Åklagarna
Med hennes analys i ryggen ringde jag justitiekansler Göran Lambertz och frågade på vilka grunder jag kan anmäla Peters dom till honom.
”Vi granskar om åklagare eller polis gjort några fel”, svarade han.
Dagen därpå ringde jag Andreas Nyberg, åklagare i målet.
”Jag minns det målet väl. Det är ju ganska ovanligt med en drogvåldtäkt på krog och därför är det ett mål som man minns.”
Vad är det du minns?
”Svårt att svara på vad jag minns. Det är ett par månader sedan rättegången var.”
Enligt en jurist som tittat på domen och en del av förundersökningen har du inte låtit det som varit till den dömdes fördel komma fram, vad säger du om det?
”Det är felaktigt att jag… det var en annan åklagare som höll i förundersökningen, Bengt Åsbäck, som är i Malmö. Jag höll i det i domstolen. Det bedrevs självklart objektivt. Om det kommer fram något som talar till den tilltalades fördel tar vi naturligtvis fram det, det är inget vi kan undanhålla, och det har inte heller gjorts i det här fallet.”
Varför valde ni just Ylva Böttiger som sakkunnig?
”Det var Bengt Åsbäck, den andre åklagaren, som tog fram henne.”
Varför lyssnade man mer på henne än på den andre sakkunnige?
”Jag tror att vi lyssnade på båda. Hon sade att det var mycket lite sannolikhet att Peter hade sprutat det på sitt könsorgan, och den andra sa att det inte var uteslutet att Peter hade sprutat det på sitt könsorgan, men han, den andre som jag inte minns namnet på, kunde inte heller säga hur stor sannolikheten var men kunde inte utesluta det.” Plötsligt mindes åklagaren väsentliga detaljer i fallet.
Har du gjort ett bra jobb?
”Det får andra bedöma.”
Om det finns någon som anser att du inte har gjort det?
”Det får stå för dem.”
Är det något du har tänkt på i efterhand?
”Nej, det kan jag inte säga.”
Lät tjejen trovärdig?
”Hon var såväl trovärdig som tillförlitlig. Hennes utsaga var den som de fällande domarna grundades på, tillsammans med den övriga bevisningen som fanns i målet.”
Hon ändrade sig flera gånger i förhören?
”Som jag minns det hade hon en rimlig förklaring till det i domstolen, det var för att hon var alkoholpåverkad och påverkad av Lidokainet.”
Kan man bli drogad av Lidokain?
”Jag vet inte om målsägande har hävdad någonting, hon har beskrivit hur hon har känt sig och läkarna har bedömt att en påverkan av alkohol och av Lidokain kan göra så.”
Om Lidokain inte ger den effekten?
”Jag håller med om tingsrättens och hovrättens bedömning. Det som står är att det är styrkt att det gått till på det sättet som målsägande har beskrivit, att hon var påverkad av alkohol och drogad av Lidokain och att hon har blivit våldtagen på toaletten på restaurangen.”
Andreas Nyberg fick plötsligt mycket bråttom, lät mig inte ställa fler frågor eller ens säga hejdå och lade på.
Jag ringde upp Bengt Åsbäck.
”Jag hade förundersökningen och väckte åtal. Men minns inte så mycket av fallet. Dels hade det förekommit våld och dels hade det förekommit ett hjälplöst tillstånd.”
Har du gjort ett bra jobb?
”Analysen visar att hon hade Lidokain i urinen, kommer inte ihåg så noga. Men frågan var om det hade kommit in i kroppen vaginalt eller på ett annat sätt och mängden talade emot att hon hade fått det vaginalt. Dessutom fanns det spår i en drink, och hon hade ju druckit på krogen.”
Hade hon spår av Lidokain i munnen?
”Om det är i pulverform så behöver det ju inte finnas i munnen så länge, att det kommer ned i magen direkt. Det är ju som lekman jag gör den bedömningen.”
Varför valde du just Ylva Böttiger?
