På SVT:s hemsida rasade debatten, så här såg den ut:
Det stora problemet idag är att kvinnor våldtas utan att den utpekade gärningsmannen fälls, tusentals per år. Ett mycket litet problem är att oskyldiga män döms, kanske någon handfull per år.
Beviskraven borde därför ändras så att dessa problem blir lika stora (så att lika många oskyldiga män döms som det är våldtagna kvinnor som inte får upprättelse). Inte förrän då kan man säga att kvinnor inte diskrimineras i domstolarna. Eller hur?
LOL! Ingen! Inte EN enda man ska dömas oskyldig som min vän! Fördjävligt! bara för att han är invandrare!
Jeppen X skriver: ”kvinnor våldtas utan att den utpekade gärningsmannen fälls, tusentals per år. Ett mycket litet problem är att oskyldiga män döms, kanske någon handfull per år.
Beviskraven borde därför ändras så att dessa problem blir lika stora (så att lika många oskyldiga män döms som det är våldtagna kvinnor som inte får upprättelse). Inte förrän då kan man säga att kvinnor inte diskrimineras i domstolarna. Eller hur?”
(slut citat)
Man kan inte tro,att du kan mena detta utan att du kastar ut en grotesk groda för att framkalla en reaktion?
Varifrån har du din kunskap och dessa siffor, som ingen annan besitter?I Sverige forskas det inte alls om fenomenet falska våldtäktsanmälningar, men i en del andra länder finns det siffror som är skrämmande.
Som privatperson vet jag själv med objektiviteten i behåll, en handfull pojkar (män) som blivit felaktigt dömda för våldtäkt .(Skulle jag personligen alltså känna alla dem som du refererar till, i hela Sverige!!)
Den MÄNNISKA som blivit anklagad för ett brott skall naturligtvis frias om man inte kan bevisa brottet bortom rimligt tvivel.VILKET SLAGS BROTT DET ÄN HANDLAR OM.
Öga för öga och tand för tand (Man mot kvinna) som du efterfrågar i rätten, är knappast något som tillhör en s.k. rättsstat.
Den dagen en av dina anhöriga, bekanta eller du själv skulle utsättas för detta godtycke, då skulle du nog skrika högt!
Såg ni filmen ”Varför erkände dom” häromdagen?
(Finns med forumdiskussioner på annat ställe här på SVT.) Läser man där och tänker på att alla brott skall dömas LIKA (Bortom rimligt tvivel och hellre fria än fälla) så märker man hur inflammerad debatten om just sexualbrott (mot kvinnor) är.
När människor blir mördade , knivskurna, nedslagna med livshotande skador etc blir det inte alls liknande diskussioner.
Alla brott är väl BROTT MOT DEN SOM DRABBAS?
Vare sig det drabbar kvinnor eller män.
När en kvinna begår ett brott döms hon i regel mildare än en man. När en invandrare begår ett brott döms han i regel hårdare än en svensk. När en man blir friad från våldtäkt beror det antagligen på att rätten följer lagen .
Om kvinnan går till polisen omedelbart och även lämnar prov och på annat sätt styrker sin berättelse, då är ju chansen betydligt större att den som begått brottet kan dömas.
Vill man bli trodd så gäller det att inte vänta några år med att anmäla!
Men om hon hittar på att hon blivit våldtagen för att få pengar eller för att hon varit otrogen etc då begås ett lagbrott som även hon borde straffas för. Att så sker, händer inte så ofta, men har troligen ökat de senaste åren.
Dock bedöms inte brottet utifrån den skada som åsamkats den som anmälts eller de kostnader som samhället fått lägga ut. (Tex. jakten på den s.k. Cykelmannen i Västerås )
Sedan har man inte heller tagit med i någon beräkning ,all den oro och rädsla som en falskanmälan betingar hos alla andra kvinnor runt omkring i samhället.
Medier rapporterar i huvudsak om att en kvinna blivit våldtagen. Om utredningen läggs ner för att polis inser att detta inte var sant, rapporteras detta oftast inte alls. Alltså kvarstår alla dessa intryck att våldtäkter sker överallt dagligen och inger en allmän olustkänsla.
