I bilen på väg till en intervju om något helt annat lyssnade jag på Ekot.
Antalet anmälda våldtäkter ökar kraftigt
Antalet anmälda våldtäkter fortsätter att öka kraftigt. Enligt nya siffror från Brottsförebyggande rådet har anmälningarna ökat med 44 procent på bara två år.
1 129 fullbordade våldtäkter polisanmäldes bara under första kvartalet i år. Det är en ökning med 24 procent jämfört med samma period 2007 och 44 procent mer än första kvartalet 2006.
Brottsförebyggande rådet, Brå, menar att ökningen till stor del beror på att alltfler numera vågar anmäla våldtäkter.
Men man kan anta att även vissa typer av faktiska våldtäkter har ökat sedan mitten av 1990-talet, säger utredaren Klara Selin Hradilova på Brå.
– Exempelvis har ju alkoholkonsumtionen ökat dramatiskt sedan mitten av 90-talet och den förknippas ofta med våldsbrott generellt. Nöjeslivsutbudet har också blivit större och det är en plattform där man kan knyta kontakter i sexuella syften bland annat. Internet är ytterligare en faktor som kan bidra till sådana kontakter. De är väldigt lätt att komma i kontakt med någon i sexuellt syfte via internet och då kan det naturligtvis hända saker. Det kan leda till vissa typer av våldtäkter, säger hon.
2005 ändrades lagen så att fler brott klassas som våldtäkt. Bland annat anses en svårt berusad flicka numera ha blivit våldtagen även om hon inte har gjort speciellt mycket motstånd.
Lagändringen i sig innebar en rejäl ökning av antalet våldtäktsanmälningar, men de nya siffrorna från Brottsförebyggande rådet visar alltså att den kraftiga ökningen fortsätter även tre år efter att den nya våldtäktslagen trädde i kraft.
– Det är relativt förväntat att ökningen fortsätter. Den fanns där även före lagändringen, men den har blivit snabbare i och med att lagen har förändrats. Men det tar ju också ett tag innan lagen börjar tillämpas i större utsträckning. Plus att anmälningsbenägenheten kan fortsätta att öka, säger Klara Selin Hradilova.
I juni ska hon presentera en rapport med analyser av polisanmälda våldtäkter mellan 1995 och 2006.
Då kommer hon bland annat kunna visa inom vilka grupper som våldtäktsanmälningarna har ökat.
Jens Möller, Göteborg
Det jag mindes av det inslaget var: ”2005 ändrades lagen så att fler brott klassas som våldtäkt. Bland annat anses en svårt berusad flicka numera ha blivit våldtagen även om hon inte har gjort speciellt mycket motstånd.”
Alltså kanske det inte spelade någon roll om Marika var drogad eller inte. Hon var ju full! Och då spelar det inte heller någon roll om hon var den som initierade samlaget, det kan ändå tolkas som våldtäkt om hon säger att hon inte var med på det sen. I det här fallet säger hon också att hon blev misshandlad fast ärret i ansiktet kan ha sin förklaring i att hon gick mot en bil tidigare.
Den natten kunde jag inte sova utan gick ut och googlade på nätet och fann med en gång något av intresse.
Våldtäktsdömd får ny prövning
En 48-årig man i Stockholm som dömts för våldtäkt och grov kvinnofridskränkning beviljas resning i Högsta domstolen. (Radio Stockholm)
Våldtäktsdömd får ny rättegång
TT INRIKES i går 15:37
En 48-årig man som dömts till flera års fängelse för bland annat våldtäkt får en ny rättegång, beslutar Högsta domstolen. Detta sedan det kvinnliga offret dömts för falska uppgifter i ett liknande mål./TT
En 48-årig man som dömts till flera års fängelse för bland annat våldtäkt får en ny rättegång, beslutar Högsta domstolen.
Tvivel på hans skuld har uppstått efter att det kvinnliga offret i slutet av mars dömdes för att ha lämnat falska uppgifter i ett liknande mål.
48-åringen dömdes i januari förra året till fängelse i två år och sex månader för grov kvinnofridskränkning och våldtäkt. Hovrätten fastställde domen efter att den överklagats. Nu ska rättegången tas om.
Kvinnan dömdes i slutet av mars för falsk tillvitelse och falskt larm för en våldtäktsanmälan som visade sig vara oriktig. Det påstådda övergreppet skulle ha inträffat i juli 2006 i Haninge, söder om Stockholm.
