”Att vara fattig som barn förgiftar hjärnan.” Så inleddes nyligen en artikel i Financial Times (16/2 08) som summerade färsk forskning presenterad vid American Association for the Advancement of Science.
Artikeln förklarade hur neurologer upptäckt att ”många barn som växer upp i mycket fattiga familjer med låg social status upplever ohälsosamma nivåer av stresshormoner, vilket skadar utvecklingen av deras nervsystem.” Det innebär att språkutveckling och minne försämras för resten av deras liv – och därmed även förmågan att bryta sig loss från fattigdom.
USA har därmed fått ännu en orsak att skämmas över misslyckandet att bekämpa fattigdomen.
För 44 år sedan förklarade Lyndon B. Johnson ”krig mot fattigdomen”. Och under de följande åren reducerades fattigdomen – även om en massa cyniker hävdar motsatsen. Det märktes i synnerhet bland barn, där andelen fattiga sjönk från 23 procent 1963 till 14 procent 1969.
Men sedan har framstegen upphört. Amerikansk politik gick åt höger och därmed också uppmärksamheten från de fattigas utsatthet till påstått bidragsfusk från socialbidragsdrottningar som körde omkring i stora lyxbilar. I stort sett övergavs ambitionen att bekämpa fattigdomen.
2006 levde 17,4 procent av USA:s barn under fattigdomsgränsen, betydligt fler än 1969. Det är dessutom ett mått som förmodligen underskattar den misär många barn lever i.
Att leva nära eller i fattigdom har alltid varit ett slags exiltillvaro där man skärs av från resten av samhället. Men avståndet mellan de fattiga och oss andra har blivit så mycket större än för 40 år sedan, eftersom realinkomsterna stigit för de flesta medan den officiella fattigdomsgränsen ligger kvar.
Att vara fattig i USA innebär i stigande grad att vara utstött. Och det är just det som förgiftar barnets hjärna, säger neurologerna. USA:s oförmåga att minska fattigdomen borde framkalla en hel del självkritisk granskning. Men i stället verkar oförmågan mest skapa undanflykter. En sådan är påståendet att USA:s fattiga inte alls är så fattiga. Men jag undrar alltid om de som för fram just den undanflykten nånsin såg tevebilderna från New Orleans efter Katrina, eller om de ens sett sig omkring i närmaste storstad.
Men den viktigaste undanflykten är försäkringen att USA är möjligheternas land, där människor kan börja fattiga, arbeta hårt och sedan bli rika. Men sanningen är att framgångssagorna är få, och att berättelserna om människor som fastnat i föräldrarnas fattigdom är alldeles för vanliga. Enligt nya beräkningar har barn som är födda av föräldrar i den nedre fjärdedelen av inkomstfördelningen en femtioprocentig risk att blir kvar – och nästan tvåtredjedels risk om de är svarta.
Studierna om hjärnans utveckling hos små barn kan kompletteras med en rapport från National Center for Education Statistics där de följt en grupp elever som gick i åttonde klass 1988. Förenklat visar den att föräldrarnas status väger tyngre än barnens förmåga. Det var inte lika troligt att de elever som presterade bra på ett standardiserat test, men kom från familjer med låg status sedan klarade sig genom högskolan. De som presterade dåligt men kom från välmående familjer hade däremot större chans.
Det behöver inte vara så här. Andelen fattiga är mycket lägre i Europa än i USA. Regeringar som vill kan verkligen minska fattigdomen. Brittiska labour gjorde fattigdomsbekämpning till en prioriterad fråga – och trots en del bakslag har deras program med inkomstsubventioner och annat stöd uppnått en hel del. Barnfattigdomen har till exempel halverats.
För närvarande är det svårt att föreställa sig att amerikansk politik kan förändras i sådan riktning. Både Hillary Clinton och Barack Obama – men mest John Edwards som sporrade dem – ska naturligtvis ha plus i kanten för att de lägger förslag på nya initiativ mot fattigdom. Men förslagen är modesta och inte särskilt centrala i deras kampanjer. Men jag tänker inte klandra dom. Om en progressiv politiker vinner valet bygger framgången mer på att lyckas lugna den nervösa medelklassen än att hjälpa de fattiga. En rad orsaker gör dessutom sjukförsäkring, inte fattigdom, till prioriterad uppgift för en demokrat i Vita huset.
Men ändå, låt oss hoppas att USA återvänder till det uppdrag som övergavs: att få ett slut på den fattigdom som förgiftar så många amerikaners liv.
Paul Krugman