Naturen finns inte. Vi vill inte prata om den. Inte se den. Och ändå längtar vi efter den. Helst som Animal Planet på plasmaskärm.

Är ni också såna som läser populärvetenskapliga artiklar om djur och människor? ”Den inre apan” hette en artikelserie som gick i Svenskan i våras.

Eller ser ni på Animal Planet?

I så fall kommer ni säkert ihåg ett av höstens avsnitt av Meerkat Mansion. Det som brukar vara så gulligt, nu var det bara hemskt. Hjältinnan, surikathonan Flower, blev biten i huvudet av en giftorm när hon försökte skydda sina ungar.

I vanliga fall ser en surikat rätt så lustig och människolik ut när hon står på bakbenen. Nu ringlade ormen ner i hålan till hennes ungar och Flower följde förstås efter som den mor hon är – var – för att skydda dem. Ja och sedan, som sagt, blev hon biten i huvudet. Dödskampen filmades.

Förfärligt. Hela dramaturgin byggde på att Flower är en hona, eller rättare sagt en mor, för att tala djurtevespråk. Förmågan till identifikation med detta katt- och vesslelika flockdjur med matriarkala böjelser beror på denna semantiska koppling. Surikat/kvinna. Djur/människa. Överlevnad.

Gränserna mellan natur och kultur har för länge sedan lösts upp och börjat flyta. Natur och kultur imploderar i varandra. Djur görs mänskliga, människor till djur.
”Naturecultures” talar Donna Haraway om i The Companion Species Manifesto – Dog, People and Significant Otherness.

Haraway kallade sitt tidigare bidrag till en politik för framtiden för cyborgs. I det nya manifestet beskrivs dessa technomonster lite nedlåtande som småsyskon jämfört med hundarna.

Som dotter till Darwin skriver hon passionerat om hur hunden följer människan, och fåren. Hundens historia såväl som biologi intresserar henne. Och obs, kan inte skiljas åt. Kroppar och värden som strömmar i olika riktningar är och har alltid bestämt villkoren för liv på jorden”.

Det är hinderloppsbanor, border collies, byrackor, människokroppar i saltvatten och en betoning av relationer i stället för identitet. Kärlek mellan djur och människa handlar om att vilja leva nära någon som är helt annorlunda. En surikat till exempel.

När Flower dukade under av det där olycksaliga ormbettet skruvades tonläget upp i nivå med prinsessan Dianas död. Plattevebilden frös. Närmare masspsykos och nekrofil underhållning kommer man inte. Det enda som saknades var gravstenstexten – som man givetvis kunde hitta på nätet.

”Intelligent leader, valiant warrior and generous mother.”
”Flower ruled the Kalahari for many years.”
”The desert has lost its favourite rose.”
”A pillar of strength for her family.”

Kort sagt. Den klassiska hjältinnan transformerad till djur i Kalahariöknen.
Härförleden fastnade jag i Donna Haraways nature/cultureträsk igen. Nu handlade det om vackra bilder i tidningen av hur metaller bildar mönster. I en helt vanlig artikel om vetenskapligt fotografi (Felice Frankel) stod sjukdomar som ofta drabbar kvinnokroppen i fokus. Med hjälp av foton på svampar från underlivsinfektioner fick jag förklarat för mig att den vackra bakterien Proteus mirabilis bland annat orsakar urinvägsinfektion.

En slump? Nej knappast. Precis som i fallet med Flower, var det föreställningar om Moder natur som spökade.

Alla påståenden om naturen är med nödvändighet normativa, skrev Carolyn Merchant i The Death of Nature för redan 20 år sedan. Hennes analys av vetenskapssamhällets framväxt under 1600- och 1700-talet är en (feministisk) klassiker. Den till synes objektiva veten-skapen präglas av ett genompolitiserat könstänkande. Män har en ensidig makt över kunskapsproduktionen och dess tolkningar.

Merchant gör en poäng av att naturen alltid symboliseras av en kvinna. I centrum står vetenskapsmannen, kulturbäraren – en Linné, en Newton, eller en samtida nobelpristagare. Runt omkring sig har han en verklighet som tenderar att femininiseras.

