När läget var som mest hopplöst uppmanade Franklin D. Roosevelt den amerikanska nationen att inte slukas av ”den namnlösa, oresonabla och grundlösa terrorn”. Men det var då.

I dag är det annorlunda. Flera av de som hoppas bli nästa president – ja, alla på den republikanska sidan – har förvandlat ”den oresonabla och grundlösa terrorn” till grundstenar i sina kampanjer. Fundera till exempel över konsekvenserna av att Rudy Giuliani använder Norman Podhoretz som utrikespolitisk rådgivare. Podhoretz är redaktör för högertidskriften Commentary, en neokonservativ pionjär som vill börja bomba Iran ”så snart logistiken gör det möjligt”. Han menar att Iran är ”kraftcentret för den islamofascistiska ideologi som vi bekämpat sedan 11/9”. Islamofascisterna har hunnit långt med att skapa en värld ”formad efter deras vilja och önskemål”, skriver han. Ja, det är faktiskt så att ”många observatörer redan varnar att Europa mot slutet av 2000-talet förvandlats till Eurabia.” Behöver jag påpeka att allt sammans saknar varje spår av sans och förnuft?

För det första existerar det ingen islamofascism – det är bara en neokonservativ fantasi och absolut ingen ideologi. Termen blev populär eftersom den fungerade som kamouflage för den besvärliga övergången från att jaga Usama bin Laden, som attackerat usa, till att avsätta Saddam Hussein, som inte attackerat usa. Med hjälp av begreppet kunde man börja inkludera även Iran som inte hade ett dugg att göra med 11/9, utan tvärtom gett usa god hjälp under invasionen av Afghanistan när jakten på al-Qaida och talibanerna inleddes.

För det andra är påståendet att Iran är på väg mot global dominans helt befängt. Landets regim är naturligtvis väldigt obehaglig och det vore verkligen inte bra om den fick fram kärn-vapen. Men trots det borde vi väl kunna ha lite mer sansade perspektiv? Vi diskuterar ändå ett land med en bnp som Connecticuts och en militärbudget som Sveriges.

Föreställningen att bombningar skulle knäcka den iranska regimen är rent önsketänkande – och att bomba är enda alternativet eftersom usa inte har lediga soldater. Förra året försökte Israel slå ut Hizbollah med bomber, men det slutade med att organisationen blev ännu starkare. En attack mot Iran skulle helt säkert få samma effekt, och samtidigt öka hoten mot den amerikanska armén i Irak och höja oljepriset till rekordnivåer.

Podhoretz sysslar med det mina släktingar brukar kalla ”crazy talk”. Trots det får han respekt från republikanernas ledande kandidat, och dessutom framstår han som balanserad jämfört med några av Giulianis rivaler. I en reklamkampanj försäkrar till exempel Mitt Romney att usa är i krig med ett folk som vill: ”Ena världen under ett jihadistiskt kalifat. För att lyckas måste de få frihetsälskande länder, som vårt, att kollapsa.” Han avslöjar inte vilka jihadister han menar, men förmodligen al-Qaida – en organisation med välkänd förmåga att döda oskyldiga, men som absolut inte kan få usa på fall och ännu mindre ta över världen. Mike Huckabee, som reportrarna ofta framställer som en hygglig och förnuftig typ, drar till med att om Hillary Clinton blir president ”är jag inte säker att vi har modet, viljan och beslutsamheten att bekämpa det största hot det här landet nånsin stått inför: islamofascismen.” En samling lätt beväpnade terrorister och en fjärde rangens miltärmakt – som inte ens är allierade – utgör med andra ord ett större hot än Hitlers pansararméer och Sovjets kärnvapenarsenal gjorde. Det här skulle vara ganska lustigt. Om det inte var allvar.

I spåren efter 11/9 valde Bushadministrationen rädslan som politisk strategi. I stället för att framställa attacken som ett övegrepp från en svag men hänsynslös motståndare målade man upp bilden av ett usa hotat från alla håll.

Nu börjar de flesta amerikaner återfå balansen. Men republikanernas väljarbas, som slickade i sig retoriken om ondskans axelmakter och kriget mot terrorismen, är fortfarande påverkade av den rädsla Bush framkallade. Kanske beror det på att rädslan för terrorister passar in så väl i deras gamla rädslor, inklusive den för mörkhyat folk i allmänhet. Naturligtvis är al-Qaida och Irans atomprojekt reella hot. Men inget skrämmer mig så mycket som rädslan – den oresonabla rädsla som håller de båda amerikanska partierna i sitt grepp.

Paul Krugman

© 2007 The New York Times News Service.