”Har glömt hur det kommer sig att det var just Ylva Böttiger, det var via giftcentralen som jag fick tips om henne. Det är en särskild myndighet men vet inte vad de har för telefonnummer. Den uppgift jag hade var att hon kände till ämnet i fråga mycket väl. Jag hade också ett par samtal med henne per telefon.”
Marika ändrade sig flera gånger, tyckte du inte att det var konstigt?
”Det gör ju vartenda sexualoffer, det beror på vad hon ändrade. Jag har ett minne av att hon blev frustrerad, och också hennes mamma, av att utredningen tog för lång tid och att det var… kommer inte ihåg på vilket sätt hon ändrade sina uppgifter på och jag bedömde inte att åtalet stod och föll på det.”
Lät inte Peter trovärdig?
”Jag träffade varken honom eller henne, trovärdigheten kan man fullt ut bedöma när man träffar personerna i fråga och det gjorde Andreas, den andre åklagaren. Känslan för deras trovärdighet har åklagaren i rätten bäst förutsättningar att bedöma.”
Varför träffade du dem aldrig?
”Det är en bra fråga, men ibland känner man att det är en förutsättning i ett mål där det bygger på trovärdighet men här fanns det teknisk bevisning och så fanns det vittnesbevisning.”
En av kompisarna säger att tjejen inte är tillförlitlig?
”Det kommer jag inte ihåg, det kan stämma. Jag fick mig tingsrättens dom tillskickad av Andreas och det är sällan man stöter på en dom som är så utförlig i bevisbedömningen som den var.”
Något du borde ha gjort annorlunda och tänkt på?
”Nu kan jag bara säga att jag,… jag kan inte säga att det finns något som blev direkt sådär fel, tvärtom tyder domsluten på att jag gjorde rätt om jag säger så.”
Varför sattes han på fri fot innan förhandlingarna i rätten?
”Jag bedömde att utredningen skulle ta så lång tid att jag satte honom på fri fot i väntan på all den utredning som skulle ske med anledning av fyndet av Lidokainet. Uppgifterna om Lidokain-sprejen som skulle ha använts i samlaget kom sent som en ny uppgift, det ställde hans trovärdighet i fråga.”
Efter att ha pratat med åklagarna ringde jag tillbaka till Helena Eriksson på SKL, och hon svarade att ”allmänt är det så att Rape-kit är framtaget för att säkra dna-spår vid sexualbrott”. Eriksson lärde mig också att tester som görs för att hitta eventuella droger i urin och blod görs på en annan myndighet, RMV, Rättsmedicinska verket och där på en avdelning som heter Rättskemiska avdelningen.
Kemisterna
Gunilla Thelander som är kemist på RMV var den som hade svarat att man hade hittat Lidokain i Marikas urin. Man hade också hittat Lidokain i blodet hos Marika.
”I Rape-kit finns rör för att ta blodprov och rör för att lämna urinprov och de skickas till oss för analys.”
Hon bad mig prata med hennes chef Johan Ahlner. Min fråga till Johan Ahlner var om man kan få Lidokain i blod och urin om man fått i sig det vaginalt?
Nästa samtal gick till Birgitta Lindholm.
Hur gick det till när du blev tillfrågad och vad svarade du?
”Jag har talat om fakta men visste inget om situationen eller någonting, det var bara fakta. Jag tycker inte att det finns anledning för mig att gå i detalj i det här, jag vet inte vart det skulle leda vidare. Varför skulle jag fördjupa mig i det här? Det jag har skrivit är genomtänkt och fakta och det tycker jag att det räcker. Det finns ingen anledning att gå i andra detaljer, det är helt utanför vårt område.”
I svaret från dig står orden ”yr, mådde illa och var tvungen att kräkas” inom citattecken, varför det?
”Yr, mådde illa och var tvungen att kräkas”, låter inte som om jag har sagt det. Jag hade till exempel sagt illamående, kräkningar och yrsel. En terpautisk koncentration är den man använder sig av vid terapi, hos till exempel tandläkaren, och då mår man inte illa.
Det hade gått tio timmar innan man fann det i blodet på henne, alltså innan man gjorde testet, vad tycker du om det?
”Om det är tio timmar efter så är det värdelöst, och kan inte tolkas, men det kanske går att använda i rättsmedicinska.”