På engelska heter det Mother nature. På svenska säger vi Moder natur –- en fruktbarhetsgestalt så fast förankrad i folksjälen att den varken kan särskiljas från den svenska nationalismen (moder Svea) eller föreställningen om hennes motsats, den kulturbärande svenske mannen.

Äpplet och spiran. Man kan följa henne genom seklerna. På 1600- och 1700-talet ses Svea som en valkyria i stridsmundering. Så småningom anpassas myten om henne till 1800-talets nationalism och hon blir mor. Vips blir metaforen för naturen och jorden mera folklig, mindre skrämmande. Skogsrået och Elsa Beskows slöjvita ringdansande älvor kompletterar i skogsgläntan.

I dag kodas den postmoderna maskinen – helt människoskapad, icke naturlig – fortfarande som maskulin. (Det var den könsmaktskoden som Donna Haraway försökte knäcka med sin cyborg). Vi ser det i vitvarureklamen. Vi ser det i annonserna för mobiltelefoner.

Det är helt, det är rent. Det är effektivare än människan själv.

Så hur gör vi oss av med dessa föreställningar om natur (medfött/kvinnligt) och kultur (skapat/manligt)? Hur bryter man upp från ett tusenårigt kulturarv, och detta samtidigt som ”Moder natur” behöver oss som bäst? Och nu menar jag inte metaforen, utan hon med klimathotet. Hon som går att ta, känna och lukta på.

I boken om sig själv, Dossier K, skriver Imre Kertész:
”Det absurda ligger i att det alltsedan Gud är död inte finns någon objektiv blick, att vi lever i ett tillstånd där allting flyter, att det inte finns något fäste, och ändå skriver vi som om det trots allt detta existerade en synpunkt sub specie aeternitatis, den gudomliga ståndpunkten eller det ’evigt mänskliga’; var ligger lösningen till denna paradox?”

Det är den judiske 1600-talsgrubblaren Spinoza som använder uttrycket Sub specie aeternitatis. Den går ut på att man försöker förstå världen med evigheten som horisont. Jag går in på ett köpcenter. Åker i nymonterade rulltrappor. Speglar mig i blanka fönsterrutor. Smakar på mjölkskummigt kaffeblask. Tänker att allt är så perfekt. Människorna är så perfekta. Jag har bäddat in mig i en nyvunnen social bekvämlighet, som den vita medel-klassiga tvåtusentalsmänniska jag är.

Är vi en ny sorts djur som inte längre kan förhålla oss till regnet och vinden och snöblasket och allt det där ”naturliga”? En ras som kräver en rumstempererad, klimatisolerad värld för sin överlevnad?

Kerstin Ekman har sagt i en intervju apropå sin bok om skogen, att hon inte är säker på att det är så bra att tala om ett ord som ”natur”.

Nä, just det. Så vad ska vi säga?
Vad ägde orkanen Gudrun rum i?

Ordet ”Natur” finns ju, vilket Ekman också påpekar, som ett djupt komprometterat begrepp och idésystem i vår politiska och sociala historia. Hur förhåller vi oss till det?

Som till något pinsamt, skulle jag vilja säga. Som till något för det äckel-kapitalistiska samhället fullständigt onödigt, när ”det naturliga” någon gång kommer och tränger sig på. Sjukdomarna, de ofrivilliga kroppsvätskorna och döden …The Death of Nature, talade Carolyn Merchant om.

Det är en retorik som förpliktigar. Det som håller på att dö bör man ju försöka rädda.
Och för min del får Moder jord gärna sammankopplas med livmodermystik och fingrarna i jorden och holistiska levnadssätt och borgerligt icke-kemiska komposteringsmetoder och kvinno-läger vid Greenham Common. Bara hon överlever.

Å andra sidan. Om naturen inte finns? Om hon bara är en social konstruktion, så som samhällsvetenskapare och medvetandeforskare som Donna Haraway lär ut. Om det inte finns några granar och ollonborrar och fragg och väderlekssystem och miljösanerade jordar. Om det bara finns ord, och några enstaka hundar av mer eller mindre ädel börd som man kan bestämma sig för att älska.

