Linköping 1990. Moderaternas partistämma i Folkets Hus. Carl Bildt var kung i moderaterna. Under decennier hade historiens trumma slagit i takt med vänsterns hjärta. De här åren gick högern i takt med tiden. Och det gamla högerpartiet hade vittring på makten. Hans Zetterberg hade inkallats för att skriva partiets program: ”Idéer för vår framtid.” Den socialdemokratiska epoken var över. Nu stundade den liberalkonservativa eran. Framtiden var moderat. Inte undra på att moderaternas unga garde fortsatte i tangentens nyliberala riktning. Om 1968 präglade en hel vänstergeneration, ledde 1989 till en ideologisk lyckoberusning på högerkanten.
Jag minns att jag hamnade vid ett fikabord där en ung Anders Borg höll hov. Han halade fram ett remissvar – ja, en promemoria – som han själv skrivit och Fria Moderata Studentförbundet antagit som kritiserade Zetterbergs program på punkt efter punkt. Programmet var helt enkelt inte filosofiskt konsistent. I ett antal punkter hänvisade Borg till Robert Nozick, Friedrich Hayek, Ayn Rand och andra nyliberala och libertarianska filosofer som var på modet. Jag minns att remissvaret var svårbegripligt, svårgenomträngligt och svårförståeligt. Men fascinerande. Jag och Janne Sundling skrev i ett porträtt i ETC: ”De är den nya intellektuella högern. Det är de som kommer att över efter Bildt. Anders Borg är framtiden.”
Efter valförlusten 1994 stannade Anders Borg bara en månad på sin nyligen erövrade riksdagsplats. Det blev några år i bank- och finansvärlden i stället. Katastrofvalet 2002 pockade på ommöbleringar i moderaterna. Anders Borg utsågs till chefsekonom. Han var tillbaka. Han berättade öppet och ingående om sina planer: Den moderata ekonomiska politiken byggde på orealistiska skattesänkningar som var såväl ofinansierade som orättvisa. Nu skulle moderaterna bli trovärdiga och regeringsfähiga.
Hade den gamle libertarianen förflyttat sig till mittens rike? Eller var det samma gamla Anders Borg, fast bara lite mer strategisk och erfaren? Jag lyssnade och tänkte att om Anders Borg får igenom det här kommer moderaterna att vinna nästa val.
Sedan blev Fredrik Reinfeldt partiledare. Hans första artiklar angav tonen. Det var dags för de nya moderaterna. Innehållet var i stora stycken ordagrant vad Anders Borg hade sagt några månader tidigare. Resten är – som det brukar heta – historia.
Borg och Reinfeldt bildar ett politiskt tandempar. Borg är hjärnan, som Reinfeldt lutar sig mot i alla centrala frågor. Anders Borg har konstruerat alliansens ekonomiska politik med sina stegvisa skattesänkningar, den moderata arbetslinjen och den föregivna kampen mot utanförskapet emanerar från Borgs tänkande. Det var en skicklig manöver där de mest långtgående och orealistiska kraven på bantningar av välfärden och skattesänkningarna övergavs. Vilket inte kostade så mycket eftersom de var just orealistiska och avsedda att markera position på högerkanten. Det paradoxala är att den borgerliga regeringen när den väl kom till makten genomförde större och fler systemförändringar än någon annan regering, särskilt av arbetsmarknadspolitiken.
Anders Borg lyckades återvinna förtroendet för moderaterna bland nationalekonomerna, inte minst genom att själv briljera. Han var skicklig och receptiv. Kunde språket. Och han lyfte in nationalekonomisk common sense i moderaternas arbetsmarknadspolitik. Så kärleken var ömsesidig. Men common sense är inte samma sak som sunt förnuft.
Ställd inför besvärliga frågor hänvisar Anders Borg ofta till ”forskningen”, att forskningen visar det ena och andra. Men alla vet att forskningen inte är entydig och ofta utgår på ideologiska preferenser. Någon objektiv sanning finns inte. Men det är på denna förmenta vetenskaplighet han byggt sin karriär. Redan 1990 gav han intryck av att ha läst allt. Han gör alltid anspråk på att veta mer. Hans metodik och nyckeln till hans framgångar är att läsa på. Han läser – eller skummar igenom – allt han kan få tag i och skriver en PM.