Kvinnan ringde polisen och hävdade att en man höll henne inlåst i en lägenhet där han under pistolhot utsatt henne för flera våldtäkter. Polisen satte in 14 patruller och grep några timmar senare mannen. Närmare undersökningar visade att kvinnans uppgifter var oriktiga i snart sagt alla avseenden.
I och med att kvinnan nu fällts anser Högsta domstolen att tvivel uppstått om hennes trovärdighet. Därför beviljar man nu prövningstillstånd för 42-åringen som dömdes mot sitt nekande.
TT Tidningarnas Telegrambyrå
HYPERLINK ”mailto:redaktionen@tt.se” redaktionen@tt.se
Telefon: 08-692 26 00
På morgonen, den 12 april 2008, kom äntligen ett mejl från Astra.
Nuri – nej, det är inte bortglömt. Vår medicinske expert inser att du kommer att använda hans uppgifter kanske både i juridiska och mediala sammanhang – så han insåg att svaret måste bli omsorgsfullt. Jag ska stöta på i början av veckan som kommer.
Staffan
Peters pappa ringde mig vid middagstid och bad om min syn på det hela. Ansåg jag att hans son är oskyldig? Jag sa som jag hade sagt tidigare, att jag som journalist måste förhålla mig objektivt och att Peter är skyldig fram till des motsatsen är bevisad. Pappan blev till en början irriterad och sa ”ingen tror på oss, inte ens du, jag ger upp, det finns ingen rättvisa”. Jag lugnade ned honom med att säga att jag gjorde en djupdykning i fallet och att sista ordet inte var sagt ännu.
Jag ringde till Marika.
”Grejen, jag har jättebråttom.”
Stämmer det att någon som stod nära Peter ringde dig dagen efter att du polisanmälde honom?
”Det var väl jobbigt, jag förstod inte… det var svårt, det var några dagar efter. De ringde och försökte få mig på andra tankar. De ville, hans farbror ville, att jag skulle ta tillbaka anmälan därför att hans brorson hade blivit häktad. De tyckte väl inte att han gjorde några fel. Det fanns ju inga starka bevis, i början. De hade ju inte hittat allt då. Han kompis Pernilla ringde mig och försökte vara ganska trevlig och frågade mig om det verkligen hade hänt. Hon sa att han aldrig skulle göra något sådant. Hon pratade med mig på ett trevligare sätt. Jag tror att det var ett andra försök, att om en tjej ringde mig och pratade lugnt och snällt så kanske jag skulle agera annorlunda. De frågade mig om det verkligen har hänt och att jag borde tänka efter innan jag gick vidare.”
Marika kom inte ihåg om hon hade sagt till farbrodern och Pernilla att det inte var hon själv som var den drivande utan Tove från Stockholm. Jag frågade henne om hon hade fått hjälp av samhället, sociala myndigheter.
”Jag har blivit erbjuden hjälp att gå till kurator men har tackat nej. Jag vill inte ens prata om det, inte ens med en kurator. Jag känner inte att jag vill prata om det, jag vill bara glömma det.”
Jag frågade henne hur det kommer sig att hennes föräldrar inte var med under rättegångarna, och om hon anser att hon har fått tillräckligt med stöd av dem.
”Mina föräldrar sa väl inte så mycket. Vad skall de säga liksom? De stöttar mig men jag har försökt att hålla dem utanför. De vet ju att det har hänt men de har inte varit med på någon rättegång, jag vill inte att de ska veta allt.
Jag ansåg att det var konstigt att hon ville hålla sina föräldrar ovetande och hon svarade:
”Vet inte, det kändes inte som att de hade med det att göra. De hade ju med det att göra, men det är ju inte kul för dem att veta allt. Jag ville inte att de skulle höra allt. Rättegången blev inte av förrän jag blev arton och då var jag myndig och kunde gå på rättegångarna ensam.”
Hon berättade att hon nu i efterhand har berättat allt för mamman eftersom de bor ihop.
En viktig fråga i sammanhanget med den omdiskuterade drogningen är om hon blev bedövad i munnen av Lidokain.
”Jag kommer inte ihåg om jag blev bedövad i munnen.”
Blev du bedövad?
”Kommer inte ihåg, det är ju tre år sedan. Herregud, vad tror du? Nu har jag väldigt bråttom och måste gå.”
Umgås du med båda vänninorna som Tove fortfarande?
”Den ena bor ju i Norrtälje, så vi pratar då och då, också den andra bor långt bort nu.”
Är du nöjd med det samhället har gjort för dig?
