Det är positivt att Timbro intresserar sig för biståndsfrågor. Det är också lätt att instämma i projektledaren Fredrik Segerfeldts krav i Fattigdom enligt Sida på att Sida klarare framhåller att ekonomisk tillväxt är avgörande för fattigdomsbekämpningen och inte nedvärderar globaliseringens och informationsteknologins betydelse för u-länderna. Det trista är emellertid att Timbro i sina rapporter och böcker agerar som en antibiståndslobby med en kampanj inriktad på att finna fel i biståndet och hos Sida. Det är ett ”frontalangrepp”, som Segerfeldt själv stolt framhåller i Biståndsimperiet slår tillbaka. Man har velat ”ifrågasätta biståndets existens i alla fall när det 
gäller resursöverföringar från rika till fattiga länder i syfte att stimulera långsiktig utveckling”.

I Fattigdom enligt Sida talar han också om ”många länder där det finns ett negativt samband” mellan bistånd och tillväxt (efter att tidigare ha kritiserat Sidas fd generaldirektör Göran Holmquist för att vara kategorisk). Jag är övertygad om att Segerfeldt har fel. Ländernas egen politik är givetvis avgörande för utvecklingen. Marknadsekonomi och frihandel är motorn, men även biståndet lämnar – till exempel enligt forskarna vid World Institute for Development Economics Research (United Nations University) – sitt bidrag.

På gräsrotsnivå är bevisen många. Biståndsarbetare och missionärer ser med egna ögon hur viktiga insatserna inom utbildning och hälsovård är. Sunda förnuftet säger dem att de bidrar till utveckling. Varför skulle missionärerna annars fortsätta driva skolor och sjukhus årtionde efter årtionde? Även på andra områden ser vi bistånd med god effekt: jordbruk, mikrokrediter, hiv-aidsbekämpning, miljöbistånd, rättsväsende etcetera. En mängd utvärderingar på projekt- och sektornivå visar starkt positiva resultat.

Men forskarna är oeniga. Bristande- utveckling, till exempel i afrikanska länder, kan ha många orsaker: krig och politisk instabilitet, socialistiska experiment, avsaknad av demokrati, rättsstat och väl fungerande institutioner, korruption, ogynnsamma råvarupriser. Att ge biståndet skulden eftersom länderna- får bistånd ter sig mycket långsökt. Man kan inte heller dra slutsatsen att biståndet i sådana länder inte haft någon effekt. Men det tycks Timbroskribenterna blunda inför.

I kampanjen talar man om ”biståndsindustrin”, ”biståndsetablissemanget”, ”biståndsimperiet” – något egoistiskt och hotfullt, en maskin som bara rullar på. Och de som arbetar med bistånd är inte trovärdiga. De försvarar ett egenintresse. Bland forskarna finns enligt Segerfeldt två kategorier, dels ”oegennyttiga sanningssökare” dels många som ”har incitament att finna resultat som ger stöd åt deras uppdrags-/arbetsgivares intressen”. Jeffrey Sachs (Columbia University, chef för expertpanelen bakom fn:s millenniemål) och Marc McGillivray (World Institute for Development Economics Research), som ”Sida brukar hänvisa till”, tillhör den senare kategorin. Varför? ”De får båda sin lön från fn.”

Ett annat kännetecken är kritiken och den snedvridna beskrivningen av frivilligorganisationer och folkrörelser. Varför görs de till måltavla? Därför att en stor del av biståndet kanaliseras genom dem och de försvarar en hög biståndsnivå. Deras engagemang i biståndsfrågorna ses inte som en tillgång utan som ett stort problem. Dessutom framhärdar de med att tala om rättvisa och internationell solidaritet. De har en ”göra gott”-attityd som man nedlåtande säger.

Kritiken framförs av Pär Krause i Det svenska biståndsberoendet, enligt vilken alla som har med bistånd att göra blir biståndsberoende, och i Gongo:s och deras roll i biståndet – penningstinna folkrörelser med slagSida där hans tes är att många organisationer mer liknar myndigheter än ”folkrörelser” (citattecknen är Krauses) eftersom Sida betalar en så stor del av deras biståndsinsatser. Frivilligorganisationerna är alltså gongos (Government Organised Non-Governmental Organisations), inte oberoende ngos.

En nidbild sade Sidas chef. I regel har också organisationerna många andra inkomstkällor. Svenska kyrkan meddelade att deras biståndsinsatser till 26 procent finansieras av Sida, inte till 84 procent Krause uppgett. Båda skrifterna borde vara generande för Timbro.

Bengt Nilssons Sveriges afrikanska krig är den mest läsvärda av Timbroböckerna, i synnerhet kapitlen om hans erfarenheter på Afrikas Horn och i Etiopien och Sudan. Men när det gäller Zimbabwe landar han helt fel när han säger att vi stöder Mugabe trots att biståndet i dag ges via enskilda organisationer. Tyvärr är boken så ensidigt kritisk att den ger det felaktiga intrycket att biståndet till Afrika varit ett misslyckande. Så är det inte. Svenskt bistånd får i stället ett högt betyg av oecd:s utvecklingskommitté dac och nu senast av den amerikanska tankesmedjan Center for Global Development.

Men hans frågor är viktiga. Under vilka politiska förhållanden bör vi ge bistånd? Hur kan vi stödja politiska reformer och demokrati? Självklart ska inte diktaturregimer få bistånd utan det är de som aktivt arbetar för demokrati vi bör stödja. Men, som Sidachefen Anders Nordström säger, hela tiden måste kalkylerade risker tas i biståndet – trots konflikter, krig och korruption.

I pressen och i biståndsminister Gun-illa Carlssons uttalanden ser man att Timbrokampanjen ger avtryck. Därför borde hon och övriga regeringsmedlemmar noggrant läsa två viktiga rapporter: dels Dragkampen om biståndet, som 
Diakonia publicerat, dels Bistånd ifrågasatt, bakom vilken står Diakonia, Kvinna till Kvinna och Röda Korset. Båda rapporterna ger en utmärkt och saklig redovisning av fakta och argument 
i debatten.

David Wirmark är f d ambassadör i Tanzania (1979-85). 
Han var folkpartiets partisekreterare i slutet av 1960-talet och riksdagsledamot i utrikesutskottet under 1970-talet. 
En utförligare version av artikeln finns publicerad i Frisinnad Tidskrift 6/08, www.frisinnadtidskrift.se