för kommunist så många år efter att vpk blev v. Men så, alldeles nyligen, skriver America Vera-Zavala i en kritik riktad mot partiledningen att det är ett problem att vi inte ska kalla oss kommunister eller inte säga det, för det skymmer sikten för andra saker (Flamman 2/08). Lite längre fram skriver hon jag trodde att en sådan fråga handlade om att stå upp för rätten att kalla sig för det man vill. Att de olika begreppen också varit och är en ideologisk strid, där det kan betyda något vad man kallar sig. Ett försök att förhindra att samhällsdebatten flyttar alltför högerut. Om jag inte missförstår detta helt, säger Vera-Zavala att kalla sig för kommunist i dag är snarare en politisk strategi mot högern, ett sätt att flytta fram positionerna för väns-tern. För America Vera-Zavalas dröm, även om hon vill kalla sig för kommunist, är något som är mer romantiskt och mystiskt: Många längtar efter en vänster som bejakar framtiden, är spännande, sanslös radikal och visionär.
Men vad menar Vera-Zavala med att vi inte ska kalla oss kommunister eller inte säga det? Förbudet mot k-ordet tycks snarare komma från det egna partiet, troligtvis med en uppmaning om att åtminstone inte använda det offentligt eftersom det kan bli en belastning för partiet. En uppmaning att göra som Lars Ohly, ungefär.
Lars Ohly slutade kalla sig för kommunist när han blev hårt ifrågasatt i medier och av egna partimedlemmar. Dåvarande vänsterpartisten Tasso Stafilidis vädjade till Lars Ohly att sluta kalla sig kommunist (dn 8/10 04). Ohly slutade kalla sig för kommunist och slutade tycka om Kuba från en dag till nästa. Jag har inte hittat några dokument där han diskuterar sitt avstånds-tagande från den kommunistiska ideologin på allvar. Och varför blev Kuba så fel över en natt? Enpartistaten Kuba har ju haft diktatorn Fidel Castro vid makten sedan 1959. Blev Kuba odemokratiskt i Ohlys värld först när svenska medier började tjata på honom om hans medlemskap i svensk-kubanska föreningen? Varför kommer vänsterpartiets ursäkter och avståndstaganden i princip bara efter att kritik mot partiet har riktats eller avslöjanden har gjorts?
Det är i sig inget fel kalla sig för kommunist. Vi lever trots allt i en demokrati. Att tro på ett annat samhälle än det vi har, som är baserat på och lever av klassförtryck, måste gå. Är kommunister onda människor och mördare? Nej. Så är det ju inte. Kommunismen har inte folkmord och antidemokrati inskriven i sin ideologi. Men ordet kommunist öppnar för en rad associationskedjor i det ögonblick som det sägs, vilket i sin tur skapar problem. Därför är det också nödvändigt för kommunister att precisera och definiera vad de menar med kommunism när de säger jag är stolt över att kalla mig för kommunist.
I Boken Pol Pots Leende berättar Peter Fröberg Idling om ett Kambodja märkt av Pol Pots folkmord och terror. Han hittar en bok med fotografi på fyra svenskar på besök i landet, en i den svenska delegationen var Jan Myrdal. Fröberg Idling ställer sig frågan hur det kommer sig att svenskarna på besök i ett Kambodja underkastat Pol Pots terror inte skriver en enda rad eller säger ett enda ord om detta när de kommer tillbaka. Såg de inget? Eller de kanske inte ville se, undrar han. Jan Myrdal vägrar träffa författaren för att svara på frågor. En annan person i delegationen som Fröberg Idling har anonymiserat vill inte heller ställa upp på en intervju, hon säger att hon inte längre är intresserad av politik. Vad händer med historien om man vägrar prata om den? Går historien att förtiga?
En sak är säker: svenska kommunisters uppgörelse med sitt stöd till kommuniststaterna och uppgörelsen med sin egen historia kan inte beskyllas för att vara trovärdig.
Att det ligger till på det viset blev jag på nytt påmind om i slutet på 2007. Den borgerliga regeringen gav Forum för levande historia (fflh) uppdraget att göra efterforskningar om brott mot mänskligheten i de kommunistiska staterna. I mitten på december skrev jag en ledarartikel på webbaserade ledarsidan Dagens arena där jag argumenterade för att den svenska vänstern borde välkomna fflh:s efterforskningar. Två saker hände samma dag som artikeln publicerades, ett smärre ramaskri och en kompakt tystnad.