”Ja, det tog bara väldigt lång tid. Det var jättesvårt, allt lades ned ibland, så försvann det och så, varje gång de ringde upp igen och skulle ha nya förhör kom det tillbaka. Jag ville inte tänka på det men varje gång något nytt hände så kom det alltså tillbaka till mig.”
Har du mardrömmar?
”Nej, inga nu i alla fall. Kommer inte ihåg hur de var tidigare.”
Polisen
Måndagen den 14 april läste jag om förhören i förundersökningen och slogs av att nästan alla förhör hade gjorts av nya poliser, det är alltså alltid en ny förhörsledare och då oavsett om det är samma person som förhörs, vid varje förhörstillfälle. Och det märks att förhörsledarna inte är insatta i den påstådda våldtäkten.
Efter att ha läst förhören ringde jag upp polisinspektör Helen Gustavsson på Citypolisen men det visade sig att hon hade flyttat till en annan avdelning. Hon jobbar numera med ett nytt projekt på Rikspolisstyrelsen. Jag ville veta vad hon ansåg om att de hade använt sig av ordet droga i tidningsartiklar och rättegångar.
”Att det i artiklar har stått drogad kan inte jag hjälpa, det är ju journalister som skrivit så. Det är så hon upplever det, men eftersom det inte är en klassad drog så kan man ju inte säga det.
Har Ylva Böttiger hävdat att det är en drog?
”Det är klart att man kan tycka att hon har blivit drogad men det är ju inte en narkotikaklassat ämne, men hon har ju uppenbarligen blivit påverkad på ett negativt sätt.
Uppenbarligen?
”Det hon berättar och det vittnena berättar, utifrån utredningen så ja, uppenbarligen.”
Blev hon bedövad i munnen?
”Det minns jag inte om hon har sagt.”
Har någon ställt frågan till henne?
”Det minns jag inte, det kommer jag inte ihåg. Det är möjligt att hon inte har sagt något om det, jag minns inte.”
Din uppfattning i det stora hela?
”Jag är polis och utredare och ska samla information till bägge parters för- och nackdel och kommenterar därför inte min uppfattning. Det vill säga att jag inte har en uppfattning utan att jag utgår ifrån att samla information och det är ju åklagaren som tar beslut om det är ett misstänkt brott eller inte, sedan är det domaren som dömer.”
Gjorde du en bra utredning?
”Ja, det tycker jag. En väldigt grundlig genomförd utredning med flera förhör av bägge parter och vittnen till exempel. Och bevissäkring via SKL [Statens kriminaltekniska laboratorium] och rättsmedicinska.”
”Hur var förhören, höll de samma historia?”
”Det har varit både och, det beror ju på vem du utgår ifrån”.
Den dömde?
”Där var det ändrade uppgifter, till viss del avgörande sådana.”
Den våldtagna?
”Det var det inte så vitt jag kommer ihåg så här nu.”
Vittnen?
”Nej.”
”Jag var inte på rättegångarna, jag hann inte, jag hade gärna velat gå men jag hade andra arbetsuppgifter.”
Jag blev mycket förvånad över att hon sa att den dömde hade lämnat olika versioner men ingen av tjejerna, vilket inte alls stämde med den bild man får av förundersökningen. Vi kom överens om att hon skulle läsa sin utredning, fräscha upp minnet och sedan diskutera den med mig igen. Jag bad att få ringa tillbaka några dagar senare.
Ingenstans i utredningen hade det alltså nämnts att Marika blev bedövad i munnen.
Nästa samtal gick till Helena Du Rées som hade förvånats över mycket i domarna och utredningen. Hon lovade att mejla mig sin analys under kvällen.
Samtalet till utredningsledaren Helen Gustavsson satte griller i huvudet, och jag bestämde mig för att polisens och åklagarens arbete måste granskas. Jag gick ut på nätet för att hitta Hans-Gunnar Axbergers rapport, undersökningen han hade gjort åt JK. Först skulle jag låta Axberger också titta på materialet och sedan skulle jag eventuellt göra en JK-anmälan. Det visade sig dock att Axberger numera var justitieombudsman. Vilken myndighet skulle jag anmäla till, JK eller JO? Och vad skulle jag anmäla?
