När Nicolas Sarkozy höll sitt senaste linjetal slog han fast vilka som var framtidens stora frågor: miljö och religion. Det senare skulle, trots den katolske presidentens rädsla för islam, uppfattas som något positivt – trons återkomst, ett slut på postmodern pulvrisering av alla fina värden människan skapat i sin historiska och kollektiva jakt på en mening med liv, natur och kultur.
Om Sarko har rätt – vilket ytligt är möjligt – så glömde han en fråga, eller snarare ett fenomen, som lär spela långt större roll i det framtida samhället än nyreligiositetens totalitära frammarsch. Saken har många namn men är till innehåll mindre svårfångad än man tror: i Jacques Rancières nya bok kallas det kort och gott ”demokratin”, i Michael Hardt och Toni Negris utskällda teoribygge heter det ”multitude” och i Michel Onfrays senaste skri går det under termen ”en postkristen etik”. Annorlunda uttryckt kan man prata om en i bred mening vulgär motrörelse mer byggd på kropp än själ – på vad folk gör, inte vad de säger – och dess roll som djup eller flyktig politisk kraft avgörs bäst genom spekulation kring en stor fråga: kommer människor om säg 30 år i större eller mindre utsträckning än i dag – oavsett tro eller vad de anser sig förespråka – följa eller lura ”naturen”? Eller för att konkret exemplifiera via Nisha Besaras essä (Arena 2/08) om ökande krav på kvinnor att föda ”naturligt” – kommer föderskor i framtiden att bedöva sina förlossningar i större eller mindre utsträckning än i dag?
Svaret – oberoende av stärkta religiösa överheter och fler trosbekännelser – lyder förstås: större. Och man kan lägga andra saker på divanen och fråga om Sarkozy kommer få rätt i att relativiseringen av det som en gång var kanoniserade värden nått sin kulmen och nu återgår till en mer klassisk etisk plattform. Kommer liv, människa, klass, hem, familj etcetera vara mindre relativa kategorier i framtiden än i dag?
Givetvis inte. Och läser man ovanstående författare ihop med senaste årens debatter om sjuk/frisk, kön/klass, djur/människa, kopia/original, man/kvinna och framför allt teknologins våld på naturen framträder en term som bättre än andra fångar massornas aktiva förräderi mot överhetens önskningar; den progressiva hedonismen.
När Jacques Rancière i Hatet mot demokratin avtäcker de självreproducerande eliternas tilltagande skräck för demokrati ska ”demokrati” inte ses som en regeringsform utan som en kortslutning av det etiska system som eliter – ekonomiska, politiska, religiösa, etniska – i alla samhällen, inte minst de liberala republikerna, behöver för att navigera bort från en framtid där jordens massor ”utan åtskillnad konsumerar varor, minoritetsrättigheter, kulturindustri och laboratorietillverkade barn”: individualitet är någonting bra för eliterna, skriver Rancière, ”men den blir en katastrof för själva civilisationen om alla har tillgång till den.”
Denna katastrof – eller skandal – är vad politisk aktivitet enligt honom borde syfta till och ju närmare sammanbrottet vi kommer desto mer försvarar sig överheterna med återstående redskap, av vilka gud och natur är två. Republiken behöver i Rancières värld inte bara lagar, utan även republikanska seder, och blir därför en sorts mekanism för att skapa likformighet mellan statens institutioner och samhällets seder: ”Dess princip är inte den skrivna lagen, lika för alla, utan utbildningen, som förser var och en och varje klass med de fördelar som hör till dess plats och funktion.”
~
Jacques Rancières skiss av ett samhälle ”utan koppling till Gud fader” – där detta ska tolkas symboliskt och som mycket mer än en fråga om sekularisering – är bara radikalast av teorier om hur samhällen nu transformeras när människor ställer frågorna till sig själva i stället för till sina fäder, försöker belöna sig på jorden i stället för i himlen; hur hierarkier blottläggs och kollapsar då jordens miljarder realiserar begär som förr tuktades av lokala eller familjära aristokratier och borgerligheter.
