Tisdag 4 november 2008 kommer för alltid att vara ett ärofyllt datum (i kontrast till vanärat som i det klassiska Roosevelt-citatet från 1941). Om valet av vår första afroamerikanska president inte berörde dig, om det inte fick dig att bli tårögd och stolt över ditt land, är det något fel på dig.

Men kommer valet att markera en vändpunkt även i politikens verkliga innehåll? Kan Barack Obama verkligen inleda en ny era av progressiv politik? Ja, det kan han.

Just nu är det många som försöker få Obama att ligga lågt. Några gör det av politiska skäl: de menar att USA fortfarande är ett konservativt land, och att väljarna kommer att straffa demokraterna om de rör sig mot vänster. Andra säger att den ekonomiska krisen inte ger något handlingsutrymme för exempelvis en sjukvårdsreform.

Låt oss hoppas att Obama är förståndig nog att inte lyssna på det rådet.

När det gäller det politiska argumentet: Alla som tvivlar på att vi har haft en genomgripande politisk omgruppering borde ta en titt på vad som har skett i kongressen. Efter valet 2004 påstod många att republikanernas dominans skulle pågå länge, kanske för all framtid. Sedan dess har demokraterna vunnit seger efter seger och skaffat sig åtminstone 12 platser i senaten och fler än 50 i representanthuset. De har nu större majoritet i båda kamrarna än det republikanska partiet någonsin lyckades få under sitt 12-åriga styre.

Kom också ihåg att årets presidentval helt klart var en folkomröstning om politiska idéer – och det var den progressiva som vann.

Det kanske allra bästa sättet att belysa vikten av detta faktum är att jämföra årets kampanj med det som hände för fyra år sedan. 2004 dolde president Bush sin verkliga agenda. I grund och botten kandiderade han som nationens försvarare mot gifta homosexuella terrorister och gjorde till och med sina anhängare svarslösa när han kort efter valet förklarade att hans högsta prioritet var att privatisera socialförsäkringen. Det var inte vad folk hade trott att de hade röstat på, och privatiseringskampanjen gick snabbt från att vara en actionfilm till att bli en fars.

Men i år gick Obama till val på ett program som innehöll allmän sjukvård och skattelättnader för medelklassen, finansierade genom högre skatter för de välbeställda. John McCain pekade ut sin motståndare som socialist och ”omfördelare”, men USA valde honom ändå. Det kan man kalla ett riktigt mandat.

Och hur var det med argumentet att finanskrisen kommer att omöjliggöra en progressiv agenda?

Ja, det råder i alla fall inget tvivel om att det kommer att bli dyrt att bekämpa krisen. För att rädda finanssystemet kommer man sannolikt att tvingas betala stora summor utöver de man redan lagt ut. Och dessutom är vi i starkt behov av ett program med ökade offentliga utgifter för att stödja produktion och skapa fler jobb. Kan nästa års federala budgetunderskott uppgå till en biljon dollar? Svar ja.

Men enligt vanlig skolboksekonomi är det helt i sin ordning, rentav befogat, att gå med underskott i en krisdrabbad ekonomi. Under tiden borde inte ett eller två års röda siffror, även om de kommer att öka de framtida statliga räntekostnaderna en del, få stå i vägen för en sjukvårdsplan som även om den antas snabbt som lag antagligen inte skulle träda i kraft förrän 2011.

Utöver detta är svaret på finanskrisen i sig en chans att lyfta fram den progressiva agendan.

Obama-administrationen borde nu inte ta efter Bush-administrationens vana att vända allt till argument för sin politik. (Recession? Ekonomin behöver hjälp – vi sänker skatterna för de rika! Återhämtning? Skattesänkningar för de rika fungerar – vi gör några till!)

Men det skulle vara gynnsamt för den nya administrationen att framhålla hur konservativ ideologi, tron att snålhet alltid är bra, var med och skapade krisen. Det som F. D. Roosevelt sa i sitt andra installationstal – ”Vi har alltid vetat att tanklös egoism ger dålig moral; nu vet vi att det ger dålig ekonomi” – har aldrig varit mer aktuellt.

Och just nu råkar vara ett av de tillfällen då även det motsatta gäller – god moral ger god ekonomi. Att i kristider hjälpa de som behöver det mest, genom utökat stöd till hälso- och sjukvården och höjd arbetslöshetsersättning, är moraliskt sett det rätta; det är också en långt mer effektiv form av ekonomisk stimulans än en sänkning av reavinstskatten. Att ge stöd till problemtyngda delstatliga och lokala regeringar, så att de kan upprätthålla en grundläggande samhällsservice, är viktigt för de som är beroende av dessa tjänster, men det är också ett sätt att undvika uppsägningar och begränsa ekonomins fall.

Så en verkligt reformvänlig agenda – kalla den en ny New Deal – är inte bara ekonomiskt möjlig, utan precis vad ekonomin behöver.

Slutsatsen är alltså att Barack Obama inte borde lyssna på de som försöker skrämma honom till att bli en passiv president. Han har det politiska mandatet; han har godhetens ekonomi i ryggen. Man skulle kunna säga att det enda han behöver frukta är fruktan själv.

Paul Krugman