Oskuldspresumtion
Dagens Nyheter, den 22 dec 2006
”Obehagligt att jurister ser friade som skyldiga”
Straffrättsexperten Hans-Gunnar Axberger till motattack om JK-utredningen: Omsorgen om de domare och åklagare som dömt på felaktiga grunder är gränslös. Svenska jurister förväntas ta en uppriven livstidsdom med en axelryckning. Däremot är det normalt att uppröras av påståendet att en frikänd person är oskyldig. Engagemanget för de felaktigt dömda är obefintligt, omsorgen om dem som dömt fel gränslös. Det är denna obehagliga grundsyn som svenska jurister ger prov på i diskussionen om vår rättssäkerhetsutredning. Problemet skulle alltså vara att de vilkas skuld inte kan bevisas, men vars brottslighet en enskild jurist är övertygad om, inte kan sättas i fängelse. Det skriver utredaren Hans-Gunnar Axberger.
Vilket är värst – att påstå att en person är oskyldig eller att hon är skyldig? Rättsordningens mest grundläggande princip är entydig: det är påståendet om skuld som måste bevisas bortom rimligt tvivel, kan man inte det är det inte bara möjligt att säga att den som misstänkts är oskyldig – han skall anses oskyldig. Det kallas högtidligen för oskuldspresumtionen.
Det har under debatten kring rapporten från JK:s rättssäkerhetsprojekt ”Felaktigt dömda” bubblat upp en rätt obehaglig diskussion kring denna rättsgrundsats. Professorn i processrätt Christian Diesen har publicerat en debattartikel i en juridisk tidskrift med rubriken ”Inga bevis för oskyldigt dömda”. Det är en konstig rubrik. Oskyldigt dömda behöver inga bevis; det räcker att de är frikända.
Andra jurister som vill försvara upprivna domar hävdar att de som frikänts inte alls behöver vara oskyldiga. Vad är de i så fall – halvskyldiga? Den typen av förhållningssätt övergav rättsordningen för mer än tvåhundra år sedan (det kunde till exempel innebära att den som inte kunde överbevisas om mord i stället dömdes för misshandel).
Professorn i straffrätt Madeleine Leijonhufvud verkar vara den mest ivriga förespråkaren för att det inte finns några oskyldiga. Jag har numera flera gånger hört henne misslyckas med att förklara varför frikända personer inte får påstås vara oskyldiga. Vad är det hon vet om dessa människors skuld som domstolar inte kunnat övertygas om?
Av rapportens kritiker att döma förväntas en svensk jurist ta en uppriven livstidsdom med en axelryckning, medan det är normalt att uppröras av ett påstående om att en frikänd är oskyldig. Engagemanget för den som suttit fängslad på felaktiga grunder är obefintligt; omsorgen om de domare och åklagare som därvid varit inblandade är gränslös. Längre från rättsordningens och rättsstatens grunder kan man knappast komma.
Samma attityd visar Diesen mot de journalister som engagerar sig för dömda. Han kallar dem ”machojournalister”, vad det nu är. DN:s jämförelsevis försiktiga artiklar om fallet Linna får epitetet ”kampanj”. Budskapet är glasklart: bara experter som Diesen skall yttra sig. Samtidigt är det ett faktum att många resningsfall har förutsatt personligt engagerade journalister. Täpps även den källan till har den felaktigt dömde än mindre att hoppas på.
Rapporten har fått en del saklig kritik, särskilt för bristande insikter i domarrollen och onödigt provocerande inslag. En hel del av detta har fog. Men bedömningen att i vart fall nio av de elva dömda, vars fall granskats, aldrig borde ha dömts och att de ursprungliga brottsmisstankarna mot dem i princip är borta, ser jag inga skäl att revidera.
Diesen har en annan uppfattning, som han i debattartikeln gett uttryck för. Det bör åtminstone i någon mån ses mot bakgrund av att rapporten beskriver hans egen bevisteori såsom icke förankrad i gällande rätt och mot att han sedan länge förespråkar lägre beviskrav i brottmål i allmänhet och i sexualbrottmål i synnerhet. Diesens uppgift att rapporten skulle vara teoriföraktande har, bortsett från ordvalet, alltså fog för sig så till vida att vi inte bedömde att just hans teorier har så stort värde (den fortsatta diskussionen kring detta får föras i facktidskriften).
Diesens engagemang för dem som utsätts för sexuella övergrepp är emellertid berömligt. Detsamma kan inte sägas när han blandar samman detta med sin forskarroll. Jag har tidigare på denna sida redogjort för pappan som dömdes till ett långt fängelsestraff för övergrepp på sin son. Det visade sig att pojken led av en väl känd ärftlig sjukdom. Den gav en trolig förklaring till de symptom, som domstolarna tvärsäkert tolkat som bevis för att pojken utsatts sexuellt. En läkare hade närmast vädjat till domstolen att beakta möjligheten att pojken var sjuk. Domstolen avfärdade detta med orden: ”Det är så svårt att finna övertygande sammanhang och mening i en sådan förklaring att hovrätten inte kan ta intryck därav”. När pappan till sist fått undersökningen genomförd beviljades han resning.
