Under året har olika rapporter visat på växande klassklyftor. Stockholms innerstad har blivit symbol för en på-nyttfödd och förmögen borgerlighet. Svensk kulturpolitik formades när samhället gick i motsatt riktning med starka jämlikhetsideal. Nu arbetar en ny statlig kulturpolitisk utredning som ska vara klar före årsskiftet.

Hur förändras kulturens villkor av nya orättvisor i en socialt rensad storstad? Vi samlade tre kulturchefer som gjort skillnad i Stockholm: Ozan Sunar som för femton år sedan startade Re:Orientfestivalerna, Kulturhusets nya chef Eric Sjöström och Stina Oscarsson, konstnärlig ledare på Orionteatern.

Hur påverkas ni av de växande klassskillnaderna?
Stina: För Orionteatern som arbetar mycket med barnteater blir de föränd-rade villkoren väldigt påtagliga. I grund–skolan har teaterbesöken minskat med 60 procent de senaste två åren. Den enda stadsdelen där de ökat något är Östermalm. Så vi märker hur segregeringen och även det fria skolvalet underminerar demokratins grunder.

Eric: Jag har valt att bosätta mig på Östermalm, där det ju är extremt homo-gent. Men som chef för Kultur-huset har jag upptäckt hur hela Stockholm möts utanför vårt hus, på Sergels torg. Det är en av stadens få demokratiska platser, där väldigt olika grupper känner sig hemma, där möts banktjänstemän på väg till se-banken, de arbetslösa, pundarna och barnfamiljerna på shoppingrunda.

Vad händer vid entrén till Kulturhuset?
Eric: Våra besökare är en heterogen blandning. Hela Stockholm möts verkligen på Kulturhuset. Men man kan också se klassamhället inne i själva huset. Många åker upp till Läse-salongen där de läser tidskrifter. Men de vågar sig inte vidare till våning tre eller fem där vi har konstgallerierna, dit den smala konstpubliken beger sig. De kan åka upp till Café Panorama på fem trappor för att drick en latte, men de besöker inte konstutställningen i rummet bredvid, även om det är fri entré.

Ozan: Men är det av rädsla, som du antyder, eller av ointresse de väljer bort utställningen? Svaret kanske kan spåras i mina egna upplevelser som ung invandrare på 1970-talet. Kulturhuset var den första adressen i innerstan jag kunde. Anledningen, förutom läget vid t-centralen, var att det fanns turkiska tidningar där. Det var enda stället i Stockholm, faktiskt. Min far kunde gå dit och läsa. Kulturhuset hade något man, som minoritet, ville ha.

Kulturhusets verksamhet utanför

Läsesalongen har däremot oftast präglats av majoritetens smak, estetik och preferenser. Så anledningen att många väljer bort utställningarna är kanske ointresse – inte rädsla. Nu ändras det här snabbt eftersom minoriteterna börjar representera sig själva och tränga in i kulturinstitutionerna. Men det bekymrar mig att många fortfarande är så passiva. Trycket att få förändringar i institutionernas policy borde vara mycket tyngre och komma från minoriteterna själva.

På vilket sätt kan kulturinstitutionerna motverka segregering och klassskillnader?
Eric: Man måste se till att folk vågar ta över staden, vågar ge sig in i Kulturhuset, vågar ta plats.Vi måste ha både verksamhet och personal som är bredare i sin sammansättning. Det är svårt att både ta sig in och släppa in nya människor. Det märkte jag tydligt under min tid som vd på Folkoperan.

Stina: Men det handlar väl mer om det Ozan säger, att skapa platser där minoriteter själva kan skapa sammanhang, än om att kvotera in ytterligare en invandrare på teaterhögskolan?

Ozan: Problemet är klassiskt i kulturlivet: Hur släpper man in dom som tidigare ställts utanför? Jag ser två mönster. Dels uteslutningen av fattiga; klassperspektivet. Dels också en växande medelklass inom minoriteterna, det märks bland syrianer, turkar, syd-amerikaner. De väljer nu att driva och även finansiera sitt eget kulturliv, som lever osynligt och utanför det traditionella offentliga rummet. Om kulturanslagen fortsätter sjunka dröjer det nog bara mellan fem och tio år innan allt fler börjar fixa sponsring från sina hemländer. Med globaliseringen som ram tror jag det är en given utveckling. Att assyriska entreprenörer och föreningar nu förhandlar om att köpa Norsborgs centrumbolag, som är till salu, är ett intressant exempel på den här utvecklingen där minoriteternas nya medelklass går in och skapar egna rum.

