Ett av höstens mest uppmärksammade blogginlägg handlade om hur feminismen förstört heterosexualiteten: ”Jämställdheten kväver oss, ge oss tillbaka den riktige mannen!” Det skrevs av skådespelaren/psykologen Jessica Zandén och författaren Cecilia von Krusenstierna. De var trötta på de svenska mjukismännen och efterlyste mer passion enligt den hyfsat oriktiga modellen att tråkig jämställdhet står i vägen för kärlek och andra fantastiska känslor.

Den debatt som följde fick inte något slagkraftigt namn, ingen väsk- eller dagisdebatt, eftersom allting var ganska otydligt. Om något så skulle man kunna säga sexdebatt. Eller mjukismansdebatt. Det var en diskussion som hakade i en mindre våg av utpekanden av jämställdheten som problem, och den svenske mannens värdighet som dess offer. Som i Niklas Ekdals deckare I döden dina män eller i PM Nilssons kolumn i Expressen om hur omöjligt det är för män att både ha toppjobb och ta ansvar för sina barn. Som i Aftonbladet-krönikören Anna Ekelunds sätt att beklaga sig över ”millimeterrättvisan” i föräldraskapet, det här med att fäder plötsligt ska räknas lika högt som mödrar.

Andemeningen hos Cecilia von Krusenstierna och Jessica Zandén var att jämställdhetsprojektet berövat oss manligheten och därmed den ”sunda sexualiteten”. Sund sexualitet, alltså, är en sexualitet mellan män och kvinnor, riktiga män och riktiga kvinnor. Jämställdhet mellan heteron är en erotikdödare och jämställdhet med heteron och homon är inte intressant.

Det fanns en massa knasiga formuleringar i det där inlägget som man skulle kunna citera, men så här långt senare kan det räcka med att konstatera att de förmodligen inte var direkt avsedda för att sätta agendan för en ny diskussion om hur kvinnor och män väljer och tar hand om varandra i parrelationer. Det hade inte så mycket karaktären av genomtänkt ståndpunkt som av fyllemosigt samtal på Riche en lördagkväll.

Självklart plockades inlägget snabbt upp på kvällstidningarnas debatt- och nyhetssidor, och självklart ignorerades det på kultursidorna, samtidigt som det satte igång en storm av kommentarer på debattsajten Newsmill. Dels för att det var oförblommerat heteronormativt och biologistiskt och dessutom svårt att inte uppfatta som en romantisering av våld i nära relationer, vilket är ännu mer provocerande.

Incitamentet för inlägget tycktes vara att någon blivit nobbad av en småbarnspappa som inte ville vara otrogen mot sin fru. Att göra politik av en sådan sak kan verka lite långsökt, och man borde kanske inte dra så stora växlar på det som Zandén och Krusenstierna skrev, men någonting i det är ändå spännande: Det stora missförståndet.

Många människor älskar att få höra det som Zandén och Krusenstierna sa: att det är jämställdheten är problemet. Ropen på biologi, kroppslighet, sinnlighet, passion i motsats till trälig jämställdhet känns väl igen. De dyker upp med jämna mellanrum. Feminismen är blodfattig och Svensk och jämställdheten – jämställdhetsfascismen, statsfeminismen, elitfeministerna, förlamar människor. Det är en konspiratorisk reaktion som alltid hittar nya talespersoner.

Frågan är varför det är så enkelt att skylla på ”feminismen”. Feminism är en väg till jämställdhet, jämställdhet är ett verktyg för individens frihet bortom strukturerna, som det står var och en fritt att använda som man vill, till hur mycket sex och smuts och underkastelse man vill, och som bara finns där som en grundförutsättning för ett liv som kan vara exakt så komplicerat och motsägelsefullt som till exempel Zandén och Krusenstierna hävdar att det är.

Så varför uppfattas jämställdhetstanken som en livsstilspolis som sätter regler för hur folk ska leva sina liv? En enkel gissning är att det beror på att feministiska tankegångar dekonstruerar fundamentala känslor och rotar i det allra hemligaste och mest privata. Hemmet, reproduktionen, kärleken, sexet, begären. Feministiska teorier plockar i sär begrepp och företeelser som många människor vill hålla fast i och fortsätta se som naturliga och äkta. Inte minst i en turbulent tid i världen då konservatism allt oftare blir svaret. (Läs till exempel intervjun med Elise Claeson på sidan 28 i papperstidningen.)

Vidare är feminismen som sagt en frihetsrörelse och en solidaritetsrörelse och när sådana visar upp konformistiska och dogmatiska drag verkar det mycket mer irriterande än när andra rörelser gör det.

En annan, mer banal anledning kan vara att de flesta feminister är kvinnor och att kvinnor fortfarande ser fåniga ut när de gör anspråk på den politiska analysen. Eller att människors syn på feminism fortfarande är formad av synen på 1968-feministerna, Grupp 8-feministerna, och bilden av deras – eventuellt – flagranta konformism.

Vilken feminism handlar då det här om? Vad är det ni känner er tvingade till? Var finns alla dessa feminister med makt att indoktrinera hela samhällen och förvandla stackars virila män till utbrända ansvarstagande fäder? Och varför kan inte människor tänka själva?

Feminismen har på många sätt fått ta över de antipatier som tidigare slängdes på folkhemmet, inte minst kanske för att den sociala ingenjörskonsten med sina försäkringssystem är den enda plats där feminism verkligen har potential att börja tvinga folk till något. Den svenska politiken har medvetet försvårat för enförsörjarfamiljen, men i övrigt har ingen sagt att heterosexuella män och kvinnor inte får leva ojämställt. Och inte heller på vilket sätt de ska leva jämställt. Det står människor fritt att göra som de vill. Det är det som är meningen.

Föreställningar om feminismen dogmatism lever i allra högsta grad också inom de feministiska samtalen. Samtidigt vet alla att det inte går att tala om bara en feminism. Det går inte att beskylla ”feminismen”, lika lite som ”jämställdheten”. De som kvävs av jämställdhet måste bli tydligare. De borde redovisa sina motiv så att alla förstår vad det egentligen är som står på spel här.

Karolina Ramqvist