Hur mycket är terapeutisk koncentration? Hon hade i sig 1 mikrogram per milliliter, vad betyder det?
”Terapeutisk koncentration är mellan 6 och 25 mikromol per liter. Ett mikrogram per liter är lika med 4,3 mikromol per liter, det ligger ju inom den terapeutiska koncentrationen, det är alltså inte ett toxiskt symptom.”
Men hon hade alltså 4,3 mikromol och du skriver att rätten kan ha tolkat att du skrivit att man kan bli yr, illamående och kräkas?
”Oj, 4,3 mikromol, det är ju till och med under, det har du rätt i. Värdet hon hade i blodet är svårt att använda, det går ju inte att tolka eftersom man inte vet hur högt det var när hon fick i sig det. Det kan ju ha varit högre men det kan ju ha varit likadant.”
Så det är när man har fått i sig över 25 mikromol som man börjar må illa?
Ja, det kan man säga. Det är då symptom kan uppkomma.
Halveringstid
Vi lade på. Då kom jag på att jag glömde fråga henne hur mycket av det man fått i sig som hinner försvinna på tio timmar och ringde upp henne igen.
”Det finns något som heter halveringstid som innebär att hälften av den mängd man fått i sig försvinner efter en 1,8 timmar, en sådan uppgift finns i litteraturen. Den andra hälften kan ta jättelång tid, men hur lång tid vet jag inte och det framgår inte. Men man kan aldrig dra enkla slutsatser av det här, det går inte att bara räkna matematiskt. Och det är fortfarande rättsmedicinska man ska prata med.”
Vid halvfem ringde Johan Ahlner på Rättsmedicinalverket tillbaka till mig.
Kan Lidokain hamna i blod och urin om man får i sig det oralt?
”Ja, det kan det göra.”
Kan Lidokain hamna i blod och urin om man får i sig det vaginalt.
”Ja, att det hamnar i urinprovet kan man mycket enkelt tänka sig, och sedan är frågan hur mycket som kan tas upp via slemhinnorna vaginalt. Det kan säkert tas upp via slemhinnor, och säkert tas upp via munnen. Jag måste ha tillgång till dokumentet som vi skrev för att kunna svara på dina frågor och vara till hjälp.”
Kan man kontrollera, via topsupptagning, om hon hade Lidokain i munnen?
”Vi utför inte sådana analyser. Teoretiskt kan man tänka sig att man skulle ta det på saliven och det finns sådan specialteknik men det är ingenting som vi hittills har utfört. Vi måste få in begäran från polisen för att kunna göra det, men vi har inte heller den utvecklade tekniken som krävs. Vi har ingen erfarenhet för att göra den typen av analyser. Ingen i Sverige som har det vad jag vet.”
Så uppstod nya frågor. Det finns alltså ingen utredning av om hon har fått i sig det oralt eller vaginalt. Man har ingen teknik i Sverige för att kontrollera det.
Det finns dessutom ingen forskning som visar att Lidokain kan användas som drog. Om man får Lidokain i sig oralt är de första symptomen att man blir bedövad i tunga och hals. Det var också vad professor Curt Peterson förklarade i hovrätten. Baserad på den mängd Marika hade i kroppen är det mest troligt att hon fått i sig det via slemhinnan i samband med samlaget, och inte från glasen. Hovrättens dom: ”Det krävs betydligt högre koncentration i kroppen än vad målsägande hade för att få symptom i form av illamående och yrsel.” Han reagerade också särskilt på att Marika inte uppgett något om domningar i munnen.
Hans slutsats var att det är möjligt att den i Marikas kropp antagna ursprungliga mängden Lidokain upptagits via slemhinnor i samband med samlaget och därför enbart härrör från sprejen på Peters könsorgan samt att Marikas illamående och yrsel därför troligen snarare beror på hennes alkoholintag än på Lidokain. Detta tog man inte hänsyn till i hovrätten. De valde i stället att gå på tingsrättens och Ylva Böttigers uttalande: ”Att det kan ha tillförts på det sättet som den anklagade säger men även sannolikt att det kan ha tillförts genom drinkarna.” Hon sa också att det är svårt att uttala sig om hur mycket av sprejen som kan föras över till blodet under ett samlag. Det fanns ju inga kliniska försök kända sedan tidigare.
