I republikanernas primärvalskampanj försöker nu Mitt Romney göra en Willie Horton mot Rudy Giuliani. I det ryms en berättelse om villkoren för amerikansk politik – i går och i morgon. Men även orsaken till att Karl Roves dröm om en permanent republikansk majoritet var en orealistisk fantasi.
Willie Horton blev berömd under valkampanjen 1988. Under en permission från ett fängelse i Massachusetts gjorde han sig skyldig till väpnat rån och våldtäkt. Han användes i en hård politisk attack där hans porträtt utnyttjades för att spela på rasfördomar. Många trodde att just kampanjannonserna bidrog till George h.w. Bushs valseger över demokraternas Michael Dukakis. Nu försöker några republikaner upprepa det med hjälp av morden på tre collegestudenter i Newark, där två latinamerikanska illegala invandrare är misstänkta.
Tom Tancredo flög till Newark och anklagade stadens politiker att bjuda in kriminella genom att inte upprätthålla invandringslagarna. Samtidigt förklarade Newt Gingrich att ”kriget på hemma-plan” mot illegala invandrare är ”mer dödligt än krigen i Irak och Afghanistan”. Och Mitt Romney, som verkar föra en kampanj där han säger allt han tror partiets bas vill höra, har kört ut radioreklam där han fördömer New York som en ”fristad” för illegala invandrare, en underförstådd attack på Giuliani. Lite konstigt att ingen ens försöker göra politik av andra hemska brott, som det i Connecticut där två villkorligt frigivna, båda vita, anklagas för att ha brutit sig in i ett hem och mördat en mamma och hennes två döttrar. Man kan också tillägga att invandrade hispanics verkar begå relativt få brott och att antalet frihetsberövade är färre än bland vita utan latinamerikansk bakgrund. För att uppfatta vad som egentligen pågår gäller det att förstå det moderna republikanska partiets mål – och den strategi de använder för att vinna val.
Det som intresserar republikanernas ledning mest av allt är att gynna de rika. Det övergripande målet är, som den inflytelserika strategen Grover Norquist en gång sade, att få tillbaka det Amerika som fanns ”före Teddy Roosevelt, när socialisterna tog över” och dumpa ”inkomstskatten, begravningsskatten, regleringar och allt sånt”. Men högerns ekonomiska ideologi har aldrig vunnit röster. Partiets väljarstrategier har i stället vilat på exploatering av rasistisk rädsla och motvilja. Ronald Reagan blev inte guvernör i Kalifornien för att han förkunnade fri företagsamhet, utan genom att kritisera delstatens rättvisesträvande bostadspolitik, fördöma bidragsfusk och koppla samman liberaler med storstadskravaller. Reagan inledde inte sin presidentkampanj 1980 med ett tal om utbudsekonomi. Han öppnade den med ett tal där han gav sitt stöd för delstaternas frihet från federala lagar, det rasistiska Söderns gamla krav, och han höll det utanför Philadelphia, Mississippi, där tre aktivister från medborgarrättsrörelsen mördats 1964.
Om man analyserar republikanernas politiska framgångar så spelar de orsaker man brukar nämna bara liten roll: skattemotstånd, moralfrågor eller säkerhetspolitisk trovärdighet. I pinsamt hög grad handlar förklaringen bara om fem ord: vita sydstatsbor börjar rösta republikanskt.
Jag misstänker att förklaringen till att Rudy Giuliani fortfarande toppar repub-likanernas kampanj, trots alla otrohetskandaler och hans bakgrund som socialliberal, helt enkelt är rasfrågans bärande betydelse. Vad som verkligen gäller för partiets basväljare är att Giuliani framstår som auktoritär politiker som gärna slår hårt på alla-vet-vilka.
Men republikanerna har ett problem: landets demografiska förändringar
försvagar deras rasbaserade strategi. Invandringen gör helt enkelt usa allt mindre vitt. Hispanics och asiater utgjorde bara fyra procent av väljarna 1980, men elva procent 2004 och andelen kommer fortsätta växa.
De här siffrorna förklarar varför Bush tidigare strateg Karl Rove var så angelägen att vinna röster bland hispanics. Men de vita som republikanerna lockat att rösta efter hudfärg slår bakut. För dem handlar det om ett ”vi mot dem” – och alla som ser annorlunda ut tillhör ”dem”. Därför har de republikanska kandidaterna nu hamnat i ett spektakel där det gäller att vara mest övertygande antihispanic. Officiellt har partiet inget mot spansktalande. De är bara mot illegala invandrare. Men det är en distinktion som varken deras vita väljarbas eller de väljare som är hispanics tar på allvar.
Republikanernas cyniska historia har blivit en fälla som slagit igen om dagens parti. I decennier har det utnyttjat rasfördomar för att vinna vita röster. Men när partiets politiker nu måste övertyga väljare i ett land allt mer präglat av mångfald så accepterar deras väljarbas inte en sådan förändring.
Paul Krugman
© 2007 The New York Times News Service.