Men det finns skäl att sätta frågetecken för hur imponerande Borgs akademiska cv egentligen är. När Eric Sundström skrev i Aktuellt i Politiken att Borgs betyg inte var särskilt omfattande och att han inte tagit ut någon examen, gick Borg i taket och skällde på ett mycket aggressivt sätt ut Sundström i Almedalen sommaren 2008. Det får vara hur det vill med det. Men reaktionerna vittnar om att saken är känslig. I varje fall en öm tå. Många tunga nationalekonomer säger mellan skål och vägg att Borg är tunn.
Anders Borg har skrivit två böcker, som få tycks ha läst. 1992 gick Anders Borg igenom och avvisade argumenten för den svenska välfärdsmodellen i Generell välfärdspolitik – bara magiska ord? (Timbro). Han talar om ”att på ett rationellt och humant sätt nedmontera den generella välfärdspolitiken” vilket ”kommer att vara politikens och den politiska ingenjörkonstens viktigaste uppgift åtminstone under de närmaste tre-fyra decennierna”. Den centrala kritiken var att ”arbetslinjen urholkats” på grund av att den då rådande solidaritetsprincipen ”med inkomstbortfallsersättning och allmänt omfattande system”. Individernas incitamentsstruktur hade förändrats, skrev Borg. Den moderata arbetslinjen har sin ideologiska förhistoria.
I Förmynderiets teori – en kritik av public service-ideologin 1994 dömde Borg ut närradion som korporativistiskt mish-mash. Under sin tid i statsrådsberedningen designade han den nya kommersiella radion med äganderätt till frekvenser via auktioner (en marknadslösning enligt läroboken). Den borgerliga regeringen lyckades att med Anders Borgs egna ord avreglera radion ”snabbare och mer långtgående än både Reagan och Thatcher”. Argumentet var att yttrandefriheten skulle vidgas och konkurrensen ge mångfald. Närradion representerade på sin tid en mångfald, men ingen vettig människa kan väl hävda att de musikkanalerna vi fått har vidgat yttrandefriheten. Marknadsliberalerna har alltid haft en teoretisk förståelse av marknaden. I denna sköna värld blir allt till det bästa.
Officiellt har Anders Borg nu tagit farväl av allt det där. På senaste moderatstämman sa han i talarstolen att nyliberalismen var död. Han buades ut av ombuden. Samtidigt tar vi medvetet och omedvetet färg av tidsandan, särskilt under de år vi blir till intellektuellt och vår bild av omvärlden formas. Anders Borg är barn av 1989. ”Jag kan ju leka med tanken var jag hade hamnat om jag varit 20 år 1968”, har han själv sagt. I stället skrev han Fria Moderata Studentförbundets narkotikapolitiska program som byggde på en ”nyliberal antipaternalistisk hållning”, föreslog legalisering av hasch och marijuana, att läkare skulle ha rätt att skriva ut amfetamin och heroin. Visst, Borg avsvor sig programmet redan något år senare. Eller som han själv uttryckte det i en intervju här i Arena: ”Man kan inte gå omkring med en enkel Robert Nozick-logik och konstatera att människan har vissa rättigheter och följaktligen är det fel med kommunalt dagis.”
Anders Borg är inte nyliberal. Han har omvärderat tidigare positioner. Men i grunden har han i dag samma förhållningssätt till samhällsproblem och politik som han hade 1990. Det som förenar då och nu är förkärleken till de teoretiska modellerna och den pseudoakademiska metodiken. Nyliberalismen har bara ersatts med något han sysslat med de senaste 15 åren: nationalekonomi tolkad med borgerliga glasögon. Den moderata arbetslinjen är modellerad utifrån ett destillat av vad ekonomerna rekommenderat under ett par decennier. Genom att sänka arbetslöshetsersättningen ska det så kallade arbetsutbudet öka och arbetslösheten minska. Sänkta ”reservationslöner” innebär en press på lönerna i vissa sektorer eftersom glappet mellan a-kassan och den gamla lönen ökar. Vilket ska ledda till att fler kommer i arbete. Dock till lägre lön. Utanförskapsretoriken är bara en omformulering av högerns gamla motstånd mot omfördelning mellan individer och generationer i välfärdssystemet. Arbetsmarknadspolitiken har skalat bort morötter och utbildningar, i stället har det blivit piskor och hårdare krav, mer av de ”incitament” som Borg efterlyste redan 1992. Borg hänvisar till ”rationaliteten” snarare än värderingar. På sitt finansdepartement omger han sig med experter och ekonomer även på tjänster som definieras som politiska. Det är ingen tillfällighet. Den borgska politiken gör anspråk på att styras av en högre rationalitet som uttolkas bäst av ekonomerna själva. Den vetenskapliga kompetensen är en sköld bakom vilken Borg och regeringen kan motivera och dölja sina egna värderingar. Ideologin är inbäddad i det vetenskapliga förhållningssättet. Nyligen ville exempelvis Borg förbjuda fackliga och privata tilläggsförsäkringar till sjukersättningen. De hårda stupstockarna i den moderata arbetslinjen visade sig vara viktigare än avtalsfrihet och det civila samhällets frihet. Modelltänkandet dominerar på Borgs departement.