Har kulturinstitutionerna ansvar att bemöta växande ojämlikhet och klassskillnader?
Eric: Som offentligt finansierad institution ska vi absolut förhålla oss till klassamhället. Det är vår skyldighet. Annars finns ingen anledning att finansiera oss med skattemedel. Och jag tycker nog att det är Stinas ansvar också, även om hon arbetar på en fri teatergrupp.

Stina: Jag ser det som två olika typer av verksamhet eller kamp. Det senaste ett och ett halvt året har jag nästan blivit kulturpolitiker. För att överleva måste vi komma till rätta med till exempel skolpolitiken i Stockholm. Jag går in i det politiska spelet. Och visst, det roar mig. Men jag är trots allt anställd som konstnärlig ledare och där kan jag bara lita på mina grundvärderingar och låta dom genomsyra arbetet på Orionteatern. Och jag hoppas ju att det arbetet, vår konstnärliga verksamhet, når besökare och skapar ringar på vattnet. Jag ser mig som fri konstnär – och måste få vara det.

Ozan: Ibland kan jag känna mig väldigt pessimistisk. Den här fantasin vi har att kulturmöten ska minska segregeringen eller skapa dialog mellan svenskar och icke-svenskar är kanske orealistisk. Visst har institutionerna ansvar att möta upp de behov som de uteslutna, de segregerade, har. Men man kan inte hoppas för mycket på att det är en väg till integration. Jag skulle i stället vilja prioritera att stärka självkänslan och identiteten hos minoritetsgruppernas barn och ungdom så att de känner sig välkomnade i samhället. Ett sätt är att gå in i dialog. Vi pratar ju över huvudet på en massa människor. Hela tiden. Ta debatten om islam och islamofobi där muslimerna själva inte deltar, den förs bara mellan intellektuella icke-muslimer.

Stina: Problemet är väl inte övertron, men att ingen tror på det där över huvud taget.

Ozan: Nej, gör du det?

Stina: Jag tror att konsten kan skapa bättre värderingar som på lång sikt kan bidra till integration. Men då bör ju kulturpolitikens roll vara att stärka konstens roll över hela linjen. Jag läste nyligen en intervju med filosofen Martha Nussbaum där hon sade att en konkret politik inte kan utformas innan regeringsmakten skaffat sig en uppfattning om vad som är gott för människan.

Vad är problemet med Stockholms kulturpolitik?
Stina: Först säger politikerna att vi ska prioritera barn och unga, få in jämställdhets- och mångfaldsperspektiv. Men sedan tvingar de oss, genom sina beslut, gå i rakt motsatt riktning och utveckla sådan repertoar som varit typisk för privatteatrarna, spela säkra kort och höja egenfinansieringen.

Eric: Ja, för man når inte upp till den egenfinansiering som krävs genom att spela den önskade barnteatern.

Ozan: Den dubbla politiken ställer institutionscheferna inför ett svårt dilemma. Hur gör du Eric? Du har alla de här förväntningarna på vidgat engagemang, men tvingas samtidigt göra besparingar på kanske tio miljoner kronor under de närmaste ett eller
två åren.

Eric: Ja, det är verkligen dubbla budskap från politikerna. Problemet är att ägarna inte tar fullt ansvar. När man frågar hur man ska lösa dilemmat de skapat, svarar de att de inte vill lägga sig i den konkreta verksamheten och inte detaljstyra.

Finns det andra problem än de dubbla budskapen?
Stina: Att stadens kulturpolitik i allt för hög grad styrs av rent kommersiella värderingar. Någon gång på 1970-talet slutade man definiera kvalitet eftersom det ansågs elitistiskt. Men utan kvalitetsbegreppet har vi inget verktyg att försvara konsten med. I stället hänvisas vi till publikstatistik. Men inte ens Stadsteaterns 99-procentiga beläggning duger längre. Och Dramatens 70 procent anses helt förkastligt. I Stockholm stad har man infört en tävling om bidragen, med ett bonussystem där den som har högst egen-finansiering premieras med ökat stöd. Sedan kommer argumentet att kultur ska gynna tillväxten för en region. Och nu senast att kultur är bra för hälsan. Vi har plockat bort konstens tredje dimension. Den som står nära religion och andlighet, och inte går att mäta. Utan kvalitets-begreppet har vi väldigt svårt att försvara den dimensionen.