Av Diesens artikel framgår indirekt att han anser att det fortfarande finns så starka misstankar mot pappan, att denne skulle kunna häktas igen, om det inte vore för att han numera är frikänd.
Det enda skäl han anför som kan förklara denna bedömning är att det, enligt honom, är vanligt att barn ”som uppvisar sexuell gränslöshet” blir brottsoffer. Med andra ord: den som har ett barn som lider av Tourettes syndrom, som det här var fråga om, får räkna med att redan detta förhållande gör föräldern misstänkt för sexuella övergrepp. (I sin uppsats gör Diesen en full tankevurpa när han funderar kring detta. Han utgår från att jag anser att sjukdomen utesluter övergrepp. Det gör den förstås inte. Men i bevisexperten Diesens ögon blir möjlighet detsamma som bevis.)
Det är en mycket vanlig uppfattning bland praktiserande jurister att beviskravet i mål av det här slaget är lägre än i andra mål. Vid JK:s seminarier om rapporten framfördes den av flera, till exempel förre HD-domaren Bertil Bengtsson. Det som förenar de tre som skrivit under artikeln på DN Debatt i onsdags är att de gett uttryck för närmast motsatt uppfattning, nämligen en oro för att beviskravet leder till att alltför få kan fällas. Enligt Diesen är ”det stora rättssäkerhetsproblemet i dag” att åklagare låter bli att utreda och åtala ekobrott och sexualbrott, vilket han belägger med halsbrytande statistik, där äpplen jämförs med päron, och rundar av med slutsatsen att ”för många förövare går fria”.
Tydligare kan det inte sägas; JK bekymrar sig över att oskyldiga kan dömas och professorn över att skyldiga kommer undan.
Det sistnämnda är emellertid inte ett rättssäkerhetsproblem och det vet Diesen, men han föredrar, som vanligt, den populistiska vändningen framför den komplicerade avvägningen.
Det vore hederligare om Diesen skrev att gängse bevis- och rättssäkerhetskrav står i vägen för hans åsikt, att även de vilkas skuld inte kan bevisas, men vilkas brottslighet Diesen är säker på, skall kunna sättas i fängelse.
Artikelns tredje undertecknare, förra HD-domaren Inger Nyström, som dessförinnan var åklagare, spelade en ledande roll när HD meddelade sitt mest kända prejudikat på detta område (NJA 1991, sid 83). Det har tolkats så, att fällande dom i mål om sexualbrott kan stödjas enbart på uppgifter från någon som uppger sig vara utsatt för ett brott.
Till prejudikatet har Nyström fogat ett yttrande, som är kritiserat i rapporten. Skälet är att det i praktiken innefattar en argumentation för att de bevissvårigheter, som kan finnas i mål av detta slag, bör leda till att man ställer ett lägre beviskrav på åklagaren. Ett sådant synsätt är inte förenligt med gällande rätt, men det har, inte minst genom Nyströms uttalanden, fått visst genomslag, vilket är en av förklaringarna till de felaktiga domar som förekommit.
Nyström-doktrinen verkar dock vara på väg ut. I det senaste numret av Juridisk Tidskrift finns ännu en artikel om rapporten, denna gång av Högsta domstolens ordförande, Bo Svensson. Han distanserar sig, utan invektiv, från åtskilliga bedömningar i rapporten. Han synes dock godta slutsatsen att de fällande domarna i sexualbrottmålen – med facit i hand – var felaktiga. Han lägger materialet till grund för en ingående beskrivning av ett ”mönster” i dessa mål. Mönstret, som är hans produkt, inte rapportens, beskriver hur felaktiga anklagelser om sexuella övergrepp växer fram; han tror att mönstret är bekant för domare som haft mål av detta slag.
