Konsumtionsvägrarna är de nya livsstilsikonerna. De både skrämmer och inspirerar. Men kan man fortsätta vara en solidarisk medborgare om man slutar shoppa?
A year without shopping transformed me from consumer to citizen, skriver den amerikanska journalisten Judith Levine i sin bok Not buying it. My year without shopping. När vi är lyckliga shoppar vi. När vi är olyckliga shoppar vi också, skriver Levine och frågar retoriskt Är det frihet? Är det demokrati? I någon sorts frustration över sakernas tillstånd bestämde Levine sig för konsumtionsstopp under ett helt år: Hon skulle bara köpa det som var absolut nödvändigt. Frågan om vad som egentligen är absolut nödvändigt gav upphov till en hel del funderingar (naturligtvis mat och medicin, men böcker, filmer, musik? En latte på väg till jobb? Nylonstrumpor från Wolford?).
Vid årets slut hade hon både betalat av sin kontokortsskuld och sparat sextio tusen kronor. Eftersom hon spenderade mindre på sig själv kunde hon skänka större summor pengar till andra: Offer för tsunamikatastrofen och olika politiska kampanjer. Dessutom slapp hon de annars ständigt återkommande grälen med sin partner om pengar. Å andra sidan kände hon sig ofta ensam och uttråkad. Det faktum att vårt samhälle är uppbyggt kring konsumtion blev mycket tydligt (cafébesök, bio, krogen inget är gratis). En god vän och jag diskuterar Levines bok och leker en stund med tanken på köpstopp, funderar på vad vi skulle göra med alla pengar vi skulle spara. Resa kanske, arbeta mindre och vara mer med barnen eller kanske skriva en roman. Men allvarligt, säger min vän efter en stunds spekulerande. Vad skulle man leva för om man inte fick shoppa? Vi skrattar lite, eftersom vi inser hur absurt det låter klart att shopping inte är Meningen. Men ändå. Det skulle bli väldigt tomt. För övrigt är jag inte övertygad om att köpstopp skulle göra mig till en bättre människa.
Frågan är om inte köpstopp i själva verket leder till en hel del problem på samhällsnivå. Går man verkligen från konsument till samhällsmedborgare som Levine hävdar, eller kanske egentligen från konsument till parasit? Är det över huvud taget möjligt att, i ett konsumtionssamhälle, skilja mellan att vara samhällsmedborgare och konsument?
Katarina Bjärvall berättar i sin konsumtionskritiska Vill ha mer om ett besök hos familjen Bergström & Lundin i Ambjörntorp. Petter och Camilla lever tillsammans med sina två barn, katter, höns och grisar på en liten gård. De har vänt konsumtionssamhället ryggen och lever, enligt egen utsago, på självhushåll, vilket innebär att de producerar de flesta råvaror själva honung, ägg, grönsaker och lamm. Mjölk byter de till sig från grannen och kläder till barnen får de från släkt och vänner.
Barnen leker i den stora trädgården, Camilla plockar ut ett nybakat bröd ur ugnen och Petter planterar pumpaplantor. Låter det som en dröm? Det är det i dubbel bemärkelse. Den harmoniska alternativfamiljens rofyllda liv möjliggörs av människor som jag: Sådana som arbetar mycket, tjänar mycket pengar och betalar astronomiska summor i skatt. Deras tillbakalutade livsstil sker i själva verket på bekostnad av andra familjer. Den härliga familjen på landet är långt ifrån självförsörjande. De konsumerar både barnomsorg och vård och tar glatt emot barnbidrag, så småningom kommer de också att utnyttja skola och pensioner. Eftersom de ställer sig utanför både produktion och konsumtion hamnar familjen också i stort sett utanför skattesystemet. Utan tvivel tillhör de välfärdsstatens vinnare de bidrar inte med något men får ändå full utdelning. Det kan tyckas smart men vad skulle hända om fler människor valde att vända samhället ryggen? Om vi vill behålla vårt nuvarande sociala skyddsnät krävs skattekronor. Vård, skola omsorg och diverse bidrag kostar, och någon måste betala.