De kvinnor som falskanmäler SABOTERAR FÖR ALLA ANDRA KVINNOR, förutom naturligtvis även för den som drabbas och dennes familj.
Den som drabbats på detta sätt återhämtar sig inte i högre grad än den som verkligen blivit våldtagen. Kanske mindre, eftersom han inte får någon som helst hjälp att övervinna sina psykiska problem som blir resultatet av häktning och ev fängelse.
Problemet kan dyka upp som posttraumatisk stress efter en längre tid och behöver inte komma omedelbart. Vem lyssnar då och förstår ?
Det var en artikel av Anna Svensson i Expressen häromdagen. Den var bra. Hon som två ggr själv blivit våldtagen, ansåg sig INTE MINDRE UPPRÄTTAD FRÅN DEN VÅLDTÄKT DÄR INGEN BLIVIT STRAFFAD, än från den våldtäkt där någon straffades. Tänkvärt!
Den skyldiges straff kan ju aldrig läka någons kränkning eller skada. Du har alltid själv ansvar för ditt liv så till vida att du ansvarar för att bestämma dig för att söka läkning eller bestämma dig för om du vill sitta som ett offer resten av livet.
DET VALET HAR ALLA!
Två dagar därefter satte jag mig ned och läste förhören med Marika och hennes väninnor och Marika, samt domarna. En märklig bild växte fram. Peter hade anklagats för att ljuga. Polis och åklagare ansåg att hans version av varför man fann Lidokain i Marikas blod och urin var en efterkonstruktion. Men Peter var konsekvent i alla förhör och svarade likadant varje gång. Marika ändrade sig i varenda förhör, så även väninnorna. Dessutom är det ord mot ord vad gäller sakkunniga om Lidokainet.
Jag tog bilen och körde till Peters föräldrahem. Hans pappa och hans syster, sjuksköterskan, hade varsin kopp kaffe bland mängder av papper på köksbordet. Jag berättade inte att jag hade läst förhörsprotokollen, jag berättade inte att också jag började tycka att det fanns konstigheter i utredning och domar. I stället bad jag fastern berätta varför de två sakkunniga som kallats till rätten tyckte olika om huruvida man kan droga en person med Lidokain eller inte.
Nu var det den 6 april 2008, det hade gått två veckor sedan fastern ringde mig första gången.
”Under tiden han var fri, innan tingsrätten, berättade Peter för den farbroder som hade gripits den ödesdigra söndagsmorgonen om sprejen. Farbrodern rådde honom att berätta för sin advokat. Sprejen är ju inte olaglig. Peter hade ju inte begått något brott. Peter bad advokaten, eftersom han var säker på sin sak, att sprejen skulle skickas på analys så misstankarna om våldtäkt på grund av ämnet Lidokain som sprejen innehåller skulle avfärdas”, sa fastern och bläddrade i en pärm.
Peters pappa flikade in.
”Peter släpptes från häktet, tror vi, eftersom åklagaren inte tyckte att de hade tillräckligt med bevis. Advokaten sa då, utifrån förhören, att det var solklart att det inte var en våldtäkt. Han sa att vi inte hade något att oroa oss för. I nästan två år var Peter fri, han var hemma och jobbade som vanligt. Beskeden från advokaten var lugnande, åtalet skulle komma att läggas ned.”
Fastern överräckte en redogörelse som Peters systrar hade hjälpts åt att skriva utifrån förundersökningen. Hon pekade på en del som hon tyckte att jag skulle läsa.
Den 8 februari 2006 ringde polisens förhörsledare Helen Gustavsson upp Tove från Norrtälje för kompletterande frågor. Tove berättade att Peter inte självmant gick med Marika för att ge henne vatten. De två andra tjejerna, Tove och Tove, hade bett Peter att göra det, följa med Marika till toaletten. Tove berättade också att Marika inte var ledsen, att hon var som vanligt och att hon hela tiden ändrade sig, att det hon sagt den ena dagen inte stämde med den andra, och så även om den påstådda våldtäkten. Nedan några ord ur Toves förhör:
”De kastade ut henne för att de tyckte att hon var för full, Marika blev sur… Hon hade kanske gått med på att göra något med Peter och kanske ångrade sig… Marika är mycket så, hon brukar ljuga ganska mycket. Hon är falsk och hon skyller alltid på andra för att skydda sig själv”, från förhöret med Tove från Norrtälje.
