Mexiko. Brasilien. Argentina. Mexiko en gång till. Thailand. Indonesien. Argentina en gång till. Och nu USA.
Under de senaste 30 åren har samma historia upprepats gång på gång. Det börjar med att globala investerare som känner sig besvikna över avkastningen letar nya alternativ. De tror att de hittat det de söker i något land någonstans och kapitalet strömmar dit. Men det visar sig efter ett tag att investeringsklimatet inte var riktigt som det verkade, och så strömmar pengarna plötsligt ut med svåra följder för det land som nyss var alla finansmarknaders stora favorit. Det är historien om mängder av finansiella kriser i Sydamerika och Asien. Och det är också berättelsen om den kombinerade bostads- och lånebubblan i USA. Just nu spelar vi den roll som för det mesta tilldelats ekonomier i tredje världen. Det är osannolikt att usa kommer uppleva en lika allvarlig kris som till exempel Argentina gjorde. Men orsakerna till problemen är ungefär detsamma.
Den globala grunden till rådande röra lades faktiskt av Ben Bernanke i ett mycket betydelsefullt tal han höll för tre år sedan, innan han utsågs till Centralbankens ordförande. Bernanke ställde en väldigt bra fråga: ”Varför lånar USA, som är världens största ekonomi, så mycket på de internationella kapitalmarknaderna – i stället för att låna ut, som ju borde vara det naturliga förhållandet?”
Huvudförklaringen fanns inte i usa, men utomlands och i synnerhet i tredje världens ekonomier, svarade han. De var investerarnas favoriter under en stor del av 1990-talet, men skakades av en serie finansiella kriser med början 1997. Som en konsekvens förändrades de abrupt från att ha dragit till sig kapital till att bli en källa för utflöde av kapital, genom att deras regeringar började bygga upp stora förebyggande säkerheter i utländska tillgångar.
Bernanke menade att det utmynnade i ett ”globalt överflöd på besparingar”: en massa pengar som inte hade nånstans att ta vägen. Till sist hamnade mestadelen av pengarna i USA. Varför? Bernankes förklaring var ”att de finansiella marknaderna i USA är både rymliga och sofistikerade”. Han hade rätt med ett undantag. USA:s finans-marknader utmärks mer av sofisterier än sofistikering. Min uppslagsbok definierar sofisteri som ”att medvetet och fyndigt använda ogiltiga argument med förhoppning att lura någon”. USA var med andra ord inte alls särskilt lämpat att ta hand om ett globalt kapitalöverskott. I själva verket ett land där stora summor kunde gå till riktigt dåliga investeringar – och det var precis vad som hände.
Det kapital som globala aktörer kanaliserade in i USA finansierade den bostadslånebubbla som nu spruckit, och fått smärtsamma konsekvenser. Följderna blir antagligen inte lika allvarliga, krisen inte lika djup, som i de länder i tredje världen som blev offer för samma syndrom. Amerikas räddning är att utlandsskulden är i egen valuta. Vi kommer alltså inte hamna i samma -finansiella dödsspiral som Argentina, där en fallande peso fick landets skuld – som var i dollar – att explodera i värde gentemot landets tillgångar. Men även om man räknar bort valuta-effekten kan de kommande åren bli rätt otrevliga.
Vad skulle gjorts annorlunda? En del kritiker menar att Centralbanken (Fede-ral Reserve) bidrog till att blåsa upp bostadsbubblan med låga räntor. Men ränteläget var motiverat: även om den senaste recessionen förklarades övervunnen i november 2001, så dröjde det ytterligare två år innan jobbtillväxten tog fart och Centralbanken var därför orolig för en kvardröjande stagnation som den i Japan.
Den egentliga blundern, som både Centralbanken och Bushadministrationen är skyldiga till, var att inte hålla vuxenkoll på marknader som rusade på utan bromsar.
Problemet är inte bara Alan Green-spans ovilja att medge att skeendet var annat än en ”krusning” på bostadsmarknaden, eller hans vägran att ingripa mot missbruket av subprimelån. Sanningen är att usa:s finansiella system har blivit så komplicerade att de växt ur de regler för bankverksamhet som tidigare skyddat oss. Men i stället för försök att uppdatera ramverket har det bara kommit lovsånger över de fria marknadernas underverk.
Just nu har Bernanke fullt upp med att hantera krisen och reda ut allt hans företrädare ställt till med. Jag har inget mot hans försök men misstänker att det är för sent att undvika en lågkonjunktur. När det mest akuta passerat kan man hoppas att han tar initiativ till en diskussion om vad som krävs för att reparera ett finansiellt system som gått käpprätt fel.
Paul Krugman
© 2008 The New York Times News Service.