Den svenska debatten om konsumtionshysteri, vardagsstress och svindyra väskor rasade som värst på kultursidorna våren 2007. Nina Björks dystopiska krönika om skitdrömmar i kombination med Sisela Lindbloms roman De skamlösa ledde till en rad upprörda krönikor och artiklar. Inte minst kvinnliga skribenter tycktes drabbade av en oemotståndlig lust att racka ner på kollegor som, i deras tycke, köper för dyra väskor. Att det sen visade sig att kollegan ifråga, Susanne Ljung, i själva verket aldrig hade köpt en väska för sjuttio-tusen kronor var mindre intressant. Även om jag sympatiserar med Björks och Lindbloms ambition att lyfta fram andra värden i livet än de ekonomiska irriterar jag mig på det moralistiska anslaget i resonemanget. Jag går helt enkelt inte med på att jag är en dålig människa för att jag gillar att shoppa.
I jämförelse med den så kallade väskdebatten är Judith Levines rapport från sitt köpfria år befriande fri från moralism och reflexmässiga fördömanden. Levines bok präglas snarare av självrannsakan och ett ärligt uppsåt att besvara frågan om konsumtionens innebörd: Varför konsumerar vi och vad får vi ut av det? I vilken utsträckning definierar vår shopping vilka vi är? Judith Levine har fått flera svenska efterföljare bland annat tvåbarnsmamman Ann Christin Anti-Anki Gramming som beskriver sitt år utan shopping på bloggen notbuying.blogspot.com. Hon satte upp några enkla regler för sitt köpfria år: Hon skulle inte köpa något som inte var absolut nödvändigt, mat, medicin och förbrukningsartiklar undantaget. Om det var något hon absolut behövde skulle hon i möjligaste mån låna, byta eller köpa begagnat. Gramming uppger att hon fått mellan tre- och fyratusen kronor över varje månad, trots att hon köpt krav- och rättvisemärkt mat i högre utsträckning än tidigare. Hon har blivit något av en kändis på kuppen, vilket säger något om hur apart det är i en konsumistisk kultur som vår att frivilligt välja bort shopping.
Det är inspirerande och faktiskt också lite skrämmande att läsa om Levines och Grammings experiment eftersom det egna shoppingbeteendet blir brutalt tydligt. Jag shoppar för att jag kan (och ibland trots att jag inte kan), inte för att jag behöver. Mest shoppar jag för att jag vill, för att jag gillar jakten på de perfekta stövlarna (som sedan behöver matchas med perfekt väska). För mig, liksom för många andra, är shopping en hobby. Måste det vara ett problem?
Sociologen Zygmunt Bauman menar i Arbete, konsumtion och den nya fattigdomen att det inte är marknaden som förför sina kunder. Kunderna söker aktivt att bli förförda. Kunden är beredd och villig, redo att falla för frestelsen, sväljer betet och jagar vidare efter nästa byte. Begäret begär nämligen inte tillfredställelse, tvärtom begär begäret begär. En värld utan något kvar att begära är en mardröm, en fasa för varje konsument, en total tomhet (vad skulle man då leva för?).
Baumans tes är att människan under moderniteten förvandlats från producent till konsument. Det postmoderna samhället engagerar sina medlemmar främst i deras egenskap av konsumenter. Det är något av en samhällelig plikt att konsumera. Den norm vårt samhälle håller upp för sina medlemmar är förmågan och viljan att spela konsumentens roll. Enligt Baumans analys är det inte möjligt att vara medlem i ett samhälle utan att konsumera, eftersom konsumtionssamhället bygger på varje medlems vilja och förmåga att oupphörligen konsumera. De som inte konsumerar, och i stället likt Judith Levine eller den harmoniska familjen i Ambjörntorp, vänder konsumtion ryggen vänder därför också samhället ryggen.
Konsumenten medborgaren måste ständigt öka sin konsumtionsförmåga för att uppfylla sin plikt. Därför måste vi ständigt utsättas för nya frestelser, rikta vårt begär mot nya objekt, känna behov av mer, fler, bättre. Vi måste förbli i ett tillstånd av ständigt sjudande, aldrig sviktande spänning och upphetsning, i ett tillstånd ständigt suktande efter något annat: Ständigt missnöjda, men med möjligheten att råda bot på missnöjet mitt framför näsan.
Den fullt utvecklade konsumenten handlar under tvång, menar Bauman. Konsumtionen har internaliserats som ett måste, men individen upplever själv sin konsumtion som ett fritt utövande av den egna viljan. Vid varje besök i ett köptempel, en marknadsplats känner sig konsumenten som herre över situationen, autonom och allsmäktig. Acne eller Nudie? Isomac eller Illy? Bresaola eller parma? Det är jag som är kritiker, domare och väljare bortsett från att valet att inte välja något, att inte konsumera, sällan föresvävar mig.
