”Tyskan dömd till fängelse”, ”Här flyr tyskan efter morden” – kanske är det för att jag numera är så van vid att försvara det tyska, som jag reagerar så starkt mot att kvinnan som dömts för barnamorden i Arboga nästan genomgående har kallats för just ”tyskan”. Men det finns förstås en anledning till att benämningen passar så bra att använda på en mördare. Epitetet är i sig så laddat med ondska – ”engelskan” hade inte haft samma laddning – och få reagerar därför på att det skulle vara rasistiskt, vilket kanske ”kosovoalbanskan” hade fått folk att göra i större utsträckning. även om vi inte skulle skriva under på att tyskar skulle vara genetiskt förutbestämda att utföra historiens värsta folkmord, så är det ändå okej att tala illa om tyskar eller spela på bilden av den onde tysken, eftersom tyskarna ju faktiskt utförde Förintelsen. Inget kan ju vara värre än det.

När jag var yngre brukade jag skratta med, när någon sa att tyskar inte har någon humor, spelar tråkig fotboll eller bara vara tyst när de sa att något i tyskarnas gener gjorde att de utrotade sex miljoner judar. Sedan började jag säga ”Jag är tysk” när någon sa något dumt. Och då tystnade de alltid. Men så träffade jag min farfar för första gången som vuxen vid 25 års ålder och insåg att han subjekfortfarande var nazist. Att han satt i sitt fantastiska alphus i södra Tyskland och talade om ”Führern” och om att min kusin hade gift sig med fienden, alltså med en fransyska. Och insåg att han var mina gener. Så när jag kom hem igen och träffade en bekant, som är italiensk jude, som pratade om att italienarna aldrig hade kunnat genomföra det tyskarna gjorde, så protesterade jag lite lamt med det vanliga: ”Jag är tysk”. Men han tystnade inte. Jag visste inte längre vad som var sant. Kanske var vi mer kapabla till sådan ondska än andra.

När jag bodde i Berlin ett tag var jag liksom alla andra omgivna av mängder av monument över tyskarnas onda gärning – den där skylten till exempel vid t-banan Wittenbergplatz med texten: ”Skräckens orter, som vi aldrig får glömma” och så namnen på alla koncentrationsläger. Jag träffade Johan Bengt Påhlsson, dåvarande kulturråd, som var upprörd över alla Mahnmal som de kallas – i stället för Denkmal, vanliga minnesmärken. ”Alla vet att barn inte blir bättre människor av att man slår dem”, sa han i en intervju som jag aldrig använde. Att inte glömma är väl bra? även om det blir lite väl mycket påminnelser ibland. Eller?

Ibland hör jag bekanta som tycker att det finns en poäng med att tyskar fortfarande känner skuld. ”är det rätt, tycker du, att jag ska känna skuld och inte du?” frågar jag. Men det tycker de inte, bara de som bor i Tyskland, kanske de menar. Själv har jag ännu inget självklart svar på frågan. Det finns möjligen en poäng med att känna skuld, även för någon annans gärningar, för att det tydliggör moraliska gränsdragningar och förhindrar i bästa fall att man själv överträder dem. Det är möjligen ett mycket litet pris att betala, att folk talar illa om min tillhörighet, om det skulle kunna leda till att något liknande inte händer i framtiden. Frågan är om det gör det.

Vid krigsslutet var det många som talade om en kollektiv skuld. Barbro Eberan, doktor i germanistik, har studerat fenomenet ingående i sin bok Vi är inte färdiga med Hitler på länge än (Stehag: Symposium). Den schweiziske psykologen C G Jung menade att ingen tysk kan undandra sig den irrationella, subjektiva skuldkänslan. Han jämförde Tyskland efter kriget med en by där ett mord begåtts, skriver Eberan. ”Alla medlemmar av en gemenskap där ett sådant brott förövats har en subjektiv känsla av skuld och får också känna av denna skuld utifrån, oberoende om de haft något med mordet att göra eller ej.” Därför menade Jung att det var viktigt att alla tyskar förbehållslöst också bekände sin skuld.

Det är lättare att acceptera att jag delar den kollektiva skulden, när jag själv försätter mig i den positionen. Svårare när någon annan, kanske en svensk i min egen ålder, antyder att jag har skuld i det som skedde. Eberan redogör även för existensfilosofen Hannah Arendts varning för de följder som kollektivskuldsanklagelsen kunde få, eftersom den utgår från att endast tyskar kan begå sådana brott och därmed förleder andra nationer att skjuta ansvaret ifrån sig.

Den svenska hållningenunder andra världskriget har visserligen undersökts och debatterats, främst på 1990-talet, och nyligen skrev Ulf Böethius, professor i litteraturvetenskap, i Svenska Dagbladet om de svenska barnoch ungdomsböckernas flata hållning till nazister – skurken var det kommunistiska Sovjet. Ibland märker jag hur svenskarna numera frenetiskt försöker framhålla hur lika vi är engelsmän eller amerikaner för att på så sätt sudda ut de gamla skamsna banden till Tyskland. Det är kul när John Cleese uppskattar att svenskarna skrattar åt hans filmer, men inte lika roligt när tyskarna bekänner sin stora kärlek till Sverige. Då skruvar många på sig och vill absolut inte veta av den där klängiga kompisen som inte har några andra att vara med.

Jag tillhör den ”tredje generationen” som nu på olika sätt förhåller sig till den tyska skulden, trots att jag är född här i Sverige. Mamma blev förvånad när jag sa att jag känner av den: ”Du, men varför då?” Som om hon som är född 1940 skulle ha större skuld än jag. Men det är klart att mycket förs över i det tysta. Jag har till exempel träffat ganska många med tyska föräldrar som aldrig har fått lära sig tyska. Vi har ofta fått höra att det var omodernt att lära ut två språk förut. Jag har aldrig hört någon med engelskspråkiga föräldrar säga så. När jag verkligen frågade mamma, sa hon att hon inte ville att vi skulle bli mobbade, att hon och pappa bara pratade svenska också med varandra när de kom hit, för att de inte ville skylta med att de var tyskar.

Att kalla en morddömd för ”tyskan” i stället för exempelvis Christine, att använda vår historia för att förstärka hennes onda jag, är bara ett sätt på vilket den negativa bilden av tysken lever kvar. I somras sa programledaren Rickard Olsson i programmet ”Olssons studio” att han försökte komma på varför han aldrig kände för tyskar som förlorar i fotboll och kom fram till: ”Hitler, Hitler, Hitler!”. Jag tror inte att han är ensam. Och jag blev mest förvånad över att det uppmärksammades så mycket, att han framställdes som så dum. Kanske är en förändring på väg.

Katarina von Arndt är frilansjournalist och radioproducent.