Bild: Helena Davidsson-Neppelberg

Eva Lundgren är känd för sina radikal-feministiska teorier om mäns våld mot kvinnor. I boken om Knutby gör hon gemensam sak med Rigmor Robèrt och Helge Fossmo. Och pekar nu ut en kvinnas personlighet som orsak till våldet.

Det har varit mycket Knutby nu. Inför femårsdagen av tragedin har såväl en film och en teveserie som en teateruppsättning om dramat mött sin publik. Till och med i barnlitteraturen gör sig Knutby påmint. Erlend Loes senaste bok Kurt i Kurtby driver friskt med den uppländska församlingen.

Dramat – med kittlande ingredienser som sex, mord och frireligiöst hyckleri – tycks fortfarande engagera oss.

En av dem som intresserat sig särskilt för fallet är den kontroversiella sociologiprofessorn Eva Lundgren. I sin nyutkomna bok Knutbykoden vill hon försöka förstå morddramat mot bakgrund av församlingens förkunnelse och en påstått utvecklad dödskult. Nyligen arrangerade hon en stor konferens om Knutby. Det blev en känslomättad tillställning i universitetshuset i Uppsala där nuvarande församlingsmedlemmar, avhoppare, anhöriga till brottsoffren och till de dömda mötte kyrkans och den akademiska världens auktoriteter. I centrum för konferensen stod, förutom Lundgren, läkaren och terapeuten Rigmor Robèrt. Båda har haft en intensiv kontakt med den fängslade pastorn Helge Fossmo. Eva Lundgren har i egenskap av forskare samtalat med Helge i över 150 timmar och Rigmor Robèrt har varit hans terapeut. Att dessa kvinnor intresserat sig för händelserna i Knutby är kanske inte så märkligt, men den som följt den svenska genusdebatten kan möjligen förvånas över det hjärtliga tack för alla styrkande samtal som Lundgren i sin bok riktar till Robèrt, och att de i tevedebatter om Knutby kommit att flankera varandra.

I 1990-talets feministiska debatt etiketterades Rigmor Robèrt som ”särartsfeminismens” och ”biologismens” språkrör. I böcker som Hon och han – födda olika och i filmer som Gott om pojkar – men ont om män? förklarades manligheten med hänvisning till hormonproduktion och jungianska arketyper. Män som misshandlar kvinnor kunde så diagnostiseras som testosteronstinna S:t Göran-riddare som misslyckats med att döda draken och rädda prinsessan, vilket hämmade deras manlighet. Radikalfeministen Eva Lundgren väckte uppmärksamhet när hon 1988 från åhörarplats opponerade mot en doktorsavhandling i psykologi som behandlade frågan om varför kvinnor som misshandlas av sina män inte överger dem. Lundgren argumenterade mot försöket att förstå kvinnomisshandel med hänsyn till individuella personlighetsavvikelser hos brottsoffren. I boken Gud och alla andra karlar intervjuade hon misshandlande män inom den karismatiska kristendomen och analyserade hur våldet normaliserades, hur kvinnorna isolerades och hur misshandeln blev till en arena för konstruktionen av maskulinitet. Våldet internaliserades hos kvinnan genom mannens ständiga växlingar mellan värme och hårda slag. Makten över kvinnan fick mannen att identifiera sig själv med Gud. Det var också utifrån denna könsmaktsteori som Lundgren först förstod händelseförloppet i Knutby.