Tove berättar vidare att hon vid ett tillfälle sovit över hos Marika, på kvällen hade Marika rivit ned något på golvet och dagen därpå skyllde hon på Tove så Tove fick ta allt skäll.
Peters systrars redogörelse är lång och detaljerad, jag bläddrar snabbt vidare till Toves berättelse om den kvällen, om när tjejerna var på väg till Peters krog.
På vägen stod en kille som Marika gick fram till och började hångla med och hon kysste honom. Tove och Tove kollade på henne och tyckte att det var äckligt att Marika gick fram till en okänd och kysste honom. De gick iväg. Marika sprang efter dem. Och sedan sprang hon tillbaka till killen och höll på med honom igen. Sedan kom hon tillbaka till kompisarna då var de på samma gata som den restaurang Peter jobbade ligger.
Tove från Stockholm säger till en början inte att Marika slog sig mot en bil, det säger hon först när hon förhörs en andra gång, den 10 februari.
De har förhört målsägande fem gånger och inget stämmer överens med de andra, hon säger inget vettigt och de gör två förhör med hennes bästa väninna, hon som initierade själva anmälan, och det är samma sak där. Hon ändrar sig också hela tiden. Ingen säger att deras utsagor är efterkonstruktioner men däremot bygger Peters dom på hans ärlighet. Det är nämligen han själv som bett om en analys av sprejen och det andra är att han höll tyst om sprejen från början på grund av skam inför familjen och hans manlighet. Han tog det inte på allvar, alla använder ju sprejen, alltså det är allmänt känt i den åldern. Det är inte och kan inte vara av värde för domen.”
Fadern tittar uppgivet på mig medan jag lägger ifrån mig papperen för att i stället intervjua fastern. Kaffet har kallnat, ingen av oss har druckit upp.
Fastern berättade att efter andra förhandlingsdagen i tingsrätten kom de hem och såg uppgivna ut. Farbrodern som gripits tidigare ställde sig upp och berättade upprört om sprejen. Fastern frågade om det var något speciellt ämne i sprejen som hade varit av intresse för rättegången och då sa Peter att sprejen innehöll Lidokain. Fastern kände till Lidokain, då det är ett ämne som dagligen används inom sjukvården. Hon hade aldrig tidigare hört att man kan droga någon med Lidokain eller att man överhuvudtaget kan inta det oralt, att man kan svälja det. Hon bestämde sig för att undersöka varför Ylva Böttiger, den sakkunnige som åklagaren kallat som vittne, uttryckt sig som hon hade gjort. Fastern kontaktade en vän, Erik Forsberg, som i över fyrtio år hade jobbat med just detta läkemedel. Han tipsade henne om forskarna på Astra-Zeneca och gav henne artiklar med forskningen kring ämnet.
”Det första han sa när jag gav honom domen med Böttigers uttalande och den mängd som man hittade i tjejens blod var ”Men för i helvete, de kan inte döma killen på dessa grunder. Den mängd man har hittat i henne kan omöjligt ge de beskrivna symptomen och dessutom kan hon inte ha druckit det eftersom det inte framkommer någonstans att hon blivit bedövad, att tungan och halsen har bedövats.” Han frågade mig också vad Peter jobbar med och då sa jag som det är att han jobbar på krogen. ”Han är inte svensk och han jobbar inom restaurangbranschen, se till att han får en bra advokat. Är det sprejen de tänker döma honom på så är rättssystemet åt helvete.”
Familjen, inklusive Peters fastrar och farbröder, var övertygade om hans oskuld och mobiliserade sig för att leta efter dem som kan mest om ämnet. De letade bland annat efter den främsta forskaren på området. På Södertälje sjukhus, där fastern jobbar, engagerade sig flera läkare. Fastern berättade för en av dem som sedan i sin tur berättade för de andra, och som har kontakter med Astra-Zeneca och deras forskare eftersom han ska specialisera sig på Lidokain i bedövningsform inom sjukvården – Martin Ristorf.