Bo Svensson redogör därefter för ett prejudikat från 2005. Det finns beskrivet i rapporten och har där tolkats som ett tecken på att praxis kan vara på väg mot en uppstramning i förhållande till 1991 års fall – något som förordas i rapportens slutsatser. Detta har Diesen med sedvanlig auktoritet avfärdat; också detta har vi fått om bakfoten. Men Bo Svensson bekräftar rapportens bild och slutsats. Han avslutar sin artikel:
”Högsta domstolen har med 2005 års rättsfall markerat att utvecklingen gått för långt och stramat upp bevisvärderingen genom att för fällande dom kräva att målsägandens berättelse som regel skall bekräftas genom någon form av stödbevisning. Fler HD-avgöranden i bevisvärderingsfrågor torde komma.”
Vad detta gäller är om man beträffande vissa brott skall ha lägre beviskrav, vilket är innebörden i Nyström-doktrinen.
Det svenska samhällets värdegrund utgår från människovärdesprincipen. En av dess konsekvenser är att ingen människa får göras till medel, oavsett vilket högre ändamål som därigenom skulle kunna uppnås.
Enligt mitt synsätt förhindrar samma princip att bevisvärdet i ett brottmål sätts så, att man medvetet räknar med att vissa personer som inte begått ett brott, likväl skall dömas för sådant brott, med motiveringen att brottet som sådant är så klandervärt.
I konsekvens med detta bör beviskravet vara så satt, att en domstol skall vara säker, bortom rimligt tvivel, på att den som döms är skyldig. Det är också det beviskrav som sedan länge gäller, åtminstone på pappret.
Mitt intryck är, att de tre som skrivit onsdagens artikel, inte delar min uppfattning. Det är lämpligt att vi i så fall för diskussionen om den saken och inte om vem som är expert på vad.
Vi bör heller inte oroa oss över att en sådan diskussion skulle kunna skada tilltron till rättsväsendet, utan snarare över vad som händer när diskussionen undertrycks med hänvisning till sådana hänsyn.
HANS-GUNNAR AXBERGER
På morgonen den 15 april, efter ännu en sömnlös natt, ringde jag Helena Eriksson på SKL, Statens kriminaltekniska laboratorium. Hon hade inte tid och bad att få återkomma senare på dagen.
När jag knäppte på datorn såg jag att analysresultatet som Helena du Rées skrivit hade anlänt.
Kommentarer till Stockholms tingsrätts dom 2007-11-28, mål nr B 2307-06.
Av Helena du Rées, jur.dr och kriminolog.
A. Marika påstår att hon varit kraftigt påverkad och inte kunnat värja sig.
B. Marika påstår att Peter slagit henne så att hon ramlade omkull.
C. Marika påstår att Peter genomfört ett samlag med henne mot hennes vilja.
D. Målsägandebiträdet påstår att Lidokain är en känd våldtäktsdrog i kombination med att detta ämne påvisas i Marikas blod.
Vad finns det för grund till rimligt tvivel när det gäller påståendena ovan?
A.
1. Marika påstår i första förhöret att Peter genomfört samlaget med henne när hon låg på mage på golvet. Därefter ändrar hon RADIKALT sina uppgifter och påstår att samlaget ägt rum på toalettstolen, Peter ska på något sätt ha suttit på henne, alternativt stått framför henne, och samtidigt ha penetrerat henne framifrån. Det framstår som FYSISKT OMÖJLIGT att genomföra ett samlag på detta sätt, särskilt med tanke på Marikas tillstånd som innebar att hon inte kunde hjälpa till med akrobatiken. Målsägandebiträdet och rätten bekymrar sig inte för att Marika beskriver något som i praktiken är omöjligt, utan påpekar bara att hon först kan ha legat på mage vilket inte utesluter att samlaget sedan ägde rum framifrån på ett fysiskt omöjligt sätt. Tingsrätten för ett cirkelresonemang som går ut på att Marikas svårigheter att redogöra för händelseförloppet på ett klart och tydligt sätt beror på att hon varit påverkad av alkohol och Lidokain och därför kan inte heller några krav ställas på trovärdigheten i Marikas vittnesmål.
2. Marika går själv och på eget initiativ till toaletten. Hon är tillräckligt klar i huvudet för att registrera och komma ihåg att
– Peter låser dörren
– Peter säger till henne att de ska knulla
– hon säger nej flera gånger
– Peter slår henne så att hon faller omkull när hon försöker gå därifrån och först då hamnar hon i något slags hjälplöst tillstånd.
– direkt samlaget är genomfört kvicknar hon till och kan gå och sätta sig med sina kompisar.
– strax därefter kan hon gå till 7-eleven och köpa cigaretter och sedan gå till tunnelbanan för att åka hem.
B.