Megastaden är fortfarande bästa exemplet. Att stora enheter är mer progressiva än små är ingen nyhet, men vad som sällan framkommer i dagens eländesskildringar av världens växande befolkningskoncentrat är dess hedonistiska maskineri; bara i skydd av det stora kollektivets anonymitet får även statuslöst folk en chans att, med Spinozas uttryck, odla ”kraften att leva”. Att kvinnor, bönder, trolösa, hbt-personer och andra förföljda mer än övriga nu överger land för stad är förstås ofta en reaktion driven av jakten på arbete, men också ett slags kulturell desertering; en storskalig vägran att bära uniformer som hämmar det mänskliga registret.
I Michel Onfrays hedonistiska manifest – svenska översättningen betitlad just med Spinozas ”Kraften att leva” – letar författaren efter dagens filosofiska scen och slår som Rancière fast att den knappast finns på universiteten, utan ”på världens och vardags-livets öppna teater”. Det låter stapplande romantiskt men ska ses som ett försök att via människors rörelser – brett syftat – skapa alternativ till den dominerande idealistiska historieskrivningen: ”I denna andra tradition har begreppet, idén och teorin inte samma ställning som på den idealistiska sidan. Det finns ingen kult av Ordet inom det existentiella synsättet: orden tjänar till att kommunicera, att formulera och utbyta tankar, inte till att åtskilja människor.”
Åtskillnad – kontroll – är vad som omöjliggörs när miljoner får kontakt och ”staden” kan ses som en parallell till en värld där jordens alla människor, i någon mån, sammanlänkats av ny teknologi; urbaniseringen raderar kyrkans makt över bögar på samma sätt som webben löser upp den iranska regimens makt över landets bloggare. Eller med Rancière: ”Det finns för många individer, för många människor som gör anspråk på individualitetens förmåner.”
~
Filosofisk hedonism – att principen om största möjliga lycka för största möjliga antal utgör etikens grund – har länge betraktat religion som, med de brittiska utilitaristernas formulering, ”the greatest enemy of morality”.
Och så har det fortsatt. I varje ny stor etisk fråga, tydligast i bioetiken – genteknik, abort, dödshjälp, infertilitet, stamcellsforskning, könsbyte, etcetera – står prästen och hedonisten i var sin ringhörna och den senare vinner, med tiden, alltid. Delvis på bättre argumentation men mest för att hon har ett talande folk på sin sida; en agerande massa. I Latinamerikas ultra-katolska länder, för att ta ett av miljoner exempel, är abort förbjudet och nästan alla människor säger sig ställa upp på regeringarnas idé om att abort är mord – men där görs inte färre aborter än i Europa för det. Eller rättare: det görs det – på landet. Men i städerna, enda befrielsen för socialt och fysiskt misshandlade kvinnor, är statistiken ungefär samma som i eu:s liberala välfärdsstater. Livet på jorden, inte i himlen, avgör – förutsatt att anonymiteten garanteras. Och det är förstås den sortens ytligt apolitiska men gigantiska händelser Michel Onfray i sin visionära anarkohedonism försöker fånga under rubriken motståndets praktik: ”En mångfald fina trådar, ett myllrande nätverk av obetydliga men samordnade handlingar, en frihetlig spindelväv, kan få en sedan länge bestående mekanism på fall.”
Etik handlar om kroppen, inte om själen, och som Christopher Hitchens skriver i God is not great – how religion poisons everything tar filosofin vid där religionen slutar på samma sätt som kemin börjar där alkemin havererar eller astronomin där astrologin dör. Ändå är det inte religion i vanlig mening Onfray siktar på i sitt vällovliga projekt att skissa en ”postkristen etik”, utan de så kallade humanisterna. Hans viktigaste begrepp är ”kristen ateism”, ett försök att skapa ett analytiskt redskap för blottläggande av den rika världens allra mest förrädiska men totalt dominerande etiska linje; en filosofi som ser nykter ut med sitt uttryckliga förnekande av guds existens, men som samtidigt kopierar alla bärande led i en kristen världsbild för att nå slutsatser: ”Anhängarna av denna egenartade ståndpunkt avvisar all transcendens, bara för att sedan försvara de kristna värdena, som frigjorts från sin teologiska legitimering, men bevaras och äras i kraft av sin sociologiska legitimering.”
