Bild: Sweden

 

 

I långa tider har erfarenheterna från 1930-talsdepressionen legat i intellektuell träda. Boken American-made. When FDR Put the Nation to Work är en påminnelse om bistra lärdomar från förra seklet. Nick Taylor beskriver det stora federala sysselsättningsprojektet ”Work Progress Administration” (WPA) som Franklin D Roosevelt satte i sjön på 1930-talet. I dag är hela denna historia mer eller mindre bortglömd. 8,5 miljoner amerikaner anställdes av staten. De byggde stora delar av USA:s moderna infrastruktur. Allt från vägar till flygplatser. WPA var en av grundpelarna i the New Deal. En konkret symbol för den amerikanska progressiva traditionen.

USA befann sig i en mycket allvarlig situation efter börskraschen 1929. Under det långa efterspelet lade depressionen en förlamande hand över landet. Som mest var 15 miljoner amerikaner arbetslösa. Detta var före den moderna välfärdsstaten och det sociala skyddsnätet var obefintligt. Miljontals människor levde i nöd och kämpade för sin överlevnad. I dag har John Steinbecks Vredens druvor skrivits ut ur samtidens litterära kanon.

När WPA lades ner 1943 var arbetslösheten 1,9 procent. Under tiden hade en ny överideologi tagit form. över partigränserna rådde nu enighet om att staten måste spela en aktiv roll i ekonomin. I Europa satte den brittiska Beveridgeplanen scenen för efterkrigstidens välfärdspolitiska projekt.

1930-talsdepressionen föregicks av en marknadstroende epok, under det glada 1920-talet förkunnades att amerikanerna nu levde i the New Era. Ett antal republikanska presidenter sjöng näringslivets höga visa. Calvin Coolidge förklarade att: ”The chief business of the American people is business.” När Herbert Hoover accepterade nomineringen som republikansk presidentkandidat 1928 sa han att ”unemployment in the sense of distress is widely disappearing”. året därpå inträffade börskraschen den svarta torsdagen den 24 oktober. Och efter the New Era kom the New Deal.

I dag finns något slags socialt skyddsnät i de flesta länder, även om det urholkats under senare år. Välfärdsstaternas ”automatiska stabilisatorer” hindrar ett fritt fall i efterfrågan och den reala ekonomin. Politikerna är mer handlingskraftiga i dag. Världens ledare presenterar nu det ena räddningspaketet efter det andra. Men omvändelsen är senkommen, få lyssnade på varningssignalerna. Nyss var de finansiella marknaderna välståndsbringande drömfabriker. Det var ingen risk med riskkapitalbolag. Högkonjunkturen tycktes evig och den nya ekonomin utlovade evig tillväxt.

Det historiska minnet och erfarenheterna från 1930-talet varade ett antal decennier och ett par generationer. Framväxten av en global ekonomi och den exceptionella ökningen av det finansiella kapitalets roll har skapat nya risker och hot. Precis som på 1920-talet har marknadsekonomins självreglerande lyckobringande ideologi länge dominerat tänkandet. Världsekonomin har blivit ett globalt kasino som nu står på ruinens brant. I nästa fas kommer den reala ekonomin att drabbas och förmodligen krympa. Arbetslösheten lär raka i höjden. De som står längst ner på klasstrappan kommer att drabbas hårdast.

I Superclass. Hur den globala makteliten styr världen ger den amerikanske liberalen David Rohtkopf en kritisk bild av vår tid och den globala elitens ”iögonfallande konsumtion” och enorma rikedomar. De stora företagens makt har ökat dramatiskt och deras omsättning överstiger de flesta staters bnp. Det rör sig om en global värdeförmering och vinstackumulation av aldrig tidigare skådat slag. Världens rikaste tusen personers nettoförmögenhet är tillsammans nästan dubbelt så stor som de fattigaste 2,5 miljardernas.

”Mänskligheten må ha gjort stora framsteg under seklens gång, men sådana skillnader dömer vår civilisation. Och jag är förvissad om att de hotar dess stabilitet”, skriver David Rothkopf.

Hösten 2008 tilldelas Arenas krönikör Paul Krugman Nobels ekonomipris. Liberala medier har regelbundet karakteriserat honom som kontroversiell. Men det hade inte gått med en nyliberal ekonom i år.

I USA var Alan Greenspan (den marknadsliberale före detta chefen för Federal Reserve) länge upphöjd som en Commander in Chief för avregleringens ideologi. Han framställdes som universums viktigaste person. Nu är han skakad, och hans ekonomisk-politiska arv i grunden ifrågasatt.

Och på Dagens Nyheters ledarsida skriver Peter Wolodarski nu eftertänksamt. Under hans tid som ekonomistudent på Stockholms universitet i slutet av 1990-talet ”berördes 30-talsdepressionen flyktigt. Dess lärdomar tycktes passé, knappast relevanta för vår tid av politisk och ekonomisk globalisering”. Han berättar också att undervisningen i finansiell ekonomi var ”präglad av en ensidig tro på att marknader alltid fungerar rationellt”.

Svenska liberaler skyller numera det ena och andra på ”flumskolan”. Och nog har undervisningen i nationalekonomi varit flummig. Men Wolodarski har också gått i den liberala politiska skolan. Den har okritiskt hyllat avregleringarnas välsignelsebringade effekter. Kritiker har utdefinierats som ”globaliseringsmotståndare”. Medierna i andra länder i Europa har varit betydligt mer pluralistiska och kritiska. I den svenska borgerliga liberala offentligheten är det alltid solsken i kapitalismens värld.

Historiska koncept kan inte rakt av kopieras från historieböckerna, inte ens Roosevelts stora sysselsättningsprojekt kan återuppstå på 2000-talet. Men vissa konfliktytor består trots allt. En sådan rör balansen mellan privat och offentlig konsumtion. John K Galbraith argumenterade redan på 1950-talet i Överflödets samhälle för betydelsen av en stark offentlig sektor. Men i många länder har den offentliga sektorn under senare år blivit fattig medan den privata konsumtionen rakat i höjden. I USA är detta övertydligt. Det är en historiens ironi att just infrastrukturen i USA nu på 2000-talet är sorgligt eftersatt. Skattesänkningar är ett allmängiltigt recept. Alltmedan amerikanerna saknar en sjukvård som omfattar alla. Och de privata sjukförsäkringarna berikar främst företagen och har gött den globala maktelitens finansiella värdeökning. Historien lär oss att det finns ett annan slags American-made.

Samma insikter kan appliceras på svensk botten. även Sverige var lika illa ute på 1930-talet. Stockholmsskolan samlade ett antal nationalekonomer som visade vägen den gången. Där ingick så skilda personligheter som Bertil Ohlin, Gunnar Myrdal, Erik Lindahl, Dag Hammarskjöld och undanskuffade Karin Kock. När tiden vänder blad kommer andra erfarenheter väl till pass. Exempelvis sådana som nyss uppfattades som förlegade. Men vilka politiker vågar gå i bräschen för en annan ordning?

Håkan A Bengtsson