Det är i detaljerna helheten avslöjas och de borgerliga intellektuella generna synliggörs. Regeringen har bland annat minskat möjligheten till utjämning mellan olika a-kassor. Det innebär att kassor med hög arbetslöshet får radikalt ökade avgifter. Andra kassor med låg arbetslöshet har till och med kunnat sänka sina avgifter. Akademikernas a-kassa har blivit billigare. De högsta avgifterna betalas av en del LO-förbund och exempelvis av skådespelarna inom TCO som har många tillfälliga anställningar. Enligt Borgs modell är detta bra. Det innebär att fackförbunden tvingas ”ta ansvar” inför kommande avtalsförhandlingar. Avgifterna blir en signal att de förhandlat fram för höga löner. Har Borg sagt. I praktiken är det en återgång till det tänkande som styrde arbetsmarknaden och den nationalekonomiska ”visdomen” före 1930-talet.
En farhåga är att lägre fackliga medlemstal (en konsekvens bland annat av den nya arbetsmarknadspolitiken) leder till att kollektivavtalen inte kommer att kunna upprätthållas på hela arbetsmarknaden. Vilket kan leda till lönepress inom vissa sektorer. Det är redan ett faktum inom byggsektorn och stora delar av servicesektorn. Många varnar för en framväxande låglönesektor med radikalt lägre löne- och arbetsvillkor. Det är inget problem, förklarade Anders Borg i ett samtal före valet i Studio ett. Forskningen (ja, just det, forskningen) visar att människor har ett låglönejobb ett tag med sedan slussas vidare till bättre betalda arbeten. Sa Borg.
Anders Borg är alltså mer markandskonform än vad hans formella hyllningar till den svenska modellen låter antyda. Noga besett var de libertarianska dogmerna lätta att överge. De är ju lika oanvändbara i politiken som Marx Kapitalet. Eller som han uttryckte det i Arena:
”Vi är ett skattesänkarparti. Skattebetalarnas förening är upprörd för att moderaterna ’inte längre vill sänka skatterna’ samtidigt som vi sänker skatterna med 2,5 procent av BNP.”
Och efter det första skattesänkarpaketet kom ett andra. Nu är det dags för det tredje. Och vi är bara halvvägs inne i mandatperioden.
Efter två år med Anders Borg som finansminister talar opinionsläget sitt tydliga språk. De väljare som bytte sida och bejakade de nya moderaterna har upplevt att politiken inte rymmer själ och hjärta, utan ytterst styrs av en ekonomisk rationalitet och en omvälvande radikalitet. Som i grund och botten bär Anders Borgs mycket karakteristiska signum.
Borgs framtida livsbana avgörs förmodligen i samband med nästa val. Om den borgerliga regeringen lyckas bli återvald kan Borg bli historisk och som långvarig borgerlig finansminister inleda den liberal-konservativa era Hans Zetterbergs hoppades på redan 1990.
Om socialdemokraterna bildar regering 2010 tillsammans med ett eller två partier lär nog Anders Borg hoppa av. Han har ingen maktbas i moderata samlingspartiet. Det är svårt att tänka sig att han skulle sitta i riksdagen i fyra år. Borg är en rastlös själ. Han hoppade av skolan och läste in gymnasiet på komvux. (Tack till den svenska modellen!) Efter en månad i riksdagen 1994 avsade han sig sin plats och hann med fyra jobb i finansvärlden. Han har inte blivit långvarig på någon post.
I vilket fall lär han dyka upp någonstans. Med samma karakteristiska självförtroende och med en PM i bakfickan. Däremot tvivlar jag på att Anders Borg som Peter Dalle i den där klassiska Lorrysketchen någonsin kommer att säga: ”Tänkte inte på det!”
Håkan A Bengtsson