Att vara fattig är detsamma som att vara en otillräcklig konsument. Därför är upplevelsen av fattigdom ständigt relaterad till dominerande konsumtionsmönster den konsumtionssvage är fattig i relation till den konsumtionsstarke. Detta innebär naturligtvis inte att den verkliga fattigdomen upphört. Varje samhälle har sin underklass, en grupp människor som står utanför alla system och hierarkier. Bauman skriver att människor placeras i underklassen därför att de betraktas som totalt onyttiga som vi andra kan klara oss utan.
Jag tror att Bauman har både rätt och fel i sin beskrivning av fattigdom: Jag menar att kärnan i fattigdom är upplevelsen av maktlöshet. En definition av begreppet makt är att makt är förmågan att få saker att hända, i förlängningen möjligheten att välja, att forma sitt liv. För den fattige finns inte makt att påverka det egna livet, det finns inga val, inte ens det banala valet mellan att handla mat på Lidl eller Malmborgs. De som aktivt väljer att ställa sig utanför konsumtionssamhällets regler och förväntningar som Petter och Camilla i Ambjörntorp upplever sig inte vara fattiga. Deras spartanska livsstil är ett resultat av ett eget val, ett uttryck för deras maktutövning. Petter och Camilla är kanske undantaget som bekräftar en av Baumans bärande teser, nämligen att individens identitet i konsumtionssamhället är beroende av dagliga besök på marknadsplatsen. Vi köper en identitet, vi väljer en livsstil, vi manifesterar våra värderingar genom de varor vi konsumerar.
Om individens identitet och existensberättigande tidigare var kopplad till hennes förmåga att producera och därigenom bidra till samhällets nytta är individens identitet i konsumtionssamhället snarast relaterat till hennes kapacitet som konsument. Det räcker alltså inte att vara en skicklig yrkesmänniska för att förtjäna en plats i samhället: Du måste köpa dig existensberättigande, du måste bidra genom att spendera. Det är ett brutalt obestridligt faktum att man först måste vara konsument innan man kan tänka på att bli något särskilt, skriver Bauman.
Det krävs inte särskilt omfattande empiriska studier för att verifiera Baumans tes det räcker med ett besök på ditt lokala ikea. Varje helg stormar hundra-tals lediga och köpsugna svenskar in på det stora varuhuset som har något för alla skeden och stadier i livet. Den unga tjejen som är på väg att flytta hem-ifrån köper vinglas, det nyförälskade paret investerar pengar och framtid i en dubbelsäng, blivande föräldrar inspekterar spjälskydd. Nyskilda män köper våningssäng så att barnen har någonstans att sova varannan helg, och femtioplussarna med pengar och utflugna barn funderar på att byta köket i sommarstugan. Själv befinner jag mig i den tidiga medelåldern och pysslar med att renovera huset. Jag inser att vi alla är där i samma syfte och blir smått beklämd: Vi kons1rar oss själva, våra liv, våra värderingar och våra relationer genom sakerna vi köper. Konsumtion fungerar som passagerit från ett stadie till ett annat, som identitetsskapare, som klassmarkör.
Jag är uppväxt i ett proletärt hem, i ett radhus byggt på 1970-talet med plastgolv och energisnåla fönster. I mitt barndomshem fanns det varken piano, konst på väggarna eller uppslagsverk. Vi hade en begagnad skinnsoffa i vardagsrummet och åkte på campingsemester i en vit folkavagn. Kläder inköptes på lågprisvaruhuset Engelbrektsboden i Malmö fula Leejeans som var vida när de skulle vara tajta och tvärtom. Aldrig fick jag de där hett eftertraktade Gul&Blå-jeansen. Det fanns inga pengar till dyra jeans och ridläger. Jag hade en, på många sätt, fin uppväxt, men jag är samtidigt stolt över att jag har råd att köpa rätt jeans till mina barn, låta dem ta ridlektioner och åka på språk-resa. Jag njuter av att sitta i min omklädda Malmstensoffa och svepa med blicken över mina välfyllda bokhyllor.
Antagligen är min upptagenhet av möbler, kläder och prylar ett utslag av min arbetarklassbakgrund.
Det är lätt att säga nej till något som alltid varit självklart, tänker jag när mina vänner med medelklassbakgrund fnyser åt ytlighet och konsumtion. Kanske är mina drömmar om en matberedare från KitchenAid, en röd morgonrock från Pelle Vävare och en Theseliusfåtölj skitdrömmar men de är mina drömmar. Om matberedare och möbler hade varit det enda jag drömt om hade det naturligtvis varit problematiskt, men det faktum att jag drömmer om prylar innebär ju inte att jag inte har andra, viktigare, drömmar och visioner.
