Bidragsfusk är en baggis jämfört med skattefusket som har ivrigt stöd i regeringen.
Jag rannsakar mitt liv och undrar om det är mig de menar, när teve visar ännu ett inslag om dem som fuskvabbar. Det är lätt att känna sig som fuskare. Men så kommer jag på att fuskvabba kan i alla fall inte gälla mig, jag har ju inga barn. Men när Göteborgssossen Göran Johansson säger att alla smugglade flyktingar borde utvisas, att de förstör för de riktiga, det vill säga dem som har pappren i ordning vet jag utan tvekan att det är mig han menar. I hans värld är jag en fuskare.
Men den mediala uppmärksamheten har de senaste åren fokuserat framför-allt på bidragsfusket. Tio miljarder i bidragsfusk skrev dn (9/11-07). Siffran var en grov en uppskattning och kom från Delegationen mot felaktiga utbetalningar, fut. FUT låter som ännu ett borgerligt påhitt men den regering som tillsatte Delegationen mot felaktiga utbetalningar var inte borgerlig. Pär Nuder var finansminister och presenterade idén första gången hösten 2005 på socialdemokraternas kommunkonferens i Stockholm. Han påpekade att det inte handlar om borgerlig moralism och inte heller om att jaga syndabockar utan om att slå vakt om de trygghetssystem som vi har byggt. Det handlar om god hederlig arbetsmoral, att göra rätt för sig.
Alliansregeringen fullföljde det som Pär Nuder hade inlett och lade mars 2007 fram ett lagförslag till riksdagen om att personer som har lämnat felaktiga uppgifter till Försäkringskassan ska kunna dömas till fängelse.
Att fuska till sig pengar är bedrägeri och därmed kriminellt. Kan det någonsin vara okey att fuska? Och om det är okey att jaga fuskare, vem är det som jagas för fusk?
Enligt Curt Malmborg, generaldirektör och chef för försäkringskassan, upprör bidragsfusk vanligt folk väldigt mycket. Försäkringskassan fick 150 miljoner extra i anslag och anställde 300 handläggare för att hitta fuskare. De 300 hittade under två år 378 personer som i domstol har dömts för att ha lurat till sig pengar på olika sätt från staten. I Blekinge har Försäkringskassan uppmanat människor att anmäla sina grannar, släktingar, arbetskamrater som de misstänker lurar till sig bidrag. Eller som Curt Malmborg säger: vi måste bli duktigare på att anmäla.
Försäkringskassans uppdrag är att administrera de försäkringar och bidrag som ingår i socialförsäkringen men myndigheten har under de senaste åren gjort jakten på fuskare till sin näst viktigaste uppgift.
Men, fuskas det verkligen så mycket att nya lagar måste stiftas och medborgarna uppmanas till angiveri? FUT har kommit fram till att av de cirka 20 miljarderna som de anser betalas ut felaktigt är det cirka hälften som handlar omavsiktliga fel det vill säga medborgare som enligt FUT vill lura systemet. Den andra hälften är slarv och misstag från Försäkringskassans sida. Det är då rimligt att fråga hur det kommer sig att Försäkringskassan inte larmar medier om felaktiga utbetalningar. Borde inte Försäkringskassan skärpa sig, ja till exempel anställa personal för att se över sitt eget arbete?
Om de största fuskskandalerna social-demokratiska ministrar kunde leverera var i stil med Laila Freivalds lägenhetsaffär och Mona Sahlins obetalda parkeringsböter och berömda Toblerone visade moderaterna att de med stor ihärdighet följt 1980-talets trött-på-betala-skatt-kampanjer till punkt och pricka.
