Stockholm är en främmande ö på politikens karta. Globalisering och finansindustri sliter sönder den. Moderaterna glider okritiskt med. Men oppositionen är vilse i den nya staden. Stockholmspolitiken förfaller.

Stockholm har blivit det främsta slagträet i svensk politik:

I Stockholm kan man se vad borgerligheten verkligen går för.
I Stockholm är det samma gamla höger.
I Stockholm kastar den nymoderata ulven av sig sina fårakläder och det är knappast bä bä vita socialliberal.
I Stockholm byggs det nyliberala skyltfönster. Vill vi ha det så i Sverige? Titta! Titta! Titta!

Strategin från vänster är enkel: Stockholm ska göras till det slutgiltiga beviset för att högern sade en sak i valrörelsen men nu genomför något

annat. Problemet med svensk borgerlighet sägs vara detsamma som alltid: de vet vad de vill men de har inget stöd i befolkningen. I Sverige är de
flesta sossar för det har de alltid varit. Mona Sahlin berättar gärna om utvecklingen sedan maktskiftet som ”ett historiskt svek”. I samma stund som klockan slog midnatt mellan den sjuttonde och den artonde september 2006 förvandlades Reinfeldts nya arbetarparti tillbaka till samma gamla skattesänkande överklasspumpa.

And now that the magic is gone syns konsekvenserna som tydligast i själva huvudstaden.
För en socialdemokrati som har svårigheter att få grepp om den ständigt hala Fredrik bor det en viss lättnad i att kunna peka på att åtminstone Lady Macbeth, Filippa, genomför ogenerad moderat klasspolitik. Stockholm ses som det slutgiltiga beviset för att det är samma gamla höger – samma gamla höger, samma gamla höger, samma gamla höger, samma gamla höger …

Det är ett trösterikt mantra eftersom det naturligtvis omvänt innebär att socialdemokratin kan fortsätta vara samma gamla socialdemokrati. Det räcker med att byta partiledare och så är traumat med att tappa bort rege-ringsmakten just när man för första gången på åratal kunnat lägga en budget med reformer och inte bara nedskärningar som bortblåst. De kan återgå till business as usual och i stället bråka om vem som ska stå överst på eu-vallistan.

Berättelsen om Stockholm som beviset på den moderata bluffen, eller åtminstone dubbelmoralen, har fått genomslag även utanför socialdemokratin. Lokala medier skriver mycket om Stockholm i sådana termer och tidningen Fokus frågade i vintras, på omslaget, om Filippa Reinfeldt i egenskap av hustru och högerspöke är en tillgång eller en belastning för sin man. Slutsats oklar och hursomhelst verkar det inte ha slagit någon att det faktiskt kan vara så att Stockholm helt enkelt är annorlunda. Att vad vi ser hända med Stockholm är resultatet av större processer än den eventuella skillnaden mellan Fredrik och Filippa.

Eller skillnaden mellan Fredrik före valet och Fredrik efter valet. Att socialdemokratin under trettio års tid systematiskt försvagats i de områden där förändringarna av samhället gått längst och där människor är mest benägna till förändringar borde ge upphov till eftertanke. Den ojämlikhet som den borgerliga politiken förvärrar är ett resultat av en ny politisk verklighet som kräver nya svar från vänster. Att stockholmarna värderingsmässigt glider allt längre åt höger måste förstås i relation till detta. I flyttbilen från Norrland på e4 mot Stockholm blir folk plötsligt borgerliga. Rimligen beror det på större ting än Per Schlingmanns pr-tricks.

Saskia Sassen publicerade 1991 sin banbrytande undersökning The global city. Hon menar att dagens storstäder blivit strategiska noder i ett globalt nätverk. Det som rör sig i metropolen är det som rör sig i framtiden. Det globala kapitalet och de globala finansmarknaderna är beroende av ett allt snabbare växande nätverk av globala städer att verka i. Stadens utveckling är oundvikligen sammankopplad med globaliseringen. Enligt Sassen är den globala staden inte bara en plattform för en ny ekonomi och en ny teknik men även en ny politik. Denna politik kommer i hög grad ägna sig åt det lokala, men eftersom detta lokala är lokalt i en global stad är det samtidigt alltid globalt.