Forsberg tog fram artiklarna men sa samtidigt att det kommer att bli svårt att få någon av forskarna att ställa upp i rätten. Forskare kan inte bli inblandade i ett känsligt rättsfall.
”Men till slut kom ju Curt Peterson som är professor, internationellt känd, och Sveriges främsta expert i det här. Det var Ristorf som drog in honom i det här. Men vi förstod också vikten av flera av varandra oberoende källor och kontaktade därför också en läkarstudent som vi känner. Han i sin tur kontaktade Jörn Schneede, ST-läkare och Rune Dahlqvist som är överläkare på Västerbottens Läns Landsting, på Umeå universitetssjukhus. De gjorde en speciell utredning som grundar sig på all forskning som finns på Lidokain.”
Fastern höll upp resultatet av den forskning hon hade satt igång. Alla forskare var överens om att man inte kan droga någon med Lidokain, inte ens om den personen har druckit alkohol.
”Det smakar pest, man kan omöjligt dricka det. Jag är undrande inför att han dömdes, vilka grunder dömdes han på? Jag ligger sömnlös och undrar om det hela bara var en sorts uppgörelse, att han var dömd på förhand. De kunde lika gärna strunta i rättegångarna. Om man utgår från förhören är det ord mot ord. Man dömde honom på grund av att man hittade Lidokain i hennes urin och blod. Ofattbart. Hon kan omöjligt ha blivit drogad av ämnet, omöjligt. Jag har varit sjuksköterska i tjugotre år, jag har använt mig av ämnet så gott som varje dag…” Fastern blev tyst en stund, tittade ned på forskningsresultaten på matbordet, tittade upp och fortsatte:
”Jag känner mig rasande. Jag har aldrig tänkt i konspirationer tidigare men börjar få en massa konstiga tankar. Mitt förtroende för rättssystemet har fallit helt. Man blir ju mörkrädd. Det är solklart, han kan inte ha drogad henne med Lidokain, alltså har han inte våldtagit henne och ska inte sitta inne. Det var ju färdigt att Peter inte skulle dömas fram till dess åklagaren tog fram ett expertvittne, Ylva Böttiger farmakolog på kliniskt farmakolog lab på KS. Hon analyserar koncentrationer av olika ämnen. Man anser sedan att hon skulle kunna mer om ämnet än forskare och farmakologer som är specialiserade på det. Det är sjukt, ofattbart.!
Pappan avbröt henne.
”Efter första dagen på tingsrätten, när vittnena hade vittnat, var det klart att Peter skulle frikännas. Efter att Böttiger, under andra dagen, vittnade blev det osäkert. Även advokaten blev då osäker. Advokaten kom ut i pausen och sa att det var en ny åklagare som var grym och hungrig, och som hade kallat in en läkare som vittne. Han sa att när hon, läkaren alltså, hade vittnat hade hon sagt att ämnet Lidokain absorberas via slemhinnor men också oralt. Ola, Peters advokat, berättade också att domaren hade frågat läkaren om det är stor eller liten sannolikhet att tjejen hade fått i sig Lidokain via munnen, och hon hade visst svarat att det var stor sannolikhet. Jag visste inte om jag skulle skratta eller gråta. Varför hade läkaren sagt något sådant? Jag kände att det var kört. Jag förstod att alltihop var ett misstag men visste samtidigt att en läkares ord väger tungt. Åklagaren hade ju inget annat att gå på men nu hade han ett kanske säkert kort. Jag försökte tänka logiskt, på sprejen stod det ju att den skulle användas till fördröjd utlösning. Dessutom var det ju Peter själv som bad om att sprejen skulle analyseras. Om Peter hade drogat henne skulle han ju inte be Ola, advokaten, att skicka sprejen på analys. Vi, hela familjen var chockade, det enda vi kunde göra var att vänta på de sekunder som vi fick se Peter när han flyttades från rättssalen till de rum som anklagade och deras advokater sitter i under pauserna. När Peter kom ut andra gången såg jag att han var skakad, då, för första gången förstod jag att även sakkunniga kan ljuga.”