Ramaskriet handlade främst om myndigheten fflh:s rätt till att existera och olika uppfattningar om regeringens politiska styrning av en myndighet. Naturligtvis en nödvändig diskussion. Man kan självfallet säga att historieforskning ska höra till forskarsamhället. Det vill säga universiteten. Men även universitet är statliga myndigheter, styrda av direktiv och anslag från regeringen. Dessutom är det lättare för civilsamhället att få insyn i en begränsad historieefterforskning som sker på en myndighet än den omfattande forskning som finns på universiteten. Om vi ändå har en myndighet som ska samla in information om brott begångna mot mänskligheten vore det då inte bra om de också gjorde efterforskningar på kommunismens brott? En och annan vänsterdebattör har jämfört uppdraget med att vi lika gärna skulle kunna vara i Sovjetunionen. Det är en desperat och haltande jämförelse. Vi har en öppen samhällsdebatt, något som försvann snabbt i Sovjetunionen redan i den nya statens gryning. Vi har möjlighet till insyn och debatt på varje steg av efterforskningen.
Den obehagliga tystnaden kom från den vänster som jag i min ledarartikel uppmanat att sluta se sig själva som offer för en högerkonspiration.
Författaren och kulturjournalisten Åsa Linderborg är kritisk till att Arenaredaktören Per Wirtén anser att efterforskningarna av kommunismens brott kan vara frigörande. Hon menar att kommunism inte är liktydligt med sovjetsystemet. Vidare skriver Linderborg Att detta nyliberala jippo [dvs fflh] riktar sig mot hela arbetarrörelsen är uppenbart (Aftonbladet 16/10 07). Vad är då problemet? Om kommunism inte är samma sak som sovjetsystemet borde även de som kallar sig för kommunister välkomna samlad kunskap om de brott begångna mot mänskligheten i Sovjetunionen och i andra stater som har kallat sig kommunistiska.
Det är viktigt att komma ihåg att kritiken mot kommunistiska organisationer och deras stöd till Sovjetunionen och andra kommunistiska regimer inte enbart kommit från högern. Tvärtom har frihetliga socialister, syndikalister, anarkister och socialdemokrater tagit avstånd från och pekat på brotten mot demokrati och grundläggande fri- och rättigheter i Sovjetunionen och andra kommunistiska stater under hela 1900-talet. Så allt handlar inte om högerns konspiration mot kommunister utan också om viljan hos en bred vänster till ett öppet samtal om politik och ställningstaganden. Att vänsterpartiet trots sin historia beskriver sig själva som det enda socialistiska partiet som historiskt stått för solidaritet, demokrati och frihet är förljuget och skadar definitivt bilden av dem som ett parti som tar historien på allvar.
Vänsterpartiet har två gånger tillsatt kommittéer för att utreda sin egen historia. De har resulterat i Så vill vi ha det och Liket i garderoben. Den tredje tillkom efter att svt:s Uppdrag granskning avslöjade historien om de så kallade Kirunasvenskarna 2004. Lars Ohly bad än en gång om ursäkt på uppmaning. Även den sista kommittén bestod av historiker och forskare som stod vänsterpartiet nära eller var medlemmar i vänsterpartiet. Om en uppgörelse ska ha någon som helst trovärdighet kan den inte göras i ett partis egen regi med folk som har anknytningar till partiet. Vitböcker kan bara skrivas av dem som står utanför. En uppgörelse kräver också reflektioner i den offentliga arenan.
Vänsterpartiet är Sveriges största parti till vänster om sap och har varit det under lång tid. Deras närvaro i politiken hindrar socialdemokratin från att slopa vissa värderingar och driver viktig vänsterkritik i olika sakfrågor.
Men historielösheten skadar partiets förtroende. Demokrati går inte att försvara genom att försöka täcka över ett odemokratiskt förflutet.
När John Reed anklagades för att vara kontrarevolutionär av kamraterna i Komintern var det för att han ifrågasatte deras sanningar. Så lätt var det att bli beskriven som motståndare. Det är kanske den största lärdomen en uppgörelse kan ge. Att sluta se kritik och ifrågasättanden som ett hot som måste tillintetgöras.
Och så handlar allt i slutändan om livet, om upplevelser och smär-ta. De brott som redan har begåtts mot mänskligheten går inte att göra ogjorda.
Man kan inte ta ifrån människor deras historia genom tystnad. Att inte förtiga sanningen handlar om att ge upprättelse och erkännande.
Devrim Mavi