Råvarupriserna stiger och matkravaller härjar i storstäder. Men varför? För nio år sedan publicerade The Economist en lång artikel om oljan, som då såldes för tio dollar fatet. Tidningen varnade bestämt för att prisnivån inte kunde hålla. De antog att den snart skulle falla ner mot fem dollar per fat. Helt säkert var att världen under ”överblickbar framtid kunde se fram mot billig olja i obegränsade mängder”.

I april i år låg priset på 117 dollar. Det är inte bara oljepriset som skingrat förnöjsamheten. Matpriserna har också stigit, liksom de på viktiga metaller. Den stigande globala prisvågen på råvaror aktualiserar en fråga vi inte hört sedan 1970-talet: Kommer begränsade tillgångar på naturresurser lägga hinder för fortsatt tillväxt i världsekonomin? Hur frågan besvaras beror i hög grad på vad man anser driver upp råvarupriserna. Lite förenklat finns det tre konkurrerande synsätt.

Det första menar att priserna är ett spekulationsfenomen, det vill säga att investerare, på jakt efter hög avkastning under en tid då räntan är låg, satsar på att köpa upp råvaror och därmed pressar upp priserna. Det innebär också att bubblan spricker ganska snart och att de höga prisnivåerna sjunker samman.

Det andra synsättet betonar stora och mer fundamentala förändringar, i synnerhet en snabbt växande efterfrågan från köttätande och bilåkande kineser. Men man tillägger att vi på sikt kommer exploatera nya oljekällor, odla upp större åkerarealer och öka produktionen för att möta efterfrågan och därmed återigen pressa ner prisnivåerna. Det tredje innebär att tillgången av billiga naturresurser är över – för gott.

Oljan är på väg att ta slut, den odlingsbara marken är på väg att ta slut och planeten i största allmänhet är på väg att ta slut.  Jag hamnar någonstans mellan tvåan och trean. Några kloka bedömare, inte minst George Soros, anser att vi befinner oss i en råvarububbla – även om Soros menar att bubblan ännu är i en ”tillväxtfas”. Min invändning är en enkel fråga: Var finns lagren? Spekulation brukar driva upp priserna genom hamstring. Men det finns inga tecken på någon sådan. Lagersiffrorna för livsmedel och metaller är på en historisk bottennivå, de för olja är helt normala. Det starkaste argumentet för det andra synsättet, att utbudsbristen är reell men tillfällig, är den starka parallellen mellan dagsläget och 1970-talets stora råvarukris.

För amerikaner förknippas 1970-talet i första hand med stigande olje-priser och köer vid bensinstationerna. Men 1970-talet plågades också av en global matkris som framkallade svältkatastrofer i fattiga länder, och märktes långt in i amerikanska snabbköpsköer. Prisökningarna 1972-75 orsakades förmodligen av att utbudssidan inte hann med den höga internationella tillväxten, samtidigt som vädret var ogynnsamt och Mellanöstern skakades av en konflikt. Så småningom ebbade oturen ut, ny mark odlades upp, nya oljefält öppnades och prisläget på råvaror sjönk tillbaka. Men nu är läget annorlunda. Oron över konsekvenserna när en världsekonomi i stark tillväxt ställs mot planetens faktiska begränsningar har fått högre trovärdighet än den hade på 1970-talet. Jag förväntar mig inte att den kinesiska tillväxten kommer bromsa upp.

Det är en stor skillnad mot 1970-talet, när tillväxten i Japan och Europa, som då var ekonomierna på uppåtgående planade ut och lättade trycket på världens naturresurser. Nya naturtillgångar har blivit allt svårare att hitta. Stora oljefynd har blivit sällsynta. Och under de senaste åren har produktionen från nya källor knappt kunnat ersätta den krympande från etab-lerade fält.

De dåliga väderförhållanden som drabbar jordbruket framstår nu som mer grundläggande och permanenta än El Niño och La Niña som förstörde grödor för 35 år sedan. Torkan i Australien, som pågått utan avbrott i tio år, framstår mer och mer som ett uttryck för långsiktiga klimatförändringar. Tänk om vi faktiskt närmar oss den globala resursgränsen. Vad innebär det? Att vi nu nått oljeproduktionens topp, eller närmar oss den, innebär inte att vi plötsligt kommer utropa ”My God, oljan tog slut i dag”, och sedan se hur civilisationen kollapsar till Mad Max-nivå. Men rika länder kommer sättas under hård press från ständigt stigande priser på råvaror.

Det blir då mycket svårt att fortsätta höja levnadsstandarden. Och en del fattiga länder kommer tvingas leva farligt nära stupet – eller på fel sida om det. Det kanske är bäst att sluta läsa här. Men de goda tiderna kan mycket väl vara slut.

Paul Krugman

© 2008 The New York Times News Service.