Kan hon verkligen dö då?
För att kunna dö måste man väl finnas?
Finns naturen?
Vad säger vetenskapen?
En närstående till mig skickar ett tips via mejlen. Det är ett pressmeddelande från Lunds universitet med rubriken: ”Insektsvärldens egen dragking undviker sexuella trakasserier”. Två biologer, Erik Svensson och Thomas Gosden, vill dra uppmärksamhet till sig och informera om sin forskning. Texten handlar om trollsländor, men är indränkt i föreställningar om mänskligt beteende.

Försök till parning omtalas som ”sexuella trakasserier”, och när en typ av honor hos flicksländan (jo, den heter faktiskt så) har samma färg som hanarna, beskrivs den som dragking.

Honans strategi är ”att härma hannens utseende”. På så sätt undviker hon – till skillnad från ”de mer populära” gula och röda flicksländorna – att bli ”påhoppad”, står det i biologernas pressmeddelande.

Ja, vad ska man säga om vetenskapen i den tid vi lever i? Att den ofta är sexualpolitiskt hjärndöd, och att universitetsfolk inte drar sig för att sälja forskning med hjälp av medialt intresse-väckande könsrollsanalogier. Numera är djur och natur riktigt hett till och med på queerseminarierna. Allt medan nygamla föreställningar om Gud och skapelsen surrar i luften.

Kanske kan man se utvecklingen ungefär så här:

Steg 1: Naturen hänger ihop med Guds vishet och godhet, som det står i Kerstin Ekmans skogsbok.

Steg 2: Vetenskapsmännen börjar tala om naturens krafter som lösgjorda från gudomen, som det också står i Kerstin Ekmans skogsbok.

Steg 3. De lösgjorda krafterna vispar runt i universum utan Gud.

Steg 4: Längtan efter gudomliga regler väcks åter till liv.

Jag läser vidare om naturens inflätade förhållande till kulturen – via skogen – i Kerstin Ekmans tjocka bok, och tänker på granar och ollonborrar och fragg och väderlekssystem och kryo-anläggningar och miljösanerade jordar.

Hon skriver:
”Man ser det man vill se. Men man ser också bara det man kan se. Språk och begrepp måste finnas för det som iakttas, annars blir det inte observerbart. Det är därför vi inte kan se samma landskap, samma skog, som det förflutnas människor. Det beror inte på att landskapet har förändrats. Naturen finns i människohjärnan. En amerikansk forskare går så långt att han säger: ”There is no nature, only history.”

Visst har hon rätt. Alla de naturord som jag strör ut över den här texten till exempel – surokater och ollonborrar – är produkter av min hjärna.

”Naturen är inte en Weibulls drömtapet med arrangerade fröer”, skriver hon också. Så vad är den då? Ja, snarare fördragsam än arg, menar Ekman. Naturen slår inte tillbaka. Den hämnas inte heller. ”Den finner sig”.

Och om naturen en gång fanns på riktigt, som något vi var nedsänkta i – en vind, ett solljus, en kyla, ett mörker – så är den nu att betrakta som en mänskligt skapad konstruktion, och jag håller med, förstås.

Fast, å andra sidan, hur blir det då med katten, hon som var hungrig och jamade kraftfullt precis för en stund sedan, när jag gick ut i köket och öppnade bleckburken med slaktrester.

Är det bara människor som kan ha ett aktivt förhållande till naturen? Kajsa går ut på kyrkogården och rör sig genom det frostbitna gräset varje dag men sedan kommer hon in. Är lampan som värmer soffan i vardagsrummet en slags natur för henne?

Och räcker det inte med att kroppen tar några självständiga steg utanför språket – ställer sig i en orkans mitt, eller på toppen av ett isberg – för att den ska bli varse att naturen också finns ”på riktigt”.

Och om naturen inte finns utanför min hjärna? Kan vi då alls tala om något utanför denna hjärna? Finns detta utanför? Är vi människor för alltid inneslutna i ett självrefererande system vid namn medvetandet? Och finns det inte risk att det börjar kännas en aning klaustrofobiskt?