Tove drack Marikas drink
Jag läste domskälen en gång till: ”Enligt tingsrättens uppfattning är det samlade bevisvärdet av de omständigheter som nu redovisats sådant att det kan hållas för visst att den målsägande tillförts Lidokain genom den drink som den anklagade blandat till och serverat henne. Tingsrätten åberopar även illamående som ett symptom av Lidokain vilket forskare uppger som osannolikt.”
I förhören har de enda fem som var med natten för händelseförloppet sagt att Marika smuttade på sin drink och att det var hennes kompisar som drack ur den. Ingen av dem har uppgett att de kände sig drogade.
Torsdagen den 17 april ringde jag Helen Gustavsson som berättade att hon hade legat i influensa och inte hade hunnit titta i handlingarna, men att jag fick ställa några frågor i alla fall.
Jag började med att fråga om hon kände till om Marika hade spår av Lidokain i saliven.
”Proverna togs på henne tolv timmar efter och då skulle hon inte ha haft kvar det i munnen.”.
Men hon hade det kvar i blodet?
”Ja, men det utsöndras till blodet, det är vad kemister och läkare på området säger.”
Vad känner du inför den här utredningen i dag?
”Jag är polis och ska förhålla mig objektivt, och får inte uttala mig om hur jag känner inför det här. Det får jag inte.”
Åklagaren har inte lyft fram något som är till den dömdes fördel påstår jurister som läst domarna?
”Jag har ingen kommentar.”
Har ni gjort ett bra jobb?
”Jag tycker att jag gjorde en så grundlig utredning som jag kunde göra, i samarbete med åklagaren som var förundersökningsledare.”
Vad tänkte du när domen föll i hovrätten?
”Inga kommentarer.”
Har du haft några tvivel?
”Jag har gjort mitt jobb som polis, att utreda vad som har hänt och ta in information från bägge parter och bevisning i övrigt.”
När det gäller Lidokain, har ni fått tillfredställande bevisning?
”Alltså jag har gjort det jag har kunnat göra utifrån direktiv från åklagaren. Du får fråga åklagaren om vi har fått tillräckliga uppgifter kring det.”
Var någon av parterna mer tillförlitlig och trovärdig?
”Ingen kommentar.”
Enligt åklagaren var tjejen mer trovärdig och tillförlitlig?
”Det är åklagarens åsikt. Jag har ingen åsikt.”
Vi lade på och jag öppnade min mejlbox. Ett av mejlen på inboxen var skickat från Astra-Zeneca.
Nuri – jag försökte ringa på den mobil som står på gula sidorna, 0707524938, men inget svar eller röstmeddelande. Kanske använder du någon annan mobiltel. Jag har nu en hel del info som vi kan tala om. Ring mig igen när du får tillfälle.
Staffan
Jag ringde med en gång.
”Vår medicinske expert, Jan Sjövall, konstaterar att vi inte vet vad sprejen egentligen innehåller och därför kan vi inte ta ansvar för ett annat företags produkt. Vi rekommenderade därför en sakkunnig i ämnet, Curt Peterson, att vittna i rättegången men så hade visst rättens sakkunnige Ylva Böttiger haft andra uppfattningar om Lidokain och rätten hade lyssnat mer på henne än Peterson. Om mannen som dömdes för våldtäkt hade sprejat Lidokain i drinken hade hon inte kunnat dricka det. Drinken hade varit för besk. Det är uteslutet att hon inte skulle känna av smaken. Vår medicinske expert säger dessutom att det vore mycket konstigt att hon hade haft den mängd Lidokain man mätt i blodet om hon fått i sig det oralt. Kvinnan hade visst också haft en skada i underlivet, som kan ha påverkat mängden. Men det finns tyvärr ingen information om införsel av Lidokain vaginalt.”
Skulle jag tolka Staffan Ternbys uttalande som ett genombrott i min undersökning? Jag var inte säker.