Med en min som har förvandlats från lätt förvirrad till allt mer trotsig har Fredrik Reinfeldt fått förklara, be om ursäkt, avskeda och ibland med lätt irritation försvara ministrar och partifolk som har kört för fort, inte betalat teveavgiften, ägt aktier i vapen- och oljebolag men framförallt skattefuskat. Sist ut, tror jag i alla fall, eftersom det har kommit att bli svårt att hålla räkningen, var det den nyutnämnda statssekreteraren Nicola Clase. Hon ersatte Ulrica Schenström som blev sparkad tidigare under hösten. Berättelsen går så här: när Clase blev utnämnd till statssekreterare satte hon sig ner med sin man Andrew Schenkel och en skatte-jurist och gjorde uträkningar för att bena ut hur mycket pengar de har lurat staten på (dn 3/11-07). De kom fram till att de har betalat 68 000 kronor för byggtjänster så kallat svart.
Nicola Clase vill lägga allt bakom sig, jag kan bara beklaga och vara hemsk ledsen, säger hon. Enkelt och utan fängelsestraff.
Finns det något som kan heta sanningen om fusket? Siffrorna talar aldrig sitt klara språk. Det finns kartläggningar och undersökningar som många olika saker kan härledas ur. Som att samtidigt som Socialstyrelsen jobbar på att ta fram en rekommendationslista över längden på sjukskrivningar (ett som läckte ut i somras var förslag på tre veckor för utbrändhet) har andelen sjukskrivningar minskat med nästan 10 procent det senaste året. Eller att Försäkringskassan sparar upp till två och halv miljard varje år därför att pensionärer, för att de inte känner till sina rättigheter, inte söker bostadsbidrag. Eller att skattefusk kostar staten 133 miljarder kronor varje år. Jämfört med bidragsfusket på tio miljarder.
Girighet är ju inte ett lagbrott men att inte betala skatt är det. Men så skriver en liberal bloggare att det är skillnad på skattefuska och bidragsfuska. När man bidragsfuskar tar man från det allmänna dåligt men när man skattefuskar gör man det för att behålla sina egna pengar bra. Högern har alltid beskrivit skattefusk som en systemkritik och politisk handling.
Visst, staten luras på 133 skattemiljarder och vi har en regering draperad i fusk och hyckleri. Troligtvis den mest kriminella någonsin. Trots detta har debatten kommit att handla om bidragsfusk och överutnyttjande av försäkringssystemet.
När Pär Nuder pratade om FUT för snart tre år sedan var det viktigt för honom att understryka att det inte handlade om pengar utan om ansvar och moral. Om man frågar moderata socialförsäkringsministern Christina Husmark Persson handlar det hela tiden om pengarna. Hon har till exempel sagt att med nya riktlinjer till Socialstyrelsen kommer antalet sjukskrivna minska vilket i sin tur kommer att frigöra resurser och finansiera en framtida skattesänkning. Men framför allt handlar det om ideologi. Om olika syn på omfattningen av välfärdssystemet. I den borgerliga ideologin kopplas rättigheter till eventuell överutnyttjande. Regeringen men också delar av socialdemokratin vill ge socialförsäkringssystemet legitimitet genom repressalier och övervakning och inte genom idéer om rättvisa. Den dominerande fuskretoriken säger oss allt om makt och vem som besitter problemformuleringsföreträden.
Grova antaganden om och beskrivningar av olika grupper av människor som fuskare, vare sig det handlar om flyktingar eller sjukskrivna kommunalare, är förnedrande och omoraliska handlingar. Det enda vi kan förhålla oss till i en saklig debatt är antalet dömda för brottet att lura Försäkringskassan. Det vill säga 378.
Jag träffade en kvinna, papperslös arbetare från Bolivia. Hon berättade att hon också har bott och arbetat i Frankrike och Italien men aldrig känt sig så exploaterad som i Sverige. Hon städade bland annat på Grand Hotell i Saltsjöbaden för 40 kronor i timmen. Som så kallad svart arbetskraft och därför utan rättigheter. Är det något som är vidrigare än att människor med pengar inte betalar skatt på grund av girighet är att de på grund av samma girighet utsätter andra människor för den förnedring exploatering innebär. Och om man ska prata om skillnad på fusk och fusk, menar jag att den största skillnaden mellan att skattefuska och bidragsfuska ligger precis där.
Devrim Mavi