Metropolens ideologiska strider är framtidens ideologiska strider. Storstadens politiska problem är framtidens politiska problem. Dagens globala städer är slipade verktyg för att producera rikedom samtidigt som de också producerar och ökar ojämlikheten. Den ickesegregerade staden skapades i en tidsålder av inbördes beroenden och ekonomisk sammanflätning mellan borgare, tjänstefolk och arbetare.

Under 1800-talet bodde överklassen i gatuhusen och tjänstefolket i gårdshusen. Något umgänge förekom knappast, men man bodde nära varandra. I dag har vi inte längre dessa inbördes beroenden och det finns därför inga direkta skäl för invånare från skilda samhällsklasser och med skilda ekonomiska resurser att bosätta sig på samma ställe. I kombination med att de rikare blir allt rikare och de fattigare allt fattigare accelererar segregationen.

Enligt FN finns det 56 miljoner människor på flykt i Europa. De flesta av dem söker sig till de större städerna, eftersom möjligheten att försörja sig där är störst. London och Paris har i dag bostadsområden med människor i djup misär. Stockholm är inte där än, men riktningen är tydlig och den skyndas på av den borgerliga politiken. För att hantera denna nya verklighet i storstäderna krävs med andra ord en mycket mer aktiv och ny storstadspolitik. En som tydligt utgår från att verkligheten i storstäderna på grund av globaliseringen är en annan och de gamla politiska verktygen inte biter på de nya ojämlikhetsstrukturerna.

Högern ser av naturliga skäl utvecklingen som ett bevis för politikens begränsningar. Att de gamla verktygen inte tycks fungera i den moderna storstaden betraktas som ett tecken på att politik helt enkelt inte längre biter på framtiden. Vår tid anses för komplicerad för politiska lösningar. Det bästa vi kan göra är att helt enkelt avreglera, privatisera, sälja ut, ge upp och låta människor navigera de nya tiderna bäst de kan. Ensamma. Framtiden är inte längre formbar. I alla fall inte i storstan.

Storstadsutredningen visade att i de områden som i utredningen klassades- som minst attraktiva, var andelen långtidssjukskrivningar mer än dubbelt så hög som genomsnittet. Människor är sjukare i sämre bostadsområden inte för att bostäderna i sig orsakar sjukdom (en förklaring som Filippa Reinfeldt raljerat över) utan för att människor med dålig hälsa har sämre ekonomi och därmed svårare att konkurrera på bostadsmarknaden.

Borgarna förespråkar i Stockholm aktiva utförsäljningar både i innerstad och ytterstad. I tron att privatiseringar kommer att lösa alla problem med fattigdom och nedslitna lägenheter. Bara ett fåtal nya hyreslägenheter byggs.

Enligt beräkningar från Socialstyrelsen är närmare hälften av alla studenter fattiga, vilket är en nästan dubbelt så hög andel som i början av 1990-talet. Samtidigt har ungdomar fått det allt svårare att ta sig in på bostadsmarknaden. I storstäderna har priserna ökat samtidigt som köerna till hyreslägenheter blir längre. Var femte 25-åring i storstäderna bor i dag hemma hos sina föräldrar.

I Stockholm vill borgarna med Vårdval Stockholm gå från ett system där läkare och sjuksköterskor utifrån sina yrkeskunskaper bedömer vilken vård och vilka mediciner varje patient behöver, till ett system där patienterna under hot om att byta vårdcentral, och därmed dränera den nuvarande på pengar, ska kunna kräva den vård de vill ha oavsett om det är motiverat av medicinska skäl. Kunden har alltid rätt.

Fördelningen av resurser till vårdcentralerna ska inte längre utgå från det hälsoläge som råder i olika områden utan från ett system där alla läkarbesök får samma ersättning från landstinget – oavsett hur lång tid det tar eller vilka behandlingar som krävs.