Johan Ahlner på RMV ringde mig vid fyratiden och frågade om jag hade fått tag i dokumentet där han uttalade sig om Lidokain. Det hade jag inte. Vi diskuterade ännu en gång vad min frågeställning var och varför. Jag ville veta om man kunde utesluta att Marika fått i sig Lidokainet vaginalt. Jag berättade att man dessutom hade hittat en skada på hennes slida när man tog testerna, när man gjorde Rape-kit. Han fick Marikas personnummer och bad att få återkomma dagen efter, fredagen den 18 april. Anledningen till att Ahlners analys var av vikt är nedanstående citat från Böttigers vittnesmål vid rättegången.
”Jag instämmer även i Eklunds/Ahlners bedömning att det är mindre sannolikt att den uppmätta/beräknade blodkoncentrationen av Lidokain skulle uppkomma som en följd av enbart exponering via vagina slemhinnan från en med Lidokain sprejad penis. Detta är dock svårbedömt framförallt med avseende på vilken dos som skulle tillföras kroppen på detta sätt.”
Innan jag lade mig den natten till fredagen skrev jag ned på post-it lappar att jag måste ha tag i Marikas väninnor men också domarna, både rättsinstansernas ordföranden.
Halv tre gick jag upp, det var ingen idé att stirra i taket, jag skulle inte kunna somna om i alla fall. Det var bättre att hitta anledningen till att jag inte kunde sova. Jag satte på tevatten och satte mig framför datorn, jag hann inte mer än öppna några av dokumenten i den här undersökningen innan jag kom på varför jag inte kunde sova. Jag var helt enkelt rädd för att bli anklagad för att försvara en våldtäktsman och ge mig på en stackars våldtagen och försvarslös ung kvinna. Anledningen till min oro var inte att jag hade gjort ett dåligt jobb, tvärtom så hade jag på kort tid hittat mycket som borde ha varit väsentligt i polisutredning och rättegångar. Nej, oron kom ifrån det som hände mig förra gången jag granskade en våldtäktsdom och kom fram till att förövarna, i det fallet var de tre, var oskyldigt dömda. Dagen för publiceringen blev jag som paria. Jag frilansa mycket för Sveriges Radio på den tiden och hade tillsammans med två av Ekots undersökande journalister gjort över tjugo inslag och reportage om utsatta barn och kvinnor, något vi hyllats för. Men det var som om inslagen aldrig hade gjorts, åtminstone som om jag inte hade varit delaktig i dem. En del av dem som tidigare skickat mejl och handskrivna brev med tack och varma hälsningar för det vi hade gjort för utsatta barn och kvinnor skickade mig hatmejl. Nu hade jag visat mitt rätta ansikte. Jag fick mejl som nästan alla löd på det här sättet: ”Du är bara ännu ett manssvin som tycker att kvinnor ska veta hut och sära på benen närhelst det passar er män.” Jag blev chockad, och under en period var jag illa till mods och kunde nästan inte gå till jobbet. En del kvinnor, kollegor, hälsa inte längre på mig och kunde inte ens titta mig i ögonen. Jag började sakta inse att det bara fanns två fack i diskussionen om våldtäkt. En skrämmande upptäckt. Nedan har ni den omdebatterade artikeln som publicerades på Expressens debattsida.
Expressen, 040329
Nuri Kino ställer en fråga till svenska folket: Är jag också en våldtäktsman?
Den friande domen i det så kallade Tumbamålet har utlöst en folkstorm. I pressen rasar politiker och journalister. På gator och torg pågår det namninsamlingar för att de fyra unga män som hade gruppsex med en 35-årig kvinna ska dömas för våldtäkt.
Vilken verklighet lever folk i? Det undrar journalisten Nuri Kino. Han har själv otaliga erfarenheter av kvinnor som på krogen erbjudit honom gruppsex.