När jag tog på mig skorna för att lämna Peters föräldrahem kom Peters mor fram till mig och sa att hon inte ville att jag skulle låta mig stressas av Peters faders otålighet. Hon ville att jag skulle göra ett så bra jobb som möjligt och låta det ta den tid som behövdes. Hon sa att hon förstod att jag inte ville dem illa när jag sa att jag måste förhålla mig neutral. Hon gav mig också numret till en av Peters systrar, som är journalist. På kvällen ringde jag henne och bad henne skriva en artikel om domen, hon skulle låtsas rapportera om någon annan än sin broder.
”Som du förstår kan jag inte vara objektiv eftersom jag är övertygad om min brors oskuld, men visst jag ska skriva, du har artikeln i morgon.”
Dömd för sin ärlighet
Han har utländsk bakgrund, är bartender och dömdes av rätten på grund av förutfattade meningar. Det svenska rättsväsendet har valt att blunda för målsägandes fel och har inte ifrågasatt hennes olika versioner av vad som hände. Ska Sverige få fortsätta döma oskyldiga på grund av förutfattade meningar, eller ska ”ingen är skyldig förrän motsatsen har bevisats” gälla för alla?
Det är brist på bevis, en otydlig berättelse av vad som hände och inget som tyder på våldtäkt. Ändå har rätten dömt en 27-årig man för våldtäkt. Någon hänsyn till mannens berättelse och förklaringar har inte tagits och man ifrågasätter hans trovärdighet trots att han själv överlämnar bevis och ber om en efterhandskonstruktion. Det handlar om en oskyldig man som dömts på grund av fördomar och förutfattade meningar och inte av konkreta bevis.
Det var en natt för två år sedan, strax innan baren skulle stänga. Tre festsugna tjejer kommer in och vill låna toaletten. En av tjejerna, målsägande, går direkt fram till bartendern, börjar kyssa honom och klänger sig fast vid honom. Därefter frågar tjejerna om de inte kan få varsin drink. Bartender blandar ihop fem drinkar, alla av samma innehåll, och serverar sällskapet. Målsägande dricker en eller två klunkar från sitt glas och vill sedan besöka toaletten. Strax innan hade tjejerna diskuterat sex och målsägande hade sagt: ”Om jag tar honom (den dömde) så kan ni två ta honom (en praktikant och kusin till den dömde).”
Målsägandes kompisar ber bartendern att följa med målsägande till toaletten, som ligger knappt fem meter från sällskapsrummet. Efter knappt 10 min kommer målsägande tillbaka och sätter sig med kompisarna, medan den tilltalade först tvättar av sig och sedan kommer ut till sällskapsrummet. De fortsätter att prata och skratta i sällskap med de andra, efter en stund börjar målsägande att spotta på golvet. Då den tilltalade börjar tycka att tjejen blivit för jobbig ber han henne lämna baren. Hon går ut och sätter sig och ringer sedan ena väninnan. Väninnan går ut till målsägande. De springer bort till 7-eleven och köper cigaretter och kommer sedan tillbaka. Målsägandes väninna kommer in i baren och anklagar den tilltalade för våldtäkt. Målsägande säger gång på gång att hon inte vill anmäla ”händelsen”, men väninnan ringer polisen från platsen och gör en anmälan. Den tilltalade förstår ingenting och tar det inte på allvar. Han åker hem. När polisen kommer till platsen har målsägande hunnit ta sig till tunnelbanan för att åka hem. Polisen stoppar henne och kör henne till kvinnoavdelningen på SÖS.
Undersökningen visar inget spår av våld eller påtvingat sex, inte heller några märken på kroppen som tyder på tvång eller slag. Däremot hittar man spår av Lidokain, 0,015 mikrogram per milliliter, i målsägandes blod vilket förklaras av att Delay Spray, innehållande ämnet Lidokain, sprayades på mannens kropp strax innan samlaget. Via slemhinnorna i vaginan har ämnet hamnat i kvinnans kropp. En obetydlig mängd, enligt forskaren i ämnet professor Curt Peterson: ”Det krävs betydligt högre koncentration i kroppen än vad målsägande hade för att få symptom i form av illamående och yrsel … det är möjligt att den i målsägandes kropp antagna ursprungliga mängden Lidokain upptagits via slemhinnor i samband med samlaget och således enbart härrör från den påstådda sprayen på den anklagades könsorgan…”
Delay Spray är ett fördröjningsmedel för män, kan köpas i alla sexbutiker och i många videobutiker. Rätten har spelat ut professorns roll. Hans ord väger visst ingenting och rätten väljer att bortse från en av landets främsta forskares kunskaper. De väljer att tro på åklagarens slutsats att mannen måste ha drogat kvinnan med Lidokain i drinken. Lidokain finns inte att köpa receptfritt och kan aldrig, alltefter forskning, användas som ”rape-drug”.