Under rättegången i Uppsala tingsrätt uttalade sig Lundgren flera gånger för massmedierna och gav bland annat ett expertutlåtande över barnflickans trovärdighet. Hon framhöll att Saras berättelse hade gjort ”ett kolossalt intryck” på henne i det att den unga kvinnan i förhöret på ett uppriktigt sätt redogjort för hur hon utsatts för en ”total nedbrytningsprocess” som gjort henne till ”pastorns slav”. På ett liknande sätt beskrevs också relationen mellan Helge och Sara i det rättspsykiatriska utlåtandet. I den sociala utredningen betonades ”könsmaktsperspektivet” och den ”traumatiska bindning” som upprättats genom att Helge isolerat Sara från alla sociala nätverk. Deras relation jämfördes med den som är typisk för kvinnomisshandel där isoleringen och ”växlingen mellan värme och våld” blir till en maktstrategi. Helge hade, i egenskap av att vara man och uttolkare av Guds röst, utsatt Sara för en psykisk misshandel genom att han ”kritiserat henne till utseende och person med oerhörd styrka”. Men någon gång under sina samtal med pastorn överger Lundgren sin ursprungliga förståelse av dennes roll i morddramat och hela forskningsprojektet havererar.

Lundgren fick kontakt med Helge på Kumlaanstalten vid samma tid som hon själv var utsatt för en mediestorm efter journalisten Evin Rubars skarpa anklagelser mot hennes forskning. I Helges efterord till Lundgrens bok berättar han att han såg intervjuförfrågan som ett ”halmstrå” som han ”måste gripa tag i” och samtalen mellan professorn och den dömde blir så småningom mycket förtroliga. Lundgren skriver själv: ”Jag och Helge finner varandra i upplevelsen att ha pådyvlats en identitet som brottslingar.” Hon tog också kontakt med Sara Svensson, men efter att från början ha varit positiv till att låta sig intervjuas avböjde Sara att medverka. Mediekritiken mot professorns forskning, liksom det faktum att Lundgren samtidigt förde förtroliga samtal med pastorn, gjorde att Sara inte ville medverka. Med tanke på den psykiska terror som Sara utsatts för och den manipulativa inverkan som Helge haft på henne, är det begripligt att hon inte vill involvera sig i ett förmodat trepartsamtal med honom. Man kan tycka att en person med Eva Lundgrens bakgrund borde ha respekterat detta beslut, men i stället avfärdar hon ursäkten som ”kryptisk” och tycks ha blivit försmådd. Med i stort sett bara en informant blir Lundgrens studie nu till en smaklös enmansshow där Helge tillåts brodera ut texten fritt. Han recenserar hur hans älskarinnor uppförde sig i sängen och trallar förtjust en Robban Broberg-sång: ”Jag vill harom i ett harem mina kvinnor.” Med tiden lyckas han också rubba Lundgrens ursprungliga tilltro till Saras berättelse. Sara återges nu som ”den svärmiska”, som har ”kåtblick” och är sexuellt ”avancerad”, ”gränsöverskridande”, en förförerska som dansar ”stripdans” och är ”grov i både handling och tal”. Helge berättar att hon ville göra sådant som han och vi andra tycker är ”perverst”, och att hon kunde hålla i gång till den grad att ”när lill-helge inte fungerade fick dildon vikariera”. Utan att bekymra sig om att Helges skrävlande och djupt integritetskränkande knullhistorier handlar om en ung kvinna som sitter frihetsberövad på en rättspsykiatrisk klinik, triggar Lundgren honom att berätta mer: Var det inte så att Sara blev upphetsad av att ha sex med honom innan hon mördade hans fru? Med denna nya information om Sara (ni vet hon med ”kåtblicken”) reviderar Lundgren sin tidigare uppfattning om hennes trovärdighet och övertar alltmer Helges verklighetsbeskrivning. Nu är det plötsligt Lundgren som letar bland Saras karaktärsegenskaper efter orsaker till den psykiska misshandeln. Hon skriver att Sara är en sådan tjej som helt enkelt ”tänder män genom målmedveten underordning”. Saras egen redogörelse för vad som hände tycks inte längre ha någon betydelse. Att Helge ändrar sin berättelse tolkar Lundgren däremot som att han genomgått en process av ”avlögnifiering”.