Stockholm kommer att få ett system där vårdcentraler och husläkarmottagningar ges ekonomiska incitament att tävla om att locka till sig patienter med okomplicerade krämpor. Det kommer innebära att incitamenten för att behandla de med svårdiagnosticerade och svårbehandlade sjukdomar minskar eftersom sådant kräver mer resurser per besök utan att det ger extra ersättning. Att ersättning för socioekonomiska faktorer slopas riskerar att slå ut vårdcentraler i socialt utsatta områden. Vårdval Stockholm medför försämringar främst på elva utsatta, landstingsdrivna vårdcentraler, men även flera privata.

Budgetnedskärningar på 10 - 30 procent kommer innebära försämrad arbetsmiljö för personal och försämrad vård för patienterna. I norra Botkyrka har den gemensamma enheten för preventivt arbete, Botsam, fått läggas ned, och familjecentralen i Hallunda har splittrats. Socialstyrelsen har sedan 1990-talet publicerat lägesrapporter, med växlande fokus.

Vården av lågutbildade och personer med utländsk bakgrund lyfts fram i den senaste rapporten, som kom den 6 mars. Enligt rapporten ökar ojämlik-heten i vården för dessa grupper. Det är avsevärt vanligare bland lågutbildade med sjukhusvård för tillstånd som hade kunnat behandlas i en väl fungerande öppenvård: anemi, astma, diabetes, hjärtsvikt, högt blodtryck, kroniskt obstruktiv lungsjukdom (kol) och kärlkramp. Bland lågutbildade kvinnor är sådan sjukhusvård mer än dubbelt så vanlig som bland högutbildade kvinnor. För lågutbildade är dödligheten i åtgärd-bara dödsorsaker tre till fyra gånger högre än för högutbildade. Dödlig-heten är högre i sådana tillstånd som kan förebyggas av sjukvården.

Där Filippa Reinfeldt pratar om glada individer som ska konsumera vård i stora gallerior dör människor i själva verket av just de hälsoklyftor vilka riskerar att fördjupas. Enligt beräkningar gjorda av Dagens nyheter kan en barnfamilj spara 16 000 kronor per år genom att bosätta sig i Nynäshamn jämfört med Vaxholm. Det beror på att Vaxholm tar betalt för skolmat, fritidsklubb och musikskola. I andra kommuner, som Nynäshamn och Botkyrka, är samma saker gratis. Borgerliga kommuner tar i allmänhet ut höga avgifter och siktar i stället på att sänka skatten. Andelen fattiga barn i Stockholm är 18,1 procent (jämfört med 12,6 procent i hela riket år 2005).

Rädda barnens barnfattigdomsindex visar att i exempelvis Vaxholm lever 8,6 procent av alla barn i åldern 0-17 i fattiga familjer. Två, tre elever i varje klass räknas som fattiga. Avgifterna slår hårt mot dessa barn som inte längre har möjlighet att spela instrument, gå på badhus eller hänga med på skolans utflykter. ”Varje avgift, hur obetydlig den än kan verka, kan få diskriminerande effekter för barn som lever i fattigdom. Att kunna delta i alla skolans aktiviteter oberoende av föräldrarnas ekonomiska situation är en självklar rättighet som är långt från verklig för alla barn i Sverige i dag,” säger Kalle Elofsson som arbetar för Rädda barnen till Dagens nyheter.

Hösten 2008 startas landets första privata barnsjukhus på Östermalm i Stockholm. Rika och friska barn kommer därefter att kunna gå före i vårdkön. I julas slog Svenska kyrkan larm om att socialen i Stockholm hänvisade folk till kyrkan. Caroline Nilsson, diakon i Kungsholmens församling, sade till tidningen Dagen att det främst handlar om människor som hamnar precis på marginalen: några hundralappar över socialtjänstens gräns för socialbidrag.