I dag kommer ett av de mest omdiskuterade sexualbrottsmålen upp i högsta domstolen. Tumbamålet. Fyra män i tjugoårsåldern har tidigare åtalats för att ha utnyttjat en trettiofemårig kvinna sexuellt i hennes lägenhet. I två instanser har de blivit friade, i
både tingsrätten och hovrätten. Sverige rasade, ja, de flesta blev mycket upprörda. ”Skriv på och förändra domen”-listorna var otaliga. Nu är drevet i gång igen. Senast i lördags fick jag en uppmaning om att skriva under en sådan lista.
Så här säger en av de utpekade unga männen: ”Folk tror att vi är fyra sexfixerade blattar som satt på en stackars svennekärring när och för att hon var stenad, aspackad och inte kunde försvara sig.” Det framhålls även av tidningarna: ”Kvinnan var påfallande berusad och har bara fragmentariska minnesbilder av vad som hände.”
Hon var full. De var fulla. Men vi (de flesta av oss) har bestämt oss för att ha ett offer och ett antal förövare. Alltså en våldtagen och våldtäktsmännen.
Själv skröt kvinnan till en början om sin erövring: ”Tre kåta syrianer”, berättade hon triumferande för sin väninna att hon hade hemma. Enligt dessa var hon den som tog initiativet, bad dem följa med henne hem från krogen och sedan i lägenheten nästan med en gång hetsade dem till sex. När någon av dem inte fick den att stå blev hon besviken. Var hon inte tillräckligt attraktiv?
Hon förnekar inte sexakterna. Att hon hade samlag med dem i olika rum, olika ställningar. Bakifrån, framifrån, i munnen… Däremot säger hon att hon kände sig ”borta”, att hon flyttades runt i lägenheten och att hon upplevde stämningen som hotfull. Folk undrar hur de kan göra så. Utnyttja en stackars värnlös kvinna på det mest vidriga sätt. Hovrätten speglar folkets reaktion och skriver att hon befann sig i ett ”hjälplöst tillstånd” men att männen inte förstått det. Folk förvånas. Borde de inte förstått bättre? Hur äckliga är de?
Journalister, debattörer och tyckatillare (nästan alla) bestämmer sig snabbt för att männen är monster.
Av samma orsak, kanske, var två av nämndemännen i hovrätten skiljaktiga: ”Ingen kvinna vid fullt förstånd underkastar sig flera timmars frivilligt sexuellt umgänge med så många olika män och i den omfattningen.” Tillåt mig skratta. Vilken verklighet lever de i? Har de aldrig hört talas om swingersklubbar dit fullt förståndiga svenskar åker för att byta partners? Många av dem vill gärna ha så många nya partners som möjligt under en kväll/natt. Gruppsex? Det finns också fullt normala svenskar som bestämmer sig för att sätta på varandra i grupp. Ensamstående kvinnor annonserar för att få vara med om detta. Lev ut dina lustar! är sloganen. Eller har ni missat alla dokusåpor? Sluta låtsas, skulle jag vilja säga. Ni känner till detta men vägrar ta det till er. Det blir mycket enklare om ”vulgärt sex” är något som unga män i segregerade områden ägnar sig åt. De är ju nämligen produkter av kulturkrockar, utanförskap och okunskap och har därför utvecklats till bestialiska svin.
HD skall nu pröva om männen hade ett uppsåt, det vill säga om de visste att det var en kriminell handling de begick. Det är givetvis helt rätt att pröva om männen gjort sig skyldiga till brott. Att kvinnan hade planerat att ha gruppsex framgår klart och tydligt av hennes egna uttalanden. Och männen kände till att hon hade haft gruppsex med deras vänner tidigare.
HD skall också ge besked om var gränserna går för när någon befinner sig i ett hjälplöst tillstånd. I domarna hittills står det inte ett ord om att kvinnan med våld tvingats till sex. Bara att en stackars ensam kvinna omöjligt kunnat värja sig, försvara sig i det tillstånd hon befann sig. Varför frågar sig ingen om männen kunde värja sig?
Jag vill lika lite som någon annan försvara våldtäkt. Men låt oss stanna upp och tänka till. Vänd på saken!
Jag har ägnat stor tid åt att försöka minnas alla de gånger som vi, jag och mina kompisar, blivit uppraggade på samma sätt som i fallet som kallas Tumbamålet.