På konferensen i Uppsala ställdes frågor om ansvar: ”Kan tragedin upprepas? Och vad har vi för ansvar för att så inte sker?” Med sådana frågor – där ansvaret för det inträffade utreds i ett vidare perspektiv än det snävt juridiska – blev det möjligt för Rigmor Robèrt att kritisera Knutbyförsamlingen: Varför gjorde man ingenting för att hjälpa Sara när alla efter hennes första mordförsök måste ha insett hur dåligt hon mådde? I sin bok ger Lundgren några strödda referenser till Wittgenstein och vill med detta visa att vi, för att förstå bakgrunden till dödandet, också måste förstå det religiösa språk och sammanhang som församlingsmedlemmarna omfattades av. Också här skulle vi kunna tala om en vidare definition av ”ansvar” än den som används i en domstol. (Ungefär som att den som säger att alla tyskar som levde i Tredje riket bar ett ansvar för förintelsen, inte nödvändigtvis måste mena att alla tyskar också borde ha ställts inför Nürnbergrättegångens domare.) Men Lundgren övertar snart polisens och domstolarnas juridiska ansvarsbegrepp. När hon gör detta måste hon också, troget den Wittgenstein hon slänger sig med, kunna hantera juridikens användning av begreppet. Detta fordrar en bevisvärdering där man ställer Saras och Helges berättelser mot varandra för att ta bedöma vilken av dessa som är mest trovärdig.

Lundgren framhåller att Sara under polisutredningens gång ändrat sin berättelse. Detta är riktigt, men om man läser samtliga 21 polisförhör märker man att det finns en systematik i hennes lögner. Sara är inledningsvis mycket angelägen om att ensam ta på sig ansvaret för mordet och att skydda såväl Helge som sin vapenförsäljare från polisens uppmärksamhet. Hon ljuger mycket dåligt. Det första hon säger i förhöret är: ”Jag gjorde allting själv, ingen annan är inblandad.” Därefter berättar hon att hon hittade revolvern och ammunitionen i en påse i Jönköping under mellandagarna. När polisen lyckades återskapa de sms som uppmanat henne att döda visade det sig att de till innehållet nästan exakt överensstämde med vad Sara berättat i förhören. Helge ljög sig igenom hela polisutredningen. Han ljög om sina sexuella utsvävningar och han kom med krystade förklaringar till hur innehållet i de skickade textmeddelandena skulle tolkas. I sina samtal med Lundgren ändrar han sig nu ännu en gång.

Med hjälp av de begrepp och teorier som Lundgren använt sig av i sin forskning om kvinnomisshandel kan vi också förstå Saras inledande lögner. Helges makt och manipulativa förmåga hade sin verkan även i polisförhören. I tingsrättens förhör med Sara vittnade hon också om hur denna manipulation hade gått till. Han förnedrade henne genom att kalla henne för ”vidrig”, ”högmodig” och ”en fresterska”, men avslutade harangen med att förklara att han trots allt älskade henne. Samma snabba växlingar mellan fördömanden och värme tycks han också ha utnyttjat för att manipulera Eva Lundgren. I april 2006 förklarade Helge att han var mycket besviken på Lundgrens arbete och att han nästan börjat tro på alla historier om den extrema feministprofessorn, men avslutade med att försäkra att han nu skulle visa henne så mycket förtroende att han till och med ville röja sin mest bevarade hemlighet. Spänningen stegras. Underligt nog blir författaren inte ens lite misstänksam när det visar sig att Helges hemlighet är så finurlig att den – om sanningen i den hade gått att belägga – skulle kunna resultera i en ny rättegång. Det var nämligen, enligt Helge, inte han själv som skrev sms:en som gav order om mordet på hustrun, utan Åsa Waldau, den famösa ”Kristi brud” och, mer belagt, syster med den mördade kvinnan. Helge säger sig ha varit hennes sexslav och godtrogna redskap som vidarebefordrat textmeddelandena. Det blev naturligtvis ingen resning för Helge, men han lyckades rekrytera en ihärdig privatspanare.

