För inte länge sedan ansåg alla att både japaner och européer var bättre att göra business än vi i usa. I början av 1990-talet var flygplatsernas bokaffärer fulla av bokomslag med samuraikrigare där titlarna utlovade att avslöja hemligheterna bakom det japanska näringslivets framgångar. Lester Thurows Head to Head: The Coming Economic Battle Among Japan, Europe and America förutspådde att Europa skulle vinna och låg 1992 mer än sex månader på New York Times bestsellerlista.
Sedan förändrades allt. Den amerikanska modlösheten förbyttes till segervisshet. Det berodde delvis på att den ekonomiska boomen under Clintonåren stod i skarp kontrast till Europas svaga tillväxt och Japans decennielånga kris. Men mest av allt speglade det nya amerikanska självförtroendet internets framväxt. Jacques Chirac klagade att internet var ett ”anglo-saxiskt nätverk” och han hade en poäng – Frankrike och övriga Europa, med undantag för Skandinavien, var inte alls lika uppkopplade som usa. Vad de flesta förmodligen inte känner till är att situationen blivit den helt omvända under de senaste åren.
I takt med att internet utvecklats – i synnerhet genom att modemen ersatts av bredbandsuppkopplingar – har usa hamnat i bakvattnet. Statistiken är förbluffande. Så sent som 2001 var andelen av befolkningen i Japan och Tyskland med höghastighetsuppkoppling bara hälften mot den i usa. I Frankrike bara en fjärdedel. Men i slutet av 2006 hade alla tre länderna fler med bredband per 100 invånare än usa hade. Ännu mer påfallande är att våra uppkopplingar med så kallad hög hastighet är pinsamt långsamma.
Enligt The Information Technology and Innovation Foundation är franska bredbandsuppkopplingar i genomsnitt tre gånger så snabba som de amerikanska. De japanska tolv gånger så snabba. Och i båda länderna är kundens kostnad lägre. En konsekvens är att vi inte längre hänger med på det nya utbud som kräver hög hastighet. Frankrike är världsledande i antalet abonnenter på internet-teve; usa finns inte ens på topp tio-listan.
Vad hände med usa:s försprång? Den föll på dålig politik. usa begick samma misstag inom internetpolitik som Kalifornien gjorde inom energipolitiken: man glömde – eller var förledda av särintressen att ignorera – det faktum att man ibland inte kan upprätthålla effektiv konkurrens utan effektiva regleringar.
Världen kan verka platt när man befinner sig i cyberspace – men för att komma dit måste man först genom en trång passage och sedan ut på linjen. Om de företag som kontrollerar passagerna uppträder som gamla tiders rövar-baroner och lägger höga avgifter på alla som vill genom så blir möjligheten att göra business lidande. usa:s internet blomstade under modemens era eftersom federala regleringar tvingade de lokala telefonbolagen att agera allmännyttigt och tillåta konkurrerande internetleverantörer att använda deras linjer. Al Gore, Reed Hundt (då ordförande för Federal Communication Commission) och andra i Clintons administration arbetade för att den här öppna konkurrensen skulle vidmakthållas. Men giganterna inom telekommunikationssbranschen saboterade deras försök samtidigt som Wall Street Journals ledarskribenter förlöjligade dem för att tänka som franska byråkrater.
När Bush tillsatte Michael Powell som chef för fcc fick rövarbaronerna i princip fritt fram. Därför är konkurrensen om amerikanska bredbandskunder nu svag. Med lite tur kan man välja mellan det lokala telemonopolet och det lokala kabelmonopolet. Prislappen är hög och servicen dålig, men det finns ingen annanstans att gå. En artikel i Business Week visade nyligen hur de verkliga franska byråkraterna i stället använde smarta regleringar för att uppmuntra konkurrens. Och som konsekvens kan fransmän nu välja från ett stort utbud internetleverantörer som erbjuder uppkoppling till hyfsade priser, med högre hastigheter än jag kan få tillgång till och med gratis ip-telefoni, teve och trådlöst internet.
Det är för tidigt att avgöra hur mycket skada eftersläpningen för bredband kostar amerikansk ekonomi. Men det är intressant att hälso- och sjukvård inte är det enda området där fransmännen, som är mer pragmatiska eftersom de inte bakbundits av marknadsliberal ideologi, helt enkelt presterar bättre än vi gör i usa.
Paul Krugman
© 2007 The New York Times News Service. —