Ozan: Varken politiken eller näringslivet tror längre på den tredje dimensionen och därmed inte heller på kulturen som en civilisatorisk kraft. Men jag anser inte att den tredje dimensionen är andlig, utan tvärtom ett behov att förstå vår tid och hur vi ska leva; ett samhälles sökande efter självförståelse. Om man saknar intresse för de frågorna blir också kulturen ointressant.

Eric: Kulturpolitiken identifierar inte människorna som medborgare, utan som intäktskällor. Man har tappat medborgarperspektivet. Ingen ställer längre frågan vad jag behöver för att leva ett bra liv som medborgare. Den så kallade incitamentsstrukturen, där ökad egenfinansiering ger bonusbidrag, som införts i Stockholm är ett exempel på det paradigmskiftet i synen på kultur. Det är en stark kontrast till den tid när Kulturhuset, Riksteatern, alla länsteatrar, fria grupper och mycket annat blommade upp.

Stina: Det kommersiella samhället går ut på att vi ska vara missnöjda med det vi har. Men bra konst får oss att känna tillfredsställelse, att acceptera livet med både dess mörker och alla motsägelser. Så där finns en grundläggande motsättning.

Stina nämnde att kvalitetsbegreppet måste återerövras. Men är inte det ett svårt begrepp? Det används ju ofta som argument mot krav på ökad jämställdhet och mångfald.

Eric: Frågan om konst och kvalitet är en stor och avgörande fråga. Det är som du säger att det inom institutionerna finns en utbredd rädsla att kraven att släppa in nya grupper sänker kvaliten. Då svarar jag att kvalitet har många olika aspekter, det finns helt enkelt många olika slags kvaliteter. Det är inte entydigt och det finns olika måttstockar. Och jag förstår varför man undviker en diskussion kring kvalitetsbegreppet. Det är så svårt att det kanske inte ens går att diskutera.

Vem avgör god kvalitet?
Eric: Publiken.

Stina: Men då hamnar man ju återigen i publikstatistik för att mäta kvalitet.

Eric: Inte nödvändigtvis. För mig är publikens intresse, inte alltid antal besökare, det viktiga. Jag vill inte jobba i tomrum.

Stina: Så länge det finns statliga bidrag måste det finnas myndigheter, som Statens kulturråd, som avgör kvaliten på det vi gör för pengarna.

Ozan: Kvalitet avgörs på olika vis, med olika måttstockar, i olika sammanhang. Kvalitetsdefinitioner är en viktig och komplicerad maktstruktur. Vi har långt kvar innan vi kan ha två eller tre olika kriterier för god kvalitet inom samma genre. Om det ens är önskvärt. Därför behöver det finnas parallella scener och världar.

Just nu arbetar en kulturutredning som ska presentera sina resultat före årets slut. De hade inledningsvis höga ambitioner. 1974 års kulturpolitik skulle förnyas. Har ni några förväntningar på verkliga förändringar?
Eric: Kulturutredningen måste medföra ny politik. Det är ohållbart att fortsätta driva kulturlivet som villkoren ser ut i dag. Jag har sagt till utredningen att staten nu måste bestämma vilket kulturliv man vill ha. Om pengarna fortsätter minska måste de bestämma vad som ska försvinna, vilka verksamheter som ska läggas ner. På Folkoperan drog jag slutsatsen att arbetet inte kan fortsätta mer än ytterligare några år om förhållandena inte ändras.

