Vänsterns hårda skola

 

Den svenska flumskolan är en politisk kliché. Men den finns. Priset för alla vackra ord om ansvarstagande elever och antiauktoritära lärare betalas av barn från hem utan akademisk tradition. Socialdemokratin och vänstern har skapat ett system som belönar rätt klassbakgrund och högt självförtroende.

För en tid sedan förklarade vår yngsta dotter att hon ville byta skola.
Åh, nej, tänkte jag. Inte nu igen. Det var visserligen inget oväntat beslut. Hon går sista året på gymnasiet och hela våren plågade jag henne med mina oroliga frågor. Hur ÄR det i skolan? En påtaglig och tilltagande håglöshet var allt för väl kända tecken på att något inte stod rätt till. Ännu en gång.

Därför måste jag inledningsvis utfärda en läsvarning. Detta kommer att bli en mycket personlig historia. Jag inser att det har sina risker att dra alltför långtgående slutsatser utifrån mina privata erfarenheter. Men snart är mina barns skoltid äntligen över och det har delvis varit en förfärlig tid. De har fått vara med om så många märkliga skolexperiment att jag tycker att det har ett mer allmänt intresse att berätta om vad som har hänt.

Det är länge sedan jag slutade att förhålla mig som opartisk journalist till den svenska skolan. Jag är framför allt en arg mamma och en upprörd medborgare. Hur har det kunnat gå så illa?

Trots goda undantag, en hel del fantastiska lärare, en hel uppsjö fina intentioner och en väl tilltagen påse skattepengar präglas den svenska skolan av total förvirring rörande en helt central och avgörande fråga: inställningen till kunskap och lärande. Min berättelse handlar alltså varken om friskolor, betyg eller behörighetskrav. Den pedagogiska villervalla som under lång tid har tillåtits breda ut sig i den svenska skolan handlar om något annat och finns överallt. Den skapar stora problem för många elever och har medverkat till att skikta Sverige på ett nytt, sofistikerat och  förödande vis. Om detta borde den skolpolitiska debatten också handla. Låt mig därför ta min personliga berättelse från början.

För snart tio år sedan flyttade vi hem till Sverige efter fem år i annat europeiskt land, och mötet med den svenska skolan blev en riktigt förfärlig krock. Det var oroligare, stökigare och mer okoncentrerat än vad jag någonsin hade kunnat föreställa mig. Det började i den kommunala skola där sonens snälla lärare misslyckades med att hålla ordning på en helt sjövild mellanstadieklass. Klassens självutnämnde härskare samlade en litet lojalt gäng omkring sig, satte skräck i resten och försökte på bruten svenska mobba ut min son som kallades ”jävla utlänning”. Föräldrarna kallades till möte och ombads vara med som stöd under lektionerna.

Den mobbande despoten visade sig förstås vara en olycklig, överviktig kille från en trasslig familj. Ingen lyckades hejda hans våldsamma försök att hävda sig och han drog med sig halva klassen i ett störande, ständigt pratande och skrikande beteende.  En dag när jag hade tagit tjänstledigt för att agera ordningsvakt i klassen skulle det bli uppsatsskrivning. Efter många förmaningar om att ”ni måste sitta ned nu” och ”det gäller dig också, sitt ned” och ”nej, du får inte gå ut nu, vänta till det är rast” förklarade den unga lärarinnan att eleverna skulle skriva om ”framtiden” men att det kunde handla om nästan ”vad som helst”.

”Skriv vad ni vill!” manade hon en smula olycksbådande.
En tyst och olycklig kille stirrande länge rakt ned på det vita, blanka och absolut tomma pappret. På min fråga om han inte hade några tankar och funderingar om framtiden tittade han upp och svarade: Nej. I stället började han bråka med sin bänkkamrat. Det tog inte lång tid innan total upplösning hotade klassens lektion i svenska. Den förtvivlade lärarens protester hjälpte föga och jag anade att hon inte skulle stanna särskilt länge  på skolan. Efter fyra månader blev hon långtidssjukskriven från sitt allra första lärarjobb.