1. Enligt vittnesmålen från både Tove från Norrtälje och Tove från Stockholm har skadan på Marikas kind uppkommit innan flickorna kom till krogen, efter att Marika sprungit in i en bildörr.
C
1. Samlaget i sig har ingen ifrågasatt. Skadan (1 mm reva) tyder på att samlag genomförts men inte på våldtäkt. Små skador i underlivet torde inte vara ett ovanligt fenomen hos kvinnor efter samlag och är knappast tecken på en våldtäkt.
D.
1. Den enda uppgiften om att Lidokain är en våldtäktsdrog kommer från målsägandebiträdet. Inga andra källor finns för detta utöver detta påstående.
2. Tove från Stockholm drack halva Marikas drink utan att bli drogad. Enligt SKI:s protokoll (2006-02-22) fanns det dessutom spår av Lidokain på två glas. Vem drack ur det andra utan att bli drogad?
3. Med vilken sannolikhet kan Peter räkna ut att drogen ska verka så perfekt i tid. Dvs att Marika ska börja må illa och vilja gå till toaletten och väl där hamna i hjälplöst tillstånd precis lagom länge för att han ska kunna våldta henne? Är det inte också märkligt att Marika, trots att hon enligt tingsrätten för drogad för att man ska kunna ställa några krav på trovärdigheten i hennes vittnesmål, ändå är i stånd att komma ihåg alla väsentliga rekvisit som tyder på en våldtäkt: Peter låser dörren, Marika säger nej, Peter slår Marika, Marika befinner sig i ett tillstånd av hjälplöshet, Peter genomför ett samlag med Marika.
4. Tingsrätten skriver att den ofrivilliga exponeringen av Lidokain med den beskrivna effekten är en sådan atypisk påverkan som är att beteckna som hjälplöst tillstånd. Men om effekten är atypisk, hur kunde Peter då förutse den?
5. Tingsrätten skriver att eftersom väninnan Tove från Sthlm uppgett sig ha druckit lika mycket som Marika men inte har blivit illamående eller haft de andra symptomen som Marika beskrivit, så talar det mot att Marikas första tecken på illamående varit enbart alkoholrelaterade och för att hon fått i sig medlet (Lidokain) efter alkoholintaget. Hur kan tingsrätten mena att eftersom Tove från Norrtälje inte mådde illa så tyder det på att Marika blivit drogad? Hur kan tingsrätten veta hur fördelningen av vinet skett i praktiken? Hur kan tingsrätten veta något om Marikas respektive Tove från Sthlms toleransnivå när det gäller alkohol? Skillnaden mellan att dricka så att man mår bra respektive mår illa kan vara hårfin. Särskilt när man är väldigt ung kan det vara svårt att veta exakt var gränsen går, man kanske dricker för fort osv. Om man dricker för mycket för snabbt så passeras plötsligt gränsen för vad man tål, man upplever att ”man försvinner”, att allt runt omkring snurrar, man blir helt enkelt oredlig. Sedan när man väl börjar kräkas är det inte alls säkert att man mår bättre om man har druckit tillräckligt mycket innan. Ingen har utrett närmare alkoholintaget innan flickorna kom till baren. Kan det t.ex. vara så att Marika snabbt hällde i sig det sista vinet i flaskan strax innan de försökte komma in på någon restaurang eftersom de visste att de inte skulle få ta med sig det in? Här borde t.ex. Maria ungdom kontaktas för att få en realistisk bild av hur alkohol kan påverka en ung kvinna.
6. Sakkunnige Ylva Böttiger samt Arne Eklund och Johan Ahlner från Rättsmedicinalverket hävdar att det mest sannolika är att Marika fått Lidokain i sig via drinken, men inte otänkbart att det skett genom samlaget. Expertutlåtanden från professor Peterson samt Jörn Schneede och Rune Dahlqvist (båda ELLINOR, enheten för läkemedelsinformation i norr) ger vid handen att en drink med Lidokain bör ha en bitter, metallisk smak. Samtliga vittnen har uppgett att drinkarna smakade sötaktigt utan bi-smak. Enligt de båda senare expertutlåtande så har Lidokain lokalirriterande effekter och borde, om det intagits genom munnen, ge domningar eller någon form av känningar i mun och svalg. Marika har endast haft de symtom som lika gärna kan bero på ett för högt alkoholintag, medan de för Lidokain-förgiftning mer specifika symptomen verkar ha uteblivit (domningar i tungan, synstörningar, tinnitus m.m.). Enligt båda de senare expertutlåtandena blir effekten av Lidokain lika bra, om inte bättre, genom upptag av slemhinnor än genom mag-tarmkanalen eftersom ämnet då måste passera levern. Ett öppet sår kan ytterligare förhöja effekten. Användningsområdet för medlet (behandling av hemorojder, vid förlossningar och vid operativa gynekologiska ingrepp) tyder också på detta.