Av de laddade frågor som varit på tapeten de senaste åren – sex, död, knark, djur, kopia, kön – hamnar de kristna ateisterna enligt ovanstående mönster alltid, om saker dras till sin spets, ihop med de irrationella; sex med kärlek är bättre än sex utan, död är alltid sämre än liv, varje tillvaro utan knark är bättre än varje med, djur kan masslaktas för de är inte människor, original är bättre än kopior, kön skapade av naturen bör behållas. Etcetera. Och skrapar man bort ytan till dessa dominerande konsensusidéer fram-träder alltid dess källa; den kristna etiken – den omanipulerade, tvåsamma människan som skapelsens krona.
I dagens konflikt mellan hedonistisk och religiös politik – strängt taget finns inga andra – är det svårt att sia om en slutlig utgång, om nu historien hade haft ett slut. Men tydligt är att den så omtalade comebacken för religionen – personifierad av mäktiga politiker som Nicolas Sarkozy, George W Bush och Angela Merkel – är ett ideellt överhetsfenomen som alltmer går i otakt med teknikens ohejdbara sammanlänkande av all mänsklig materia. Medan kyrkor fylls och abortlagar skärps befriar – till exempel – tredje världens ofrivilligt gravida kvinnor sina kroppar mer än någonsin via piratkopierade piller, och den vanligaste affärsrörelsen i jordens kåkstäder, åtminstone i Latinamerika, är i dag webbkaféer, apotek och piratshopar.
Men även om hedonismen i mycket är ett etiskt försvarbart fast ännu olagligt maskineri så har dess nya avtryck trots allt – hittills – varit som tydligast ovan jord. Grabbiga alster som Hitchens bok – fånigt upptagen med att kränka troende – har slängt bort tid på ändlösa strider med teologer medan andra (män) mest intresserat sig för enkla vällustdiskussioner, och i båda fall har två politiskt mer intrikata fält där framgångarna varit som störst hamnat i skymundan; estetiken och pragmatiken
~
När Timbro nu nyutger Ayn Rands klassiker ska det mest ses som ett inlägg i konstdebatten. Som filosof är Rand sen länge död, men i de sargade eliternas törst efter klassiska ideal, raka linjer och traditionell skönhet är hennes litteratur mumma för dem som vill återställa rasade hierarkier och intala sig att konstverket i sig – trots allt – existerar. Eller som Tor Billgren, ung konstkritiker, jublade i radions Filosofiska rummet apropå återutgivningen: ”Det finns ett behov av den här sortens tänkande efter postmodernismens trista relativiseringar. Jag ser det som en reaktion – ett svar på de senaste decenniernas utveckling.” Vad som menas med utvecklingen är inte svårt att förstå; med Marcel Duchamps pissoar 1917 dog konstverket som objekt och sen dess har den estetiska diskursen dominerats av en relativism som sen länge borde varit självklar; i konsten finns bara efterkonstruktioner, verket skapas av betraktaren, i sig är det ingenting. Med Duchamps statskupp i konstens välordnade lilla värld – som Onfray uttrycker det – ”ansluter han sig till gudamorden, tyrannmorden och andra ontologiska fadersmord.”
Att dagens nyelitister ser mordet på Det Sköna – avteologiseringen av konsten – som en historisk katastrof är helt följdriktigt med tanke på kollapsens roll i det hedonistiska projektet. Estetikens förvandling – teven dränker teatern, logdansen baletten, bloggen tidskriften, kopian originalet etcetera – är en sorts vulgär kulturrevolutionär succé och i Jacques Rancières teorier om ”samtidens antidemokratism” skulle ropen på Rand ses som exempel på överhetens försök att återupprätta ett ”herdestyre”, det vill säga förfina kampen mot den egalitarism som ödelägger alla naturliga ordningar. Michel Onfray gör i sitt hedonistiska manifest också stor sak av estetiken men är på goda grunder mindre oroad; i Platons kölvatten har nya generationer alltid sökt fiktioner som det Sanna, Goda, Rätta och inte minst det Sköna – men 1900-talets återmaterialisering av konsten är, om man får tro Onfray, oåterkallelig och ”förpassar tjugofem århundraden av estetik till det avklarade, avslutade.”