Målsägande drack bara en eller två klunkar av drinken, resten drack hennes kompisar upp. Hur kommer det sig att målsägande skulle bli drogad men inte hennes kompisar? Och blir man drogad kan man väl inte springa och köpa cigaretter eller ta sig själv till tunnelbanan?
Om målsägande hade fått i sig Lidokain via drinken så skulle hennes mun och hals domna i första hand, detta enligt professor Curt Peterson. Målsägande har inte nämnt något om detta. Journalen visar heller inga spår av Lidokain i målsägandes mun. Däremot hittar man spår av Lidokain på mannens könsorgan, där han hade sprayat Delay Spray, vilket stödjer hans berättelse.
Målsägande berättar fyra olika versioner och ändrar ständigt berättelsen av vad som hände inne på toaletten, hon säger sig även inte komma ihåg något under just samlaget. I ett av förhören säger hon att hon låg på golvet då mannen låg över henne, i ett annat förhör säger hon att hon satt på toaletten och att han satt bredvid. Åklagaren frågar henne ännu en gång om hon stod upp eller satt ner vid samlaget och hon svarar att hon satt ner på toaletten. Förhörsperson frågar på vilket sätt den tilltalade våldtog henne. Målsägande svarar: ”alltså jag satt på toaletten och typ hade ont i min arm och var helt såhär rätt så borta. Och såhär jag allting var snurrigt liksom, och han kommer och sätter sig bredvid mig på toaletten och typ börjar hålla på. Alltså om jag sitter på toaletten som vanligt då sätter han sig liksom mot mig, alltså med huvudena mot varandra så man ser varandra, och sen så sätter han sig liksom på mig.” Förhörsperson frågar hur målsägande hamnade sittande på toaletten om hon nu var snurrig och hade kvickat till på golvet. Målsägande svarar: ”jag alltså, jag ramlade och sen så liksom mådde jag såhär dåligt och sen så satte jag mig upp på toaletten liksom”. ”För jag tycker inte det är trevligt att sitta på golvet”
Hon fortsätter och säger att den anklagade våldtog henne när hon satt på toaletten, att samlaget skedde sittande på en toalettstol: ”det var trångt, alltså det kändes som om att han också satt på toalettstolen samtidigt som jag”. Målsägande påstår också att mannen slagit henne i ansiktet och visar upp en liten rodnad. Hennes kompisar säger att det inte stämmer, att märket uppkom när kvinnan sprang in i en parkerad bil tidigare under samma kväll, då hon även hade sprungit på en annan kille och börjat kyssa honom. När åklagaren frågar kvinnan om det stämmer svarar hon: ” A, alltså kanske. Jag kommer inte ihåg”. Hon kommer ihåg allt innan och strax efter men ingenting under själva akten. Hur förklarar man kvinnans minnesluckor? Om en person blir drogad och svimmar, som målsägande påstår att hon gjorde, då blir kroppen livlös och tung. Hur kommer det sig att mannen då lyckats ta av henne kläderna och genomföra ett ”påtvingat” samlag utan att varken märken eller irritationer uppkom? Om hon nu blev våldtagen, varför går hon då tillbaka och sätter sig i sällskapet, pratar och är glad. Varför gråter hon inte, skriker hon inte eller går hon ut ifrån restaurangen?
En av kvinnans bästa vänner berättar under rättegången: ”AA ändrar saker hela tiden. Hon verkar inte ledsen, hon är som vanligt nu. AA är mycket så, hon brukar ljuga ganska mycket. Hon är falsk. Hon skyller på andra för att skydda sig själv”.
Samma väninna gick fram till den tilltalades mor efter rättegången och sa: ”Hur gärna hon än vill ta tillbaka anmälan så går det inte nu. Det har gått för långt”.