I Svenska dagbladet läser jag om skogsägare Karl-Anders Norman i Jämtland. Han sitter på en urskog – en certifierad nyckelbiotop i Jämtland som inte får avverkas – och är bekymrad.

Jag tänker på ansvar kontra makt. Mannen som tar ansvar för skogen vill fortsätta att avverka. Jag, som inte tar något ansvar för skogen alls, vill ha den kvar.

Jämför min önskan att ha skogen kvar med vad jag anser vara värt att prioritera politiskt: sexuell rättvisa, könspolitisk rättvisa, social jämlikhet och antirasistisk politik. Miljöfrågorna … tja, de kommer rätt långt ner på listan.

Dessutom har jag lärt mig att det rätta sättet att se på naturen är som konstruktion. Jag har fräst och spottat åt patriarkala föreställningar om naturen (den kvinnliga särskilt), men själv aldrig fyllt den med mening.

När Kerstin Ekman ska ge sin berättelse om naturens (skogens) mening kopplar hon samman den med ”herrarna”. Kapitalismens framväxt.

Först har skogen bara stått där. Nyttjad och fruktad av alla, ägd av ingen. Ägandet av något så stort och ogenomträngligt är ännu inte uppfunnet. Skogen är ogenomtränglig och farlig, ett hinder att forcera. Mystisk. Som rymden ungefär. Stor och oändlig.

Först långt fram i tiden får tallarna och granskogarna sina ägare. Träbaroner exploaterar landets resurser. Förmögenheterna växer. Ekman påminner om hur ungt och oprövat och skonings-löst det patriarkala, kapitalistiska samhällssystemet är.

Man kan göra vinst på skogen. Nej, mer än så: Man ska göra vinst på skogen. Den kan exploateras. Där någonstans, innesluten i teorin om mervärde, hittar man den bekymrade skogsägaren Karl-Anders Norman med sin icke exploaterbara nyckelbiotop.

Och nu börjar det bli hög tid att erkänna: Det går trögt med mina slutsatser i den här artikeln.

– Don´t blame you, säger F.
Det är svårt att säga något vettigt om naturen. Ordet glider undan.
– Fast du skulle ju kunna säga något om Animal Planet, säger hon sedan.
– Du har ju trots allt en dig närstående som tittar nästan varje dag.

Animal Planet, om ni nu inte redan fattat det, är en kabelkanal som sänder dygnet runt. I ett av programmen får tittarna följa djur som lämnades kvar och sedan räddades efter den karibiska orkanen Katrina. Först var det själva evakueringen. Och så nu i Animal Planet kommer uppföljningen. Människorna vänder tillbaka. Djur kan återförenas med sina lyckliga ägare.

Hundar i roddbåt. Människor som gråter. En dränkt katt som visar sig leva. En kattunge. Poängen med Animal Planet är att man alltid kan heja på djuren, säger F. Det är så enkelt, det är helt avpolitiserat.

– Om en leopard på savannen till exempel tar en antilop, så gör det kanske lite ont i hjärtat först, men sedan tänker man att ja men, så är det ju i naturen.

F har rätt. Hon har nästan alltid rätt. Som tittare accepterar man att den starkare vinner. Utan att blinka suger man i sig hela paketet med Darwin och näringskedjan.

Och här någonstans ligger kanske förklaringen till den enorma attraktionskraft som metalliska femkantsmönster och urinvägsinfektioners mikroskopiska utseenden och hundar och surikathonor har på mig och många andra.

För egentligen är det nog inte naturen som sådan jag vill åt, eller ens kunskaperna om den. Nej, det är något annat, nåt skönt, nåt underbart.

Det där nya vita medelklassiga bekvämlighetsförhållandet till livet som hämtar styrka i att slippa ta ställning till hur världen ser ut. Och som samtidigt säger: Ställ dig på bakbenen och ta fram kvinnodjuret i dig. ”A pillar of strength to her family.

Kristina Hultman