För Lundgren börjar nu ett märkligt Kalle Blomqvistande där hon försöker hitta bevis för att Åsa Waldau är ansvarig för mordet på sin syster. En doktorand får i uppdrag att genomföra en lingvistisk analys av de textmeddelanden som Sara mottagit för att på denna väg identifiera författaren. (En annan doktorand får följa med till Kumla för att diskutera Helges anmälan till Europadomstolen.) De lingvistiska analyserna, som inte finns publicerade och därmed inte är tillgängliga för forskarsamhällets och allmänhetens källkritik - påstås stödja Helges berättelse. Eftersom lingvistiska analyser för identifiering av mördare inte är särskilt vanliga i svenska domstolar får Lundgren i brist på bättre bevis ägna sin bok åt fantasifulla spekulationer. Bland annat namnger hon personer som hon helt grundlöst misstänker vara ansvariga för mordet på Helges första fru. Intrycket av att Lundgren har lagt alla forskningsetiska hänsyn åt sidan förstärks av hennes val att publicera bilder på den skjutna kvinnans döda kropp. Bilder som kvällspressen besparade sina läsare.

Rubriken för konferensen i Uppsala var ”Med (själv)kritisk blick på Knutby”. Vi är nog många som menar att en kristen församling som försvarat barnaga, isolerat medlemmar från sina anhöriga och övertygat sig själv om att den egna ledaren är Jesus tilltänkta hustru är i behov av självkritik. Fem år efter tragedin i Knutby är församlingens ledare fortfarande kvar på sina poster och självkritiken tycks inte ha varit särskilt omfattande. En av pastorerna är Peter Gembeck, som i sina predikningar uppmanat församlingens kvinnor att inte ligga ”som en pinne i sängen” utan i stället ge sina män vad de vill ha. Nog skulle en person som Peter Gembäck må bra av självkritik. I sitt anförande på konferensen uppmanade han i stället Eva Lundgren att skämmas för sin bok, eftersom den kränker brottsoffren i tragedin. Här blir det plötsligt väldigt lätt att hålla med Gembäck, och man förstår då att Lundgrens engagemang i utredningen snarast hindrar en självkritisk dialog såväl inom församlingen som mellan den och det övriga samhället. Att en livstidsdömd fånge griper alla halmstrån som finns för att få upprättelse eller hämnd är kanske inte så konstigt. Men att en sociologiprofessor så till den grad låter sig manipuleras av den karismatiske Helge Fossmo att hon åsidosatt all vedertagen forskningsetik och börjar bedriva en privat brottsutredning är både anmärkningsvärt och mycket obehagligt. ‹‹

 

Knutbytragedin

Natten till den 10 januari 2004 mördades pastorn Helge Fossmos fru Alexandra och strax därefter skottskadades församlingsmedlemmen Daniel Linde. Tidigt i utredningen framkom att ”barnflickan” Sara Svensson några månader tidigare försökt döda Alexandra med en hammare. Sara anhölls och erkände dessa brott. I underutredningen framkom att Sara utfört handlingarna under vägledning av ”gudomliga sms”, vilka skickats av Helge Fossmo. I utredningen framkom att Fossmo hade haft en sexuell relation med såväl Sara som Daniel Lindes fru. Helge Fossmo åtalades för anstiftan till mord och mordförsök, men också för mord på sin tidigare hustru Helen som hittats död i parets dusch 1999. Helge friades i denna del, men dömdes till livstids fängelse för anstiftan till mord och mordförsök. Sara Svensson dömdes för mord och mordförsök till rättspsykiatrisk vård. Fallet riktade uppmärksamhet mot pingstförsamlingen i Knutby, som beskrevs som en religiös sekt styrd av Åsa Waldau som av församlingen betraktades som ”Kristi brud”.

Klas Gustavsson är författare och doktorand i sociologi vid Lunds universitet.