Trots tydlig beskrivning av kvinnan väljer rätten att bortse från väninnans ord. Den tilltalade berättar samma version av vad som hände på alla förhör, både inne på toaletten och tiden efter. Han berättar gång på gång hur kvinnan tog initiativet till samlaget och hur de skildes åt. Ingen hänsyn har tagits.
Rätten har valt ut sitt så kallade stödbevis och menar att Ylva Böttigers, överläkare på Karolinska Institutet, antaganden är vad som egentligen hände. Ylva Böttiger: ”Att det kan ha tillförts på det sättet som den anklagade säger men även sannolikt att det kan ha tillförts genom drinkarna.” Hon uttrycker sig även att det är svårt att uttala sig om hur mycket av sprayen som är möjligt att överföra via samlag då inga kliniska underlag finns.
Återigen väljer rätten att tro på det osäkra framför det säkra. De väljer bort konkreta bevis och väljer att tro på det oklara och abstrakta.
Från domen: ”Tingsrättens bedömning av dessa iakttagelser är att målsägande efter händelsen inne på toaletten företett tecken på höggradig påverkan av alkohol eller droger men inte i sådan grad att hon varit i ett hjälplöst tillstånd i lagens mening.” Tingsrätten anser inte att målsägande har varit i hjälplöst tillstånd, men dömer ändå den tilltalande. Och det på lösa antagelser om att han måste ha drogat henne.
Ska en oskyldig man, aldrig tidigare straffad, få sitt liv förstört tack vare en osäker kvinnas berättelse och dåliga självförtroende? Han är också någons son, någons bror och någons kärlek. Om hans bakgrund, sysselsättning och utseende är ett hot är det många ”brottslingar” som går fria. Min fråga till det svenska rättsväsendet är: vad tjänar samhället som en gång tog emot hans föräldrar, som hade en dröm att uppfostra goda samhällsmedborgare, när de ser att deras drömmar är krossade? Vad tjänar samhället på att släcka en hoppfull människas drömmar för all framtid? Är inte inkludering av svenskar med utländsk bakgrund en del av den svenska rättvisans uppgifter?
Bör man inte tänka efter en sista gång och undersöka våldtäktsfall extra noggrant då det inte bara handlar om ett fängelsestraff, utan också om att bära namnet ”våldtäktsman” och bli kränkt resten av sitt liv – när man egentligen är helt oskyldig. Vakna upp! Det är ett liv ni berövar friheten på.
Efter att ha läst systerns ”artikel” ringde jag upp Jerzy Sarnecki, professor i allmän kriminologi vid Stockholms universitet. Jag ville veta vad han tyckte om systerns analys av domarna mot hennes bror.
”Jag har haft ett uppdrag att titta på diskriminering av invandrare i rättsväsendet. I en av undersökningarna har Helena du Rées intervjuat åklagare och advokater för att utreda hur det går till i domstolen. Resultatet av hennes arbete bekräftas också av en nyligen utgiven rapport från Brottsförebyggande Rådet. Om man har invandrarbakgrund, och är till exempel från Mellanöstern, har man i vissa typer av mål mycket dåliga chanser att klara sig eftersom det finns viss stereotyp av föreställningar om hur man gör. Man utgår omedvetet från de stereotypa föreställningar man har på den sortens människa. Den kulturella och etniska bakgrunden spelar en roll, man infriar föreställningar om att de som står åtalade handlar på ett sätt, ett sätt som skiljer sig från det etniskt svenska. De trovärdiga blir de som pratar samma språk som du, ser ut som du, fungerar som du och de andra ljuger. Om det är helt klart vad som egentligen hänt dömer man korrekt men om det finns minsta lilla tvivel så låter man omedvetet stereotypifieringen spela in.”
En bevisning som stödjer stereotypifiering är Marikas advokats agerande i rätten. Hon, målsägarbiträdet påstod att unga män i Turkiet drogar och våldtar tjejer på liknande sätt som Peter hade gjort med hennes klient.
Men hur ser då själva domarna ut? Jag hade väntat med att läsa dem. När jag väl började läsa blev jag inte bara förvånad över resonemanget i sig utan också av den felaktiga svenskan.
Nuri Kino