När jag kom hem den dagen ringde jag min kloka syster, som har arbetat som mellanstadielärare sedan 1970-talet. Hon suckade djupt. Att låta elever utveckla sitt skrivande i total frihet fungerar inte. Så här brukar jag göra, berättade hon:
”Om jag till exempel vill att mina elever ska skriva en berättelse om en katt, går det inte att uppmana dem att bara börja skriva. Först måste de veta något om katter. Hur rör sig en katt? Vilka färger kan katter ha, vad äter de, hur gör de när de jagar, hur ser de ut när de sover? Jag frågar och skriver upp allt på tavlan, som till slut är fulltecknad. Eleverna förstår att en katt är ett djur med speciell karaktär och många egenskaper. Till slut har de också fått lära sig nya begrepp och adjektiv. Sedan kan de skriva en egen berättelse. De brukar dessutom tycka att det är roligt – och då håller de tyst när de skriver.”

Jag har ofta tänkt på min systers berättelse. Borde inte svensk skola kunna använda den som pedagogisk modell? Det är faktiskt både är roligt och bra för elevernas självförtroende att få lära sig något begripligt. Det blir dessutom lugnare i klassrummen om eleverna får lära sig något om verkligheten som de inte visste förut.

Men mina barn har allt för ofta lämnats allt för ensamma i ett fritt sökande efter kunskap. Min dotter har ett vagt minne av att hon ”forskade” om Medelpad någon gång under mellanstadiet, men hon vet fortfarande inte vad övriga landskap heter. Tidigt ansågs det viktigare att till exempel diskutera Sveriges roll i världen. De svenska landskapens namn och andra faktauppgifter finns ju på nätet.

Mitt intryck är att detta är en stark och allmän trend. Häromdagen talade jag med en väninna, vars son går sista året på högstadiet i en kommunal skola i en förort till Stockholm. Sonen skulle ha prov i historia och ämnet var både första och andra världskrigen. Han förväntades emellertid varken veta vilka årtal som krigen började och slutade, och inte heller vilka länder som var inblandade. Han hade inte heller läst om världskrigen i läroboken. Det räckte med att gå igenom instuderingsfrågorna, som handlade om Versaillefredens följder och konsekvenser och andra ytterst komplicerade och allmänna frågor.

För egen del glömmer jag inte när min då femtonåriga dotter frågade mig om jag kunde hjälpa henne att beskriva och värdera ”Putnams teorier om socialt kapital”.  Någon tid därefter släpptes hon tillsammans med några kamrater iväg på ett av alla dessa grupparbeten för att i flera veckor fritt ”undersöka tillståndet i Sverige utifrån tema kön och etnicitet”. Hur många vuxna skulle klara av att planera, genomföra och presentera ett sådant ämne? Inte undra på att min dotter kroknade.

Men efter den där dagen med uppsatsskrivning i min sons klass hade jag fått nog. Eftersom sonen hade börjat skolan i annat europeiskt land låg han ungefär ett eller två år före sina jämngamla skolkamrater i alla ämnen. Den snälla skolledningen accepterade därför att han hoppade upp en klass. Där fanns nämligen skolans bästa lärare, vilket jag hade tagit reda på.

Det var alltså samma kommunala skola, men det var en skillnad som mellan natt och dag. Tyst och stilla i klassen, ingen mobbing, läxor och grupparbeten i lagom blandning under ledning av en lärare med erfarenhet, värme och auktoritet. Det blev min sons bästa skoltid.

Men snart var det dags att välja högstadium och min son hade hört talas om en skola som han tyckte lät underbar. ”Man får ta rast när man vill”, förklarade han glädjestrålande.
Det lät mycket oroväckande, men eftersom hans vilja är av järn började han trots visst föräldramotstånd på den nyöppnade Kunskapsskolan. Det visade sig vara en friskola som tillämpade frihetens pedagogik mycket konsekvent. I Kunskapsskolan fanns varken läxor eller prov och eleverna hade inte ens egna läroböcker till låns. Det var Internet och stenciler för hela slanten och dessutom klassuppsättningar av vissa läroböcker, som emellertid inte fick lånas hem.

Trettonåringarna skulle själva lägga upp sitt schema, gå på ”föreläsningar” och skriva upp i en ”loggbok” vad de hade för sig. Lärarna kallades för ”mentorer” och tassade försiktigt omkring för att inte störa elevernas inlärningsprocess.

Min förnuftige granne, som har arbetat som lärare och lärarutbildare i många år, var nyfiken på den nya skolan. Han suckade lika tungt som min syster när han hörde hur det gick till. Mentorer! Det tyckte han var ett sorgligt tecken i tiden, och han hade sett fler. Han berättade om skolor där alla svarta tavlor hade monterats ned, eftersom de ansågs utgöra symboler för auktoritär makt. Ordet undervisning ansågs på många håll vara ett lika fult ord som kateder och lärare. Ingenting skulle hindra elevernas fria sökande efter kunskap.

Redan efter ett par veckor verkade min son allt mer olycklig och loggboken förblev tom. Alltför stor frihet kan – som alla vuxna borde veta – både bli handlingsförlamande och ganska ångestframkallande. Efter ytterligare ett antal veckor återvände han därför med svansen mellan benen till den kommunala högstadieskolan, där flertalet av hans kamrater redan gick. Det blev sedan en i huvudsak bra men ganska håglös tid på högstadiet, fram till nästa förödande skolval.

Den aktuella diskussionen om svensk skola är som bekant full av tabeller, jämförelser och statistik. Svenska Kommuner och Landsting förklarar i den senaste årsrapporten Aktuellt om skola och förskola att tillståndet i svensk skola i huvudsak är mycket bra. Allt fler elever får högsta betyg, vilket också innebär att det så kallade mertivärdet är högre än någonsin. Visserligen är svenska elevers intresse för naturvetenskapliga ämnen mycket lågt och resultaten i matematik ligger bara nära genomsnittet i OECD. Men allt fler uppnår målen i alla ämnen och svenska elever trivs bra. ”Många elever uppger att arbetsron i klassrummet är ett problem”, skriver SKL:s utredare, men klasskompisarna är snälla och eleverna anser själva att de är duktiga, konstaterar utredarna nöjt.

I rapporten finns ett intressant diagram på sidan 15. Där redovisas andelen elever som uppnått målen i alla ämnen fördelade efter föräldrarnas utbildningsbakgrund. Skillnaderna är stora – och växer. ”Föräldrarnas studiebakgrund har stor betydelse för elevernas studieresultat”, konstaterar rapportförfattarna. 86 procent av de elever som har föräldrar med eftergymnasial utbildning har uppnått målen i alla ämnen – men bara 49 procent av eleverna med föräldrar med enbart förgymnasial utbildning.

Är det någon som är förvånad? Den snackande, grupparbetande och målorienterade skolan av i dag kräver böcker och hjälpande föräldrar där hemma.

Till och med betygssystemet bygger på att eleverna själva ska bestämma vilka mål de vill uppnå. Den som har högt självförtroende, förmåga att sig fram i grupp och vill ha högsta betyg i alla ämnen får veta vad som krävs och kan inrikta sig på det. Den som har sämre tro på sin egen förmåga kanske nöjer sig med godkänt. Det är ett konserverande system som gynnar den som tror på och kan tala för sig själv. Det är ett socialt skiktande system som främjar de som vet hur man tar sig fram.

När det till slut var dags för min son att välja gymnasium sökte han full av entusiasm och höga förväntningar till en nyetablerad gymnasieskola, en friskola med it-inriktning. Äntligen skulle han få ägna sig åt sitt stora intresse på skoltid, hoppades han.

Det här var mitt i explosionen av nya, glada gymnasier i Stockholm. Skolan styrdes av en karismatisk men lynnig och lätt despotisk rektor med stora ambitioner. Efter ett år sade i stort sett alla lärare upp sig. Efter ytterligare ett år hade hela lärarkåren bytts ut ännu en gång. Vi hade för länge sedan insett att skolan var på fallrepet, men det blev ändå något av en chock när vi upptäckte att vår son hade åttioprocentig frånvaro och därmed IG-varningar i en lång rad ämnen.

Han avskydde att gå till skolan och ville hoppa av. Med drygt ett år kvar på gymnasiet tyckte vi emellertid inte att det var en särskilt bra idé. I stället lyckades vi få till stånd en uppgörelse som innebar att han skulle få läsa in nästan alla ämnen på egen hand.
Det gick mycket bra, så tro nu inte att det är synd om honom. Han lyckades trots flera planerade IG ta studenten och han har fått nästan full pott på högskoleprovet och har efter skolans slut byggt upp ett eget företag inom it-branschen. Han klarar sig mycket bra och det är verkligen inte för mina barns skull som jag har skrivit den här artikeln.

Men jag kan sist och slutligen inte begripa varför det framför allt är socialdemokratin och vänstern i svensk politik som har drivit fram den pedagogiska revolution som har fått sådant genomslag och som tycks ha blivit permanent och som dessutom under senare år har spridits till friskolor som står moderaterna nära.

Reaktionen mot den gamla elitskolan är förstås inte svår att förstå. Inte heller de stora skolreformerna på 1960-talet. Men vad hände egentligen på 1970-talet? Mitt intryck är att en snabbt framväxande kår av pedagoger, forskare och en hel kader av tjänstemän inom den framväxande utbildningsbyråkratin förläste sig på och vantolkade Rousseau och drev på och förändrade socialdemokratins och vänsterns utbildningspolitik. Det ansågs efter hand väldigt förlegat att tala om kunskap, bildning, ordning och reda.
Jag förstod mig aldrig på det där, ens på den tiden. Den nutida vänsterns inställning i dessa frågor innebär dessutom i mitt tycke ett svek i förhållande till ett fint gammalt arv, och det är också en personlig historia. Min egen farfar och hans bror hörde nämligen till den framväxande socialdemokratins pionjärer för hundra år sedan. Farfars bror Fredrik Ström hade ett närmast svärmiskt förhållande till folkbildning och kultur (alltför nationalromantiskt för min nutida smak), vilket fick viss betydelse för den tidiga socialdemokratins utveckling. Han lyckades till och med övertala August Strindberg att ge ut sina sista böcker på socialdemokratins förlag Fram, vilket uppfattades som en stor seger för hela arbetarrörelsen.

När jag läser hans självbiografi Min ungdoms strider och hans böcker slås jag av hur enormt viktigt kultur  och bildning ansågs vara. Med vilken glädje och hunger efter kunskap som den tidiga arbetarrörelsen kastade sig över böcker och kultur. Det var deras sätt erövra världen. Det är en verksam metod, också i dag.

Undrar ni till slut hur det gick för min dotter? Jo, hon hoppade tillsammans med en kamrat av det kommunala gymnasiet och de läser nu in sista året med hjälp av gamla Hermods. Häromdagen kom hon hem med ett bokpaket från Postens utlämning. Efter tio år av stenciler, kompendier och tummade gamla återanvända låneböcker fick hon för första gången under sin svenska skoltid splitter nya läroböcker. ”Jag får behålla böckerna”, förklarade hon lyckligt.

Det är verkligen inte synd om mina barn. De är starka, självständiga, modiga och kloka och de kommer att klara sig utomordentligt, det känner jag på mig. Men jag är också ledsen och arg över att deras skoltid blev så märklig och att de till slut inte såg någon annan lösning än att läsa in allt som krävs för en studentexamen på egen hand.

Jag undrar dessutom hur det går för alla elever vars föräldrar inte har Robert Putnams böcker hemma i bokhyllan och som varken vågar eller orkar övertyga rektorerna om vad deras barn behöver? Det är faktiskt dags att ifrågasätta den ångestskapande, bråkframkallande och socialt skiktande frihetens pedagogik som har fått ett sådant genomslag i Sverige.

Annika Ström Melin är journalist och föreläsare med inriktning på Europafrågor. Hon har skrivit boken Européerna. Arvet efter EU:s pionjärer (Atlantis) och bloggar på www.annikastrommelin.se