Mest bisarrt i diskussionen – ett mönster som tokigt nog även ligger över andra fält – är föreställningen att den hedonistiska attacken på överhetens överenskomna värden leder till en grå, tråkig, utslätad och nihilistisk framtid som förstör tillvarons glänsande guldkant. När Anita Goldman för ett par år sen tog gud i hand och klev bort i det blå var just modernitetens gråhet ett bärande tema, och så har det fortsatt med estetiken som centrum. Att vad som är snyggt eller intressant inte avgörs i verket utan i dess förmåga att explodera genom att på ett precist sätt både ligga och inte ligga an mot tradition och tidsanda – hur kan en sån tid vara mindre intellektuellt guldkantad än motsatsen? Elitens nya ordningsmän kan givetvis hävda att Carl Larsson är en större konstnär än Joanna Rytel och Hemingway en bättre författare än Jelinek, men när kraven kommer på att det ska gälla för alla är det förstås bara en psykologisk reaktion som hos bortskämda barn som berövats sina leksaker.
~
Ändå är det i pragmatiken den hedonistiska revolutionen just nu spelar som störst roll. När troende svenske filosofen Alf Ahlberg kallade Jeremy Benthams hedonistiska utilitarism för ”välfärdsmoralen” satte han utifrån sin kristna socialism fingret på två intressanta fenomen; det svenska samhället – kanske så nära en klasslös demokratisk ordning världen kommit – är ett av världens mest sekulariserade och hedonistiska, men i sina utopiska folkhems-ideal också ett praktexempel på kristen ateism. I sin värsta tid sammanföll de två och vi fick rasbiologi och tvångssteriliseringar, men i dag har Sverige som andra länder tvingats upp på en global politisk scen och i blandningen med omvärlden har hedonismen – det pragmatiska – börjat dominera över utopismen.
Utilitaristisk hedonism i Onfrays tappning är en uttalad filosofisk konsekvensialism; den handling är rätt som leder till de bästa konsekvenserna, och de bästa konsekvenserna är de som reducerar lidande och ökar välbefinnande hos alla som kan uppleva sånt. Bortom detta finns inget ont, sant, rätt, gott, skönt eller rättvist i sig. Eller med Nicolas Chamforts ord: njut och ge njutning utan att skada dig själv eller andra – det är hela moralen.
Ur detta har troende och kristna ateister sorterat en kallhamrad egoism som gjord för det liberala marknadssamhället i stället för den pragmatiska välfärdsetik det handlar om; en enkel idé om att knyta kunskap till rationella mål. Och det senare – pragmatismen – är just vad som nu håller på att förändra Sverige, Europa och kanske världen. Hade fildelning varit en debatt i 1970-talets Sverige hade landets politiker varit övertygade om att saken kunde förbjudas bort, precis som de var i fråga om knarket. Så ej längre. Och det faktum att eutanasi praktiseras av tusentals svenska läkare trots förbud kommer inom något decennium – när de kristna vant sig, som de gjorde i abortfrågan – ha luckrat upp den svenska lagstiftningen precis som gjorts i pragmatiskt mer erfarna länder som Nederländerna och Belgien. Eller det går kanske snabbare än så, med tanke på att svenskarna redan är mer övertygade hedonister än sina lagstiftare: ”Bara en av tio svenskar anser att aktiv dödshjälp bör vara helt förbjudet” (Fokus 5/08).
Men den klassiska frågan om absolutism kontra pragmatism i snabb glidning mot det senare är drogpolitiken, ett fält där världens massor gjort den svenska idén om ett narkotikafritt samhälle till ett globalt skämt. När lilla enheten Sverige hamnade i större enheten eu och denna i sin tur i världen stod det klart att en eliminering av så kallat knark varken var möjlig eller önskvärd. Och sen har det gått fort; vänsterpartiet är nu för att eget bruk av narkotika avkriminaliseras och i dag, även om politiker låtsas som annat, är den nyss så utskällda eu-principen om harm reduction, skadelindring, det vill säga pragmatism, styrande idé – även i Sverige.
Nicolas Sarkozy och andra konservativa har säkert rätt i sin tro på en ny andlighet, men ställd mot hedonismens globala smitta är det svårt att tänka sig mer än en tillfällig backlash. När varken kristendom eller marxism längre härskar oinskränkt utan måste dela alla möjliga världsbilder mellan sig finns trots allt bara en fast punkt: kroppen. Inte, som Onfray uttrycker det, den platonska idén om en tudelad kropp; kluven, stympad, dualistisk – utan vetenskapens postmoderna kropp, det levande köttet: ”sagolikt, betydelsefullt, genomkorsat av ännu okända krafter, hysande ännu outforskade förmågor.”
Magnus Linton