Stina: Jag har oerhört höga förhopp-ningar. Något måste ske, precis som Eric säger. Det gäller även för Orionteatern. Och jag ser fram mot diskussionerna i samband med de kultur-politiska beslut som nu kommer. Man måste titta på arbetsmarknadspolitik, utbildningspolitik och andra områden för att se vad som kan göras. Vi tog initiativ till den så kallade Skuggutredningen för att samla in konkreta förslag från konstnärer och kulturarbetare. Det är ju väldigt många i fria teatergrupper som går på a-kassa. Varför inte införa ett repetitionsbidrag som är lika högt, så höjer man kulturens status samtidigt som man slipper ljugandet kring a-kassan. Jag tror också att man kan skapa strukturer för att underlätta sponsringstanken, till exempel genom att starta en barnkulturfond där sponsringspengarna samlas och grupper kan söka bidrag. Det finns idéer. Vi har haft många politikerbesök och samtal på Orionteatern under året. Det intressantaste var med moderaternas partisekreterare Per Schlingman. Hans fråga är vad Sveriges nästa steg är, med kulturens roll som följdfråga eftersom konst skapar den kreativitet som är nödvändig. Jag ser inte kulturpolitiken som en vänster-högerfråga.

I det upprop som inledde Skugg-utredningen skrev Stina att ”Konsten är vårt vapen för ett mänskligare samhälle”. På vilket sätt?
Stina: Genom att vara den mötesplats vi saknar, en motkraft mot de kommersiella krafterna och att skapa förståelse för andra. Vi har ansvar att göra bra konst, och i förlängningen ger ett levande konstliv ett bättre samhälle.

Ozan: Institutionerna har ett ansvar att i sina rum bearbeta idén om det goda samhället. Problemet är att det inte längre är lika enkelt att fånga själva ämnet. Nu är ämnena så många, berättelserna så olika och samhället uppdelat i parallella världar. Men det räcker inte med ett kulturpolitiskt direktiv till institutionerna. Förändringen måste utgå från annat håll, från den generella politiken.

Stina: Man kan inte lägga ansvaret för det på kulturinstitutionerna.

Eric: Jag har en annan uppfattning. Det är bra att ägarna tydligt säger vad vi ska göra, att vi ska jobba med jämställdhet, mångfald, etcetera. Regleringar och tankar från politiskt håll är bra, det hjälper oss att bryta upp invanda mönster. Vi kan göra bra konst och samtidigt förhålla oss till sådana krav. Utan Mångkulturåret 2006 tror jag inte vi chefer hade börjat arbeta med dom frågorna.

I uppropet skriver Stina också ”låt oss sluta prata genus, mångfald och tillgänglighet” eftersom det är ”små frågor” som tenderar att splittra konstnärer och kulturarbetare. Först måste konsten bli en grundpelare i samhället. Vad menar du?

Stina: Det är ganska provokativt skrivet. Jag menar att vi först och främst måste diskutera vilket samhälle vi vill ha och vilken plats konsten ska ha i det. Med fler plattformar och större resurser skulle det också finnas fler hål att hoppa in i för de som utestängts. Nu gör knappheten att alla bara blir rädda för sitt eget skinn.

Men ger tryggheten verkligen automatiskt också öppenhet?
Stina: Det jag vänder mig mot är den nyttoaspekt som läggs på konsten. Verksamhetens karaktär och kvalitet kommer i andra hand efter olika demokratiska önskemål om jämställdhet och annat. Man lägger över ett samhälls-ansvar på konstnären.

Kan en kulturinstitution eller grupp vara kritisk mot det kulturpolitiska etablissemang den är ekonomiskt beroende av?
Stina: Det tror jag. Annars kulle jag inte fortsätta. Jag har också sett hur vi faktiskt kan ändra dåliga beslut genom envist arbete och goda argument. Jag tror på politikens möjligheter. Under det närmaste året ska vi driva en hård politisk kamp om de här frågorna.
Vi får se.

Ozan: Fria grupper kan göra det, men jag är tveksam om de stora institutionerna kan. Det är sällan deras chefer gör provokativa utspel eller arran-gemang riktade mot kulturpolitiken.

Var det därför Suzanne Osten och inte Stadsteaterns chef Benny Fredriksson gick ut med kritik av en politik som hotar Unga klara?
Stina: Om det är någon som med stor trovärdighet skulle kunna argumentera mot politiken så är det ju Benny Fred-riksson, eftersom han har dragit upp beläggningen till nästan alltid fullsatt och utnyttjat sina resurser till max.