Det är inte en, två eller tre gånger. Som ung arbetade jag på krogen, inom restaurangnäringen, i många år. En liten klapp i häcken, en smekning här och där, en extra slant i fickan hörde till vardagen. Va? tänker de flesta av er nu. Ja, och det slutade inte med det. Jag minns inte en enda dag utan inviter, ibland med fraser som ”ta gärna med dig några kompisar”… Är männen i Tumba våldtäktsmän är vi många som är det.
Nuri Kino
Ord står mot ord
Men nu gällde det Peter och Marika. Om Lidokain utesluts som drog står fortfarande ord mot ord. Hade en våldtäkt inträffat eller inte? Och skulle jag publicera något i mitt namn och stå för det? Jag bestämde mig för att följa regeln ”publish and be damned” och gick och lade mig.
Det hade hunnit bli fredagen den 18 april 2008 och jag vaknade av att jag inte hade läst journalanteckningarna från sjukhuset. Det står nämligen i annat förundersökningsmaterial att Marika hade en anhörig med sig till sjukhuset. Vem är den personen? Att Marika inte ville ha sina föräldrar inblandade har tydligt framkommit, vem var då den anhörige? ”Identiteten fastställdes genom god vän Åsa Bergvall som legitimerade sig med fotolegitimation.” I rättsintyget står ingenting om att Marika har blivit drogad. ”Marika hade besökte med kamrater en restaurant i Stockholm. De blev där bjudna på drinkar. I samband med att Marika besöker toaletten kommer gärningsmannen in och låser dörren. Hans slår henne i ansiktet så att hon faller ned på golvet varefter han genomför vaginalt samlag mot hennes vilja.”De skriver också ”Marika är 167 cm lång och väger 45 kg. Hon ger god formell och emotionell kontakt. Marika har ont i höger armbåge, där dock inga skador ses. Gynekologisk undersökning: Könsbehåringen är rakad till c:a 2 mm. Vid slidmynningens bakre gräns ses en färsk 1 mm lång ytlig rift i slemhinnan. Slidans slemhinnor är mörkt rosa och oretade.”
Jag ringde runt till alla som heter Åsa Bergvall men ingen säger sig känna Marika. Jag försökte också ännu en gång få tag på Tove från Norrtälje och Tove från Stockholm eller någon av deras föräldrar utan att lyckas. En lärare på gymnasiet där Marika går pratade gärna med mig om jag behöll personens identitet hemlig, jag fick lova att inte berätta vilket kön läraren har. Han/hon kände till våldtäktsdomen och tyckte ”det hela är läskigt, hon har ju livlig fantasi, det känner alla vi till”. Läraren sa också att det var allmänt känt att Marika hade ett mycket speciellt förhållande till sin mor, att modern var dominant och mycket konservativ och att Marika ”spelade ett spel hemma och ett annat i skolan och bland kompisar”.
Jag ringde folkbokföringen för att få veta var väninnorna bodde och försöka hitta Marikas mor.
Innan jag gick ut för att ta en nypa luft kom jag ihåg en del av domen som hållit mig vaken.
När det gäller Marika s uppgifter har hon under det första förhöret på morgonen den 29 januari 2006 ett par timmar efter händelsen lämnat vissa uppgifter om vad som sades och om det våld som Peter skulle ha utövat. I senare förhör har hon haft svårt att erinra sig dessa detaljer och först efter mer eller mindre ledande frågor förmått erinra sig dem. Vid huvud förhandlingen har Marika, trots upprepande frågor och trots att stora delar av tidigare förhör med henne lästs upp, sagt att hon inte mins betydelsefulla omständigheter som förekomsten av våld och vad hon ungefärligen yttrade vid tillfället. Hon har inte haft någon annan förklaring till detta att hon inte minns, men har samtidigt varit säker på att hon utsatts för en våldtäkt och att hon inte lämnat oriktiga uppgifter till polisen.
Får man ställa ledande frågor? Varför har man då inte ställt ledande frågor till Peter?