Det är äldre som lever under knappa förhållanden och ensamstående mammor som behöver hjälp med mat och blöjor. Även människor för vilka försörjningsstödet inte räcker. sl-kort ersätts inte längre om man inte har speciella skäl. Det har även blivit tuffare att få ersättning för akut tandvård, glasögon och skolutflykter. Samtidigt prioriterar borgarna skattesänkningar. ”Vi är i en högkonjunktur och Stockholm är väldigt välmående. Samtidigt finns det fortfarande trasiga människor. Det innebär att vi upplever klyftorna som större, kontrasterna känns starkare,” säger det moderata socialborgarrådet Ulf Kristersson.

Under 30 år har socialdemokratin i Stockholm försvagats. Oppositionens nuvarande höga opinionssiffror gäller inte Stockholmsregionen. ”Stockholmarna är fientligt inställda till oss”, säger en högt uppsatt socialdemokrat och visst vore det bekvämt att upplösa huvudstadens befolkning och välja en ny. Sanningen är snarast att det är social-demokraterna som är fientligt inställda till stockholmarna. Partiet uppfattas dels som att det varken vill eller kan svara på de specifika problem som finns i Stockholm. Dels misslyckas de konsekvent med att tilltala medelklassen. Socialdemokratin skuldbelägger allt som definierar dessa grupper: friskolor, bostadsrätter, klassresor. Bland tco:s medlemmar störtdök socialdemokratin 2006 med tio procentenheter.

Stockholmarna är kritiska till den borgerliga klasspolitiken men de hittar ingen socialdemokratisk identitet som är förenlig med en stockholmsidentitet. Arbetarrörelsen är inte på samma sätt som i många andra delar av landet en del av samhället. Unga örnar driver inte dagis och de lokala socialdemokraterna har inget försvar av bygdens arbetstillfällen att stoltsera med, ingen framgångsrik historia att berätta.

Måhända är det samma gamla höger, men det är en ny verklighet som högern är bättre på att tilltala. Sanningen är den att Stockholm är annorlunda än andra svenska städer.
Lägre andel offentliganställda, högre andel privat-anställda. Färre storföretag, fler småföretagare. Färre klassiska industrier, fler som arbetar inom handel och service. lo-jobben är färre och framför allt är den fackliga organisationsgraden lägre. Stockholm kommer högt på listor över vad som i enlighet med Saskia Sassens teorier kallas för global cities.

Det är en annorlunda verklighet i Stockholm, en konsekvens av globaliseringen och det måste socialdemokratin och hela oppositionen hantera. Socialdemokratin är överlag stark i de delar av Sverige som krymper befolkningsmässigt och svag i det Sverige som växer. Orättvisa är inte lösningen på Stockholms problem, men bevisbördan ligger på socialdemokraterna. De är inte ifrågasatta för sina värderingar, men för oförmågan att förverkliga dessa i en ny verklighet. Och en ny verklighet är precis vad Stockholm är. Progressiva krafter måste bevisa att politiken biter även på den globala stadens ojämlikheter. Då krävs en ny politik.

Det är fredagseftermiddag och solen skiner över Bommersvik. Inne i den vita villan som ssu köpte 1937 genom en insamling bland medlemmarna är sammansättningen informell, mandatet oklart och frågeställningen: hur återvinna förtroendet för socialdemokraterna i Stockholm?

– Jag önskar ofta att det inte hade varit nödvändigt att vinna den där medelklassen. Att det räckt med att vi mobiliserar i förorten. Men det räcker inte.
– De framställer oss som ett parti för bidragsfuskande invandrare. Det där Reinfeldt säger om att Mona är ute i Botkyrka och talar till dem som inte arbetar. Vi uppfattas som ett parti för de misslyckade.

– Jävla medelklassen! Vi skapade den. Den hade inte funnits om det inte varit för oss!
– Vi behöver lyckade medelklassossar. Ni vet: läppstiftssossar. Sossar med mascara.
– Ja, fast inte sån där Mona Sahlin-mascara.
– Nej, inte sån. – Vad är det hon gör egentligen?
– Jag vet inte, det är något med underfransarna.

Katrine Kielos