För snart sju år sedan lämnade jag och min familj storstaden till förmån för Österlen. Vi drömde om ett enklare liv, om egna höns, en trädgård med äpplen och örtagård, tid för varandra och våra barn och ett lugnare tempo. Ett liv utan statusstress och konsumtionshysteri föresvävade oss, vi ville låta andra värden än ekonomiska styra våra liv.
Min man, som är präst, hade inga problem med att få arbete på landet och jag kunde sitta hemma och skriva på min avhandling i lugn och ro. Det visade sig att vi inte var ensamma om vår dröm om det lugna, sunda livet på landet: Många av de små gårdarna och skånelängorna runt omkring oss befolkades av människor som flyttat ut från Malmö, Stockholm och Göteborg. Det var författare, journalister, läkare, socionomer och en och annan konstnär, samtliga människor med både kulturellt och ekonomiskt kapital i ryggsäcken.
Kulturellt kapital är ett begrepp från Pierre Bourdieu som handlar om kompetent stil och smak. Olika samhällsklasser har olika smak och de olika smakmönstren bildar en hierarki det är finare att äta ruccola än isbergssallad, bättre att läsa Stieg Larsson än Camilla Läckberg, sofistikerat att ha Serrano-reproduktioner på väggen men fel att se på porrfilm. För den oinvigde är gränserna svåra att uppfatta, men den som äger kulturellt kapital i form av rätt stil och säker smak uppfattar utan problem stanken av dålig smak.
Jag och mina grannar på Österlen var alla del i den rörelse som i usa kallas down-shifting och går ut på att arbeta mindre, njuta mer och leva hållbarare (god smak!). Nerväxlarna vill hellre ha tid än pengar, odla nära relationer och ha tid för reflektion: Inre rikedom värderas nämligen högre än yttre (en inställning som i sig förutsätter ett visst mått av ekonomiskt oberoende). I de gamla skånelängorna på Österlen hittar du varken rostfria vitvaror, storbildsteve eller hemmaspa. Folk åker inte på semester till Thailand och köper verkligen inte handväskor från perverst dyra franska designers.
Nej, här råder andra ideal. Det ska renoveras pietetsfullt och miljövänligt. Det ska komposteras och odlas giftfritt (infödda österleningar kallade oss hånfullt för månskensbönder). Husen ska gärna inredas med svindyra möbler från Norrgavel och Miljögården, mattorna är från Pappelina, kaffet är färskmalet och brödet från Olof Victors (en valnötslimpa för 54 kronor, bakat på stenmalet ekologiskt mjöl). Ägg från egna höns, ett arbete inom kultursektorn och mycket tid med barnen ger pluspoäng. Autenticitet, det äkta och sanna är det eftersträvansvärda: Som om Sanningen och Verkligheten och Meningen finns där, gömd under flera lager tapeter, under de förhatliga pergo-golven.
Mina grannar på Österlen har slående likheter med de bobos, bourgeois bohemians, som beskrivs i New York Times-kolumnisten David Brooks bestseller Bobos in Paradise The New Upper Class and How They Got There. Bobosar visar sin överlägsenhet genom sin förfinade och raffinerade smak (färskmalet kaffe i stället för vacuumpackat drucket i kaffemuggar drejade av den lokale keramikern), men också genom att välja bort sådant andra, simplare människor, strävar efter. De sitter i sina trädgårdsmöbler från Grythyttan med ett glas ekologiskt vin och känner sig överlägsna förortsfolkets flintastekar och charterresor. De distanserar sig ifrån drömmar som ofta är kopplade till just konsumtionsbegär de vill höja sig över slit-och-slängsamhället och fnyser åt tillfälliga trender och modenycker. Det paradoxala är att deras upplysta och förfinade livsstil är lika beroende av konsumtion som förortsfolkets men en annan och dyrare konsumtion.
I grunden är bobosar egentligen inte ute efter att vända konsumtionssamhället ryggen, inte heller ägnar de sig åt samhällskritik. De gör bara det överklass har gjort i alla tider distanserar sig från pöbeln och deras futtiga och vulgära drömmar. Jag har lämnat Österlen och drömmen om att bryta mig loss från konsumtionssamhällets ok, både Judith Levine och AntiAnki Gramming har börjat shoppa igen. Är det sorgligt? Ett misslyckande? Nej, faktiskt inte. Verkligheten kan även finnas i en prasslande papperspåse från mq.
Ann Heberlein