Eric: Jag tror att det bara kom två kommentarer till hennes artikel – från två skådespelare. Ingen i chefsposition sade något. Det kan bekräfta Ozans misstanke.

Stockholms innerstad är socialt rensad. Nästan alla under en viss årsinkomst har flyttat de senaste åren. Men Kulturhuset, Orionteatern och de verksamheter Ozan arbetat med ligger i innerstaden. Är det ett problem?

Eric: Det finns ju ett fantastiskt kulturliv, men som vi alla kanske inte vet så mycket om, i förorterna. Och det är klart att jag skulle vilja få uppdraget att starta ett kulturhus i Söderförort och ett i Norrförort. Men ursprungs-idén med Kulturhuset var att motverka de kommersiella krafterna i city när Åhléns och bankpalatsen började byggas. Poängen var att det skulle ligga i mitten där markpriserna var som högst. Det var ett ställningstagande.

Ozan: När vi startade Re:Orient 1993 var den politiska viljan att festivalen skulle ligga i en förort, där invandrarna bor; det är ju en vanlig fantasi. Det blev min kamp att den skulle ligga i innerstan, i det offentliga rummet, som andra festivaler.

Du definierar alltså innerstaden som det offentliga rummet, i motsats till förorten?
Ozan: Jag menade inte så, men jag ville vara i centrum, inte i förorten dit man lade ut allt av sekundär betydelse. Det var den logik vi spelade mot då. Förhållandet mellan centrum och periferi har förändrats sedan dess.

Stina: Bland kulturarbetare är det ju klart högre status att arbeta i innerstaden än i förorten. Det anses finare. Men vill vi ha en mer blandad publik och en annan genomströmning så borde fler institutioner ligga utanför innerstaden.

Eric: Hårddraget är det egentligen bara biblioteken plus några få teatergrupper som finns i förorterna. Det är dåligt betyg för Stockholm.

Ozan: Jag växte upp i förorten och för mig var det en befriande känsla att komma in till stan. Det stärkte självkänslan och jag kunde hitta gelikar att dela saker och intressen med. Det finns något värdefullt i en dynamisk innerstad.
När Stadsteatern för några år sedan startade sin scen i Skärholmen uppstod genast, och oberoende av teaterns intentioner, specifika förväntningar om hiphop, ”mångkultur” och så kallade förortskids. Det förvandlades från ett konstnärligt till ett integrationspolitiskt projekt. Varför blir det så?

Ozan: Därför att hela projektet om det mångkulturella i kulturen till stora delar har varit ett socialpolitiskt projekt där innehållet skapas av personer från majoritetssamhället.

Stina: Jag såg dokumentärfilmen Det svider i hjärtat där – om revolutionära islamister i Sverige – men i den efterföljande diskussionen var jag ensam vit bland en massa muslimer. Det var en märklig känsla eftersom hela situationen var omvänd mot när filmen diskuterades i andra sammanhang.

Ozan: Det är problemets kärna. Det finns ett intresse att diskutera filmen bland både muslimer och icke-muslimer, men ändå lyckas vi sällan få en djupgående dialog kring dessa frågor.

Vi åker till Johanneshov för att se ishockey. Varför kan vi inte lika gärna åka dit för att se Ibsen eller Tjechov?
Stina: Ja, det är en intressant tanke. Staden skulle genast växa och bli mycket större.

Eric: Jag var på ett stort möte i våras och blev väldigt desillusionerad. Det finns planer från staden att utveckla och exploatera hela Värtahamns-området. En idé är att samla många musikinstitutioner till Musikstad Värtan. Operan var med på mötet. En arkitekt hade ritat ett urflott nytt operahus vid vattnet. Men operan, som ju vill ha ett nytt hus, slog bakut och svarade att de måste ligga vid Gustaf Adolfs torg. Och då ligger Värtahamnen ändå inte många minuter från innerstaden. Så frågan är verkligen berättigad. Samtidigt är det också en demokratisk tanke att det ska finnas plats för minoriteter och låginkomsttagare även i de flotta kulturbyggnader som nu ligger mitt i staden. Stockholm är kanske för liten för att den enda citykärnan ska kunna delas upp i många citykärnor.

Skuggutredningen finns på www.skuggutredningen.se och ska presenteras i november på Orionteatern.

Devrim Mavi & Per Wirtén