Övrigt:
1. Den enda någorlunda nyktra av de tre väninnorna, Tove från Norrtälje, uttrycker ett starkt tvivel inför det påstådda händelseförloppet när hon får berätta om detta utan att vännerna är med. TR tar inte hänsyn till att detta förhör förmodligen är det mest trovärdiga eftersom det sker i lugn och ro. Vad skulle hon ha för motiv att ljuga i detta förhör? Att Peters farbror kontaktat henne mamma kan inte tas till intäkt för att hon plötsligt ska börja ljuga vitt och brett om kompisen. Det är dessutom utrett genom samstämmiga vittnesmål att Marika uppträtt sexuellt utåtagerande både innan och under besöket på baren.
2. I förhör säger Marika att Tove från Sthlm berättat för henne att hon (Tove från Sthlm) sagt till Peter att hon skulle polisanmäla honom och att Peter då hotat henne. Tove från Sthlm säger å sin sida i förhör att Marika sagt till Peter att hon skulle polisanmäla honom och att han då hotat henne (Marika).
3. Peter ändrar sin utsaga i domstolen varför han följde Marika till toaletten. I förhöret sa han att det var för att hon mådde illa, I tingsrätten att det var för att hon ville ha samlag med honom. Det slår inte tingsrätten att det ena inte utesluter det andra, men att han i rätten skäms för att han ville ha samlag med någon som var berusad i stället för att vara ansvarsfull och säga till tjejen att ”du är för full och vet kanske inte vad du vill egentligen”. Ännu är det dock enligt svensk rätt inte i sig förbjudet att ha sex med någon bara för att denne är berusad, inte ens om det handlar om en sextonåring. Huruvida det är förenligt med den allmänna moralen är något annat.
4. Peter ändrar sin utsaga och nämner delaysprayen först i tredje förhöret, efter att ha konfronterats med att Lidokain funnits i Marikas blod. (Kan enligt Nuri bero på att han skämdes även för detta) tinsgrätten anser att Peters resonemang om sprayen är en efterhandskonstruktion. Men Lidokain fanns på Peters penis vid provtagning i samband med anmälan.
5. Peter ändrade utsagor medför att han framstår som mindre trovärdig. Han kan dock inte dömas endast p.g.a. detta eftersom det i svenska brottsmål inte krävs omvänd bevisföring, dvs. den åtalade behöver inte bevisa att han är oskyldig om inte brott är styrkt i första hand. Peter kan alltså inte dömas för att han är mindre trovärdig i sina utsagor om inte åklagaren kan göra det trovärdigt att brottet faktiskt har ägt rum. Det kan åklagare inte göra, eftersom Marika varit för påverkad för att kunna komma ihåg vad som faktiskt har hänt. Inga vittnen eller teknisk bevisning finns som styrker våldtäkt.
6. Tingsrätten spekulerar fritt i domskälen att eftersom Peter och Marika inte känner varandra sedan tidigare så är det svårt att se någon rimlig anledning till att Marika skulle vilja felaktigt peka ut Peter för våldtäkt. Tingsrätten tycker att om Marika gått med på samlag och sedan ångrat sig måste det ha legat närmare till hands för henne att förtiga händelsen. Är det verkligen förenligt med en rimlig rättssäkerhet att dylika amatörpsykologiska spekulationer ska ligga till grund för en fällande dom. En alternativ spekulation skulle kunna vara att Marika plötsligt känner att hon har gått för långt, hon skäms, vill inte stå för samlaget, är orolig för vad Peter ska säga till de andra, kanske blir besviken på honom när hon märker att han inte är intresserad av henne efter att de genomfört samlaget och vill klara sig ur allt detta genom att skylla på att han våldtagit henne. Att hon inte själv vill göra anmälan och sedan sticker iväg innan polisen kommer skulle kunna tyda på detta. När polisen sedan börjar jaga henne, stoppar en tunnelbana för att få tag på henne så har en snöboll börjat rulla som hon inte längre kan få stopp på.
Hovrätten fastställer tingsrättens domslut, vilket innebär att även denna domstol dömer Peter på samma grunder som ovan ifrågasätts.
Nuri Kino