Vid elvatiden på fredagen ringde Johan Ahlner från Rättsmedicinalverket och berättade att han hade hittat sitt resultatanalys som bland annat låg till underlag för Ylva Böttigers uttalande om Lidokain i rätten.
”Vi letade igenom från 2006 och den 20 december 2006 gavs det utlåtande om Lidokain som var begärt av polismyndigheten i Stockholms län. I det ställs det ett antal frågor, det frågas om hur Lidokain tas upp i kroppen och så frågar man om det var så att den misstänkte sprejat sin penis med delayspray före penetrationen kan då det Lidokain som påvisat i urinen härröra från Lidokain som fanns kvar kring urinröret cirka tio timmar efter penetrationen? Och en fråga till: Kan det Lidokain som påvisats i blod och urin förklaras med ett intag via dryck eller kan förklaringen vara att Lidokain tagits upp i vagina via penis som strax innan penetration sprejats med delayspray? Det var alltså frågorna men man lämnade också information om att det hade gått tio timmar efter händelsen till det att provet på målsägande togs. Det vi också utgick ifrån var analysresultatet som påvisade en koncentrationen av 0,015 mikrogram per gram blod. Och då i svaret: Först den allmänna frågan hur Lidokain tas upp i kroppen skriver vi att Lidokain som är ett lokalbedövningsmedel absorberas lätt från mag-tarmkanalen, slemhinnor och skadad hud. Om Lidokain absorberas via tarmkanalen så omvandlas det mesta till delvis aktiva omvandlingsprodukter i levern. Efter passage genom levern når Lidokain och des metaboliter ut i cirkulationsblodet och därefter utsöndras en del i urinen. Sedan gjorde vi den bedömningen att Lidokain som påvisats i urinprovet från målsägande kan inte enbart härleda från Lidokain som finns kvar kring urinröret cirka tio timmar efter penetrationen. Eftersom Lidokain också har påvisats i blodprov måste ett upptag till blodet ha skett och därefter har Lidokain delvis utsöndrats i urinen. Det var ju delayspray som påstods ha använts och det finns att köpa på Internet och där finns det olika sorter och en av de som säljs är Stud 100 som deklarerar att en sprejdos innehåller 7,7 mg Lidokain och där anges också rekommenderad dos till tio sprejningar, det medför 23-77 mg total dos. Och sedan gick vi igenom och tittade på vad som fanns vetenskapligt gjort, vad som stod i vetenskapliga artiklar, och där fann vi en del olika artiklar och den information som fanns mest adekvat i det här sammanhanget var Fasstexten när det gällde bedövningskrämen Emla. Vid applikation av 10 gram av läkemedlet på vaginalslemhinna vilket innebär 250 milligram totalmängd Lidokain har man uppmätt maximala plasmakoncentrationer på 0,18 mikrogram Lidokain per milliliter plasma efter cirka 35 minuter. Och sedan har vi också tittat på halveringstiden på Lidokain. Det finns allmän information om att Lidokain försvinner relativt snabbt från blodbanan med en halveringstid på cirka 1,5-2 timmar. Halveringstiden är den tid som det tar för koncentrationen i blodet att halveras. Koncentrationen av Lidokain i det aktuella blodprovet från målsägande var 0,015 mikrogram per gram, med användandet av halveringstiden för Lidokain i blod beräknas Marika vid tidpunkten strax efter intaget ha haft mellan 0,5-1 mikrogram Lidokain per gram blod.
Av det gjorde vi en sammanfattande bedömning att om det var så att den misstänkte sprejade sin penis med delayspray före penetrationen absorberades säkert en viss mängd Lidokain via slemhinnan i vagina men det faktum att Lidokain fortfarande cirka tio timmar efter någon form av intag kan påvisas i blod och att det är en koncentration av Lidokain i blod som Marika beräknas ha haft strax efter intaget är relativt hög, är det mindre sannolikt att allt upptag av Lidokain till blodbanan har skett via slemhinnan i vagina. Vår bedömning är att den större delen av det Lidokain som målsäganden intagit härrör från annat intag än via slemhinnan i vagina, exempelvis via mag-tarmkanalen. Det var det hela.”
Nuri Kino