Just nu känns läget väldigt mycket som 1992. Men också som 1980. Men vilken jämförelse ligger närmast? Kommer Barack Obama bli vänsterns Ronald Reagan, en president som på fundamentalt vis lägger om landets färdriktning? Eller blir han bara en ny Bill Clinton?

Opinionsmätningarna – inte de som mäter kandidaternas popularitet, men de som belyser stämningen i landet – påminner påfallande mycket om de från 1980 och 1992 då en stor majoritet av amerikanerna var missnöjda med vart landet var på väg. Mycket talar alltså för att det blir ett ”förändringsval”. Det innebär att Obama är favorittyngd – och därför också riskerar att bli en förlorare. Men hur mycket förändring kan han leverera, om han nu vinner?

Reagan innebar stora förändringar. Han drev sin kampanj som en konsekvent konservativ kandidat med ett tydligt ideologiskt präglat program. Och han var otroligt framgångsrik i att sedan förverkliga sin politik. Han misslyckades med några saker, mest uppenbart med Social Security som han ville montera ner men i slutändan stärkte, men
efter hans åtta år var landet ett annorlunda än vid valsegern 1980.

Bill Clinton ställde också upp som en kandidat för förändring, men var mycket mer otydlig med vad han erbjöd för egentliga förändringar. Han framställde sig själv som en politiker som lämnat den traditionella klyftan mellan konservatism och liberalism bakom sig. Den ekonomiska politik han presenterade var ett mischmasch: högre skatter för de rika, lägre skatter för medelklassen, offentliga investeringar i infrastruktur som snabbspår för tågen och en sjukförsäkrings-reform med oklart innehåll. Vi vet som hände. Clintonadminist-rationen uppnådde några viktiga framgångar, från att återskapa sjukförsäkring för krigsveteraner till att utöka skatteåterbäringssystemet och sjukförsäkringen för barn. Men helhetsbilden fångas av titeln på historikern Sean Wilentz nya bok:

The Age of Reagan:
A history, 1974-2008. Vem påminner då Obama om? Just nu är det tveklöst Clinton. I likhet med Clinton försöker Obama framstå som en politiker bortom de traditionella politiska- polerna. Nyligen förklarade han att ”valet står den här gången inte mellan vänster och höger, inte mellan -liberaler och konservativa, det står mellan det förgångna och framtiden.” Jaha. Barack Obamas ekonomiska politik påminner dessutom mycket om Clintons från 1992: en blandning av högre skatter för de rika, skattesänkningar för medelklassen och offentliga investeringar (den här gången med tyngdpunkt på alternativ energiproduktion). Ibland är likheten skrämmande och Obama som ett rent eko.

När Bill Clinton höll sitt tal på demokraternas konvent 1992 ledde han åhörarna i talkören ”We can do it!” Känns det igen? För tydlighetens skull ska det påpekas att landet kan råka ut för värre saker än en repris på Clintonåren. Men Obamas mest hängivna supporters förväntar sig mer än så. Progressiva aktivister gav Obama ett överväldigande stöd under primärvalen trots att hans inställning, i synnerhet när det gäller sjukförsäkringsfrågan, var klart till höger om motståndarens. I praktiken övertygade de sig att han var en systemförändrare förklädd som mittpolitiker. Det är möjligt att de fick det där om bakfoten.

Barack Obama framstår som ännu mer i mitten nu än när han sopade hem nomineringen.
Kandidatens försvarare menar att han bara agerar pragmatiskt – att han tvingas till saker för att vinna, och vinna stort, så att han sedan har mandat att genomdriva viktiga förändringar. Men kritiker säger i stället att han, genom att använda just den triangulerande och opinionsdrivna strategi han fördömde under primärvalen, i själva verkat skadar sina egna segerchanser.

Väljare föredrar kandidater som tar ställning och står för en sak, menar de. Och vad händer efter valet? Jämförelsen mellan Reagan och Clinton antyder att en kandidat som går till val med ett klart och tydligt program har större möjlighet att uppnå genomgripande förändringar, än en som driver ett löfte om förändring men är otydlig om vad det innebär. Men det är klart. Möjligheten finns ju att Barack Obama helt enkelt är en mittenpolitiker, och inget annat. För demokraterna är den enkla delen, oavsett hur det förhåller sig med Obama, att vinna själva valet. Allt går deras väg: en svag ekonomi och en mycket impopulär president. Den svåra delen blir hur de ska dra fördel av det här unika tillfället – kanske det enda under en generation – att lägga om landets färdriktning. Den saken blir i första hand upp till Barack Obama att lösa.

Paul